Tidigare artiklar

  • Ny omröstning
  • Tan Zhongyi hedrad
  • Ongoing auctions
  • Ongoing auction
  • Pia Cramling förlorade
  • Dam-VM 2017 – Live
  • Tidigare...
Läs de 11 kommentarernaDet rapporteras för lite om damschack i Tidskrift för Schack menar Susanna Berg på sin blogg Schackelina.blogg.se. Bakgrunden till detta är ett beslut om att ta bort damspalten i TfS. Vad säger läsarna? Borde det finnas en damspalt i Sveriges enda schacktidskrift? Lägg din ja- eller nej-röst genom att klicka en gång i omröstningsspalten på höger sida.









Läs de 5 kommentarernaVärldsmästaren Tan Zhongyi har i Shandong-provinsen i norra Kina blivit hedrad med en belöning på 100.000 yuan och en värdefull safir från det berömda företaget Jingzhi. Tan Zhongyi erkänner att det var en överraskning att vinna VM för damer men har lovat att jobba ännu hårdare framöver för mer framgångsrika resultat. Det är redan två kinesiskor på 10-bästa-listan och en till är alltså på ingång. Många spår att Kina är det nya framtidslandet i europeiskt schack om några år, både på damsidan och herrsidan. Det går att läsa mer på Chessdom.    









KommenteraLund Chess Academy's auction is now in progress and will end on March 10. 229 lots will go under the hammer. Many interesting bibliographies, tournament books, magazines and other issues are present at this auction. Valerio Luciani's auction is now in progress and will end TODAY on March 2. Take a look and make your move! Best regards Lund Chess Academy









Kommentera
Dear Chess friends.
Our member Valerio Luciani's auction is now in progress and will end on March 2. It contains 139 lots, mostly magazines, but also it offers a huge list of chess cancels. You ought to take a look. Best regards Lund Chess Academy










KommenteraPia Cramling blev oförtjänt knockad i det femte särspelspartiet men successiva snabbschackpartier genererar en ofattbar press när det gäller ständiga omställningar. Jämför med att spela ett klassiskt parti om dagen som innebär en helt annan rytm i dygnsprogrammet. Det har enligt vissa källor heller inte varit optimalt med support. Allt detta är mycket tråkigt för de som önskade henne en VM-titel och det finns inte någon som matchar hennes erfarenheter. I de fyra första partierna och den största delen av det femte partiet hade Cramling full kontroll på sin motståndare. I det fjärde snabbschackpartiet spelade hon Stein-inspirerat med den sicilianska muren av bönder på d6, e6, f6 och f7 ackompanjerad av löparparet. Det blev ingen vinst i det partiet men en dynamisk remi med mersmak. Cramling kommer att få fler chanser att bli världsmästare och vi ser fram emot detta.









KommenteraIdag, söndag, den mest populära dagen för den intresserade publiken, kan man följa VM-spelet mellan bland andra Pia Cramling och Alexandra Kosteniuk. Det första särspelspartiet (de två första klassiska partierna slutade med två remier) inleds kl. 12.30 och kan följas här med stormästarkommentarer av rutinerade GM Evgenij Mirosnichenko.









Kommentera
Karel Mokry's auction is now in progress and will end tomorrow on February 16. You should take a look! Many interesting items. Best regards Lund Chess Academy










Läs de 5 kommentarernaMissa inte WFM Susanna Bergs inlägg på sin blogg Schackelina.blogg.se i högerspalten där hon tar upp tre andra schacksidor, nämligen Schacksnack, Schack.se och larsgrahn.blogspot.com. Hon gör positiva jämförelser och diskuterar den fantasilösa latmaskfrasen "Hou Yifan har valt att inte försvara sin titel." Av en tillfällighet använde sig alla tre sidor av denna fras samtidigt. Huvudfrågan är om det kan anses vara ett plagiat att kopiera denna fras? Vad säger läsarna?









Mar 07

-9781781943847-fc_mm_re_ti

Världsmästaren går alltid till historien och det hör till sakens natur. Många kan nog rabbla namnen på alla personer de senaste 100 åren som innehaft denna schackets högsta titel, och mängder av böcker brukar ges ut som nagelfar dessa spelares partier och redogör för deras liv. Det glöms ofta bort att det runt omkring dessa människor, som för alltid fått sina namn inristade i schackets ”hall of fame”,funnits ett antal nästan lika lyskraftiga stjärnor inom samma generation. Schackhistorien är full av spelare som har hamnat lite i skymundan av de allra största och vars partier inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Många är till exempel de sovjetiska spelare som trots en formidabel spelstyrka förblivit relativt okända för de bredare lagren av massor i väst. De hamnade bakom såväl järnridån som i skuggan av giganter som Botvinnik, Smyslov och Petrosian.

