GM Ivan Sokolov har gett ut en ny bok genom sitt eget förlag thinkerspublishing.com. Det är den första delen av en strategibok som handlar om mittspelet och den har, fritt översatt från engelskan, följande kapitelrubriker: 1. Ovanliga tornhissar, 2. Baklängesdrag med springaren, 3. Baklängesdrag med löparen, 4. Minoritet mot majoritet, 5. Frivillig destruktion av bondestrukturen, 6. Olikfärgade löpare, 7. Försvara sig med begränsade resurser, 8. Frivillig kungsflykt och 9. Materiell obalans.
Det här är mig veterligen den första boken som med det andra och tredje kapitlet tar så kallade baklängesdrag på allvar. De andra temana kan man hitta i andra mittspelsböcker så det kan vara intressant att göra ett nedslag i baklängesdrag som är ett underskattat men viktigt tema eftersom många schackspelare missar denna typ av till synes passiva drag. Eventuellt kan vi förvänta oss att det kommer ett eller två kapitel om bakåtsträvande manövreringsdrag även med de tunga pjäserna i den andra fortsättningsvolymen. Vi får dock ingen konkret information om detta, eller andra planerade teman i förordet, utan Sokolov nämner att han har arbetat med en databas sedan två år tillbaka och att databasprojektet kommer att resultera i 500 sidor, och detta förklarar de två delarna. Den andra delen planeras att komma ut till hösten/vintern 2017.
För att få en någorlunda representativ bild av boken har jag valt att göra ett konkret nedslag i det andra kapitlet som handlar om att flytta springaren bakåt. Sokolov menar att det ur ett strategiskt perspektiv inte är lätt att bestämma sig för denna typ av bakåtsträvande drag eftersom det ligger i springarens natur att hoppa framåt och etablera sig på en utpost i centrum. Detta stämmer också delvis med mina egna erfarenheter. Jag har aldrig glömt vad den svenske legenden Åke Olsson lärde mig efter ett parti mot honom i Enköpingsturneringen 1984. Det handlade om ett Sicilianskt parti där båda spelarna kämpade om initiativet och Olsson spelare sin c3-springare till d5 trots att jag kunde ta den med min e6-bonde. Efter partiet sade Olsson de magiska orden ”Det går inte att backa i sådana här ställningar.” Springaren vill alltså många gånger obönhörligt framåt vare sig den blir offrad eller inte och man tänker på Nimzowitschs berömda ord om bondens lust att sträva framåt. Det är dock en stor skillnad på bonden och springaren eftersom bonden inte kan gå bakåt, men som riklig kompensation för sin begränsade rörlighet så kan den ju promoveras.
Olsson,Åke – Engqvist,Thomas
Enköpingsturneringen, 1984
[Engqvist/Olsson]
Här var jag nöjd med ställningen, för hur skulle han gardera c3-springaren på ett tillfredsställande sätt? 16.Nd5!! Visst såg jag det, men att han skulle spela det var jag inte beredd på! Efter partiet sa Åke mycket riktigt: – Det går inte att backa i sådana här ställningar.
Olsson var erkänd för sin förmåga som taktiker i mittspelet och att genomföra effektiva och vackra kombinationer i samband med kungsangrepp. Hur partiet sedan fortsatte är en annan historia som vi förhoppningsvis har anledning att återkomma till.
Sokolov visar med ett modellparti och två modellpositioner hur denna, ibland, paradoxala idé – att för tillfället spela passivt med springaren – kan användas i praktiken. En mycket instruktiv ställning är den som uppkom mellan Chandra och Caruana i U.S.A.-mästerskapet 2016.
Chandra,A – Caruana,F
U.S.A.-mästerskapet, 2016
[Sokolov]
I det här läget löser Caruana sina problem på ett vackert sätt genom att manövrera bakåt med springaren. Svarts dominanta springare på f4 går hela vägen tillbaka (för att stabilisera ställningen och försvara f7-svagheten)! Jag älskar detta ”utanför boxen” tänkande! De flesta spelare skulle inte ens överväga att flytta den aktiva springaren på f4 hela vägen tillbaka till d8. 46…Ne6! 47.Rbb7 Nd8! 48.Rbc7 48.Rbd7 c4-+ 48…Kf6 Svarts springare på d8 kontrollerar inte bara f7-svagheten, utan den kontrollerar också vits torn. Svart vinner nu snabbt… 49.f4 49.Red7 Rxd7 50.Rxd7 Ne6 51.Ng3 c4-+ 49…Rd1+ 50.Kh2 exf4 51.e5+ Kg5 52.Rxc5 Ne6 53.Rc3 Rdd2 0-1 [Sokolov]
Ett pedagogiskt exempel när en stark springare behöver backa bakåt för att hjälpa till i försvaret och, i det här fallet, överlämna huvudansvaret att avgöra partiet till de båda tornen. I de flesta fall är det inkorrekt att backa och spela passivt med springaren och i detta exempel visar, om inte annat, springaren på h1 med tydlighet skillnaden i funktionalitet av vits och svarts springare. Om läsaren mot förmodan inte blivit övertygad om konceptets förträfflighet hänvisas fortast möjligt till Schackhandeln på Ringvägen 9 där man kan köpa boken innan någon annan vetgirig schackspelare hinner före. Sokolov visar nämligen också ett parti mellan Kortjnoj och Geller som spelades i Moskva 1971 och där en springare manövrerar till rutan d3 från f3 via e1 för att komma i angreppsposition mot en utsatt bonde på c5. Som avslutning av det andra kapitlet visar han en ställning mellan Bacrot och Iturrizaga som spelades i den spanska ligan i Linares 2014 och där Sokolov själv var närvarande för att i direktsändning beskåda det otroliga draget 42.Nd1!!. Springaren landade därefter på utposten e3 och avgjorde småningom partiet genom manövern 46.Ng4 och 49.Nf6+. I alla dessa exempel var springaren hjälte och den överlevde dessutom bataljen.
Flera av de andra kapitlen är mer omfattande än det korta andra och man kan särskilt nämna det intressanta sjunde, om hur man försvarar sig med begränsade resurser, som går igenom det häpnadsväckande nionde VM-partiet mellan Anand och Carlsen som spelades i Chennai 2013. Anand var som bekant tvungen att vinna med sitt sista vita parti för att kunna hålla liv i matchen. Till Sokolovs, och många andras, överraskning spelade Carlsen en välkänd ställning där han släppte den centrala spänningen genom att spela ett tidigt 8…c4!?. Detta strategiska beslut har ansetts vara ett positionellt självmord ända sedan Botvinniks odödliga parti mot Capablanca i AVRO-turneringen 1938! Som alla vet vann Carlsen det revolutionerande partiet efter att Anand (förmodligen i chocktillstånd) gjort bort sig i en dynamiskt balanserad ställning. Detta parti påverkade Sokolov och hans tankar om relationstalet mellan angripare och försvarare, som för övrigt ingående beskrivits i hans Sacrifice & Initiative (New in Chess 2013), så starkt att han i Chess Middlegame Strategies reviderat sin teori till slutsatsen: Jag ändrade inte på min relationstalsteori mellan angripare och försvarare, men man måste vara medveten om undantagen!
Nu har säkert läsaren blivit tillräckligt retad för att inte ha denna bok i sin ägo och om så är fallet har recensionen haft sin fulla verkan. Det ska nämnas som ytterligare retmedel att hela mittspelsboken innehåller 37 moderna modellpartier på hög nivå och alla är ytterst väl kommenterade. Till detta tillkommer 26 övningsställningar att repetera när man assimilerat hela boken. Den ambitiöse spelaren som redan har ett gäng mittspelsböcker av Euwe och Pachman i hyllan undrar nog hur lång tid det tar att läsa denna kompakta bok på 228 sidor. Enligt mina beräkningar kan man med det höga tempot fem partier i veckan ta sig igenom boken på två månader under förutsättning att man offrar ett par timmars träning den aktuella träningsdagen. Detta inbegriper också att man löser alla 26 övningsställningar för att kolla att man har förstått de väsentliga idéerna inom de nio temana som presenteras. Om din riktning eller målsättning rimmar någorlunda med detta är det här boken för dig.
Thomas Engqvist
Senaste kommentarer