När man säger namnet Réti så tänker förmodligen de flesta på en spelöppning. Där brukar det som regel vara slut på kunskapen kring vem Réti var, och de partier den genomsnittlige spelaren studerat av honom är nog också lätträknade. Så var det åtminstone för mig innan jag kom i kontakt med Thomas Engqvists bok Réti: move by move. Richard Réti (1889-1929) tillhörde samma generation som Capablanca, Rubinstein och Alekhine. Réti fick sitt definitiva genombrott I den klassiska turneringen New York 1924 där han besegrade såväl Alekhine som Capablanca. Tilläggas kan att fram till förlusten mot Réti hade Capablanca inte förlorat ett enda turneringsparti under åtta års tid! Trots att Richard Réti var en enormt stark spelare, som bäst rankad femma i världen, har det inte getts ut många böcker med hans partier. Detta gör att Thomas Engqvists senaste tillskott i move by move-serien fyller ett välbehövligt ändamål.

Överhuvudtaget tycker jag om denna serie. Ett studium av väl kommenterade partier av starka spelare är det mest fundamentala för den som vill öka sin spelstyrka. Var och en har nog upptäckt att man till naturen är ganska lat. Det är väldigt lätt att sitta hemma på sin kammare och spela igenom och njuta av fina partier, och även detta kan till viss del vara lärorikt. Vill man utvecklas maximalt måste man studera partierna aktivt genom att själv lösa problemen i ställningen, som om det vore ens eget parti och först efteråt titta efter vad som spelades och läsa kommentarerna. Det är precis detta som är konceptet med move by move. I hela boken finns frågor insprängda i texten där läsarens ständigt utmanas att lösa problemen i ställningen och komma med egna förslag innan fortsättningen följer. På så sätt undviker man risken att bara “flyta med” i partiet.

Vart och ett av de 46 välkommenterade partier inleds med en presentation av Rétis motståndare och läsaren får därigenom en lektion schackhistorisk bildning på köpet och lär sig mycket om världens bästa spelare när förra seklet var ungt. Somliga är av åsikten att gamla mästares partier inte har så mycket att tillföra och går hellre direkt till dagens moderna schackpartier. Enligt min mening är detta emellertid att börja i fel ände. Givetvis är dagens schack på en mycket högre nivå än för 100 år sedan, och det är just det som är lite av ett problem när det kommer till vilka partier man lär sig mest av. I början av 1900-talet var det motstånd som de största stjärnorna i världen mötte inte särskilt starkt och de var i regel klasser bättre än sina konkurrenter. Detta medförde att de kombinationer och strategiska planer som de bästa spelarna i början av 1900-talet utförde i sina partier framstår i en mycket klarare och renare form jämfört med dagens världselit där försvarstekniken befinner sig på en helt annan nivå. Detta är anledningen till att studiet av denna bok ger de flesta betydligt mer än senare tiders moderna datorbaserade schack. Att börja med att studera de gamla mästarna och få en förståelse för schackets utveckling lägger en fundamental grund för att förstå och bemästra partier från dagens och senare tiders stora spelare.

Sammanfattningsvis är Thomas Engqvists bok Réti: move by move väldigt välskriven och jag kan å det varmaste rekommendera den. Var och en som arbetar sig igenom den här boken kan inte undgå att bli en bättre spelare och samtidigt få en djup respekt för en av det tidiga 1900-talets mest fascinerande spelare.

Här nedan följer slutet av ett parti mellan Réti och en annan schackgigant.

Reti,R – Rubinstein,A [A09]
Carlsbad (5), 1923
[Engqvist]

 

Exercise: What is the best way to finish the game off?

Exercise: What is the best way to finish the game off?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Answer: 40 Rb6! The most effective move, once you have calculated that the pawn ending wins for White.  Pushing the pawns first wins too but is considerably slower: 40.d5 a4 41 c6 Kd8 42 Rf7 a3 43 Rxf6 Kc8 (not 43…a2? 44 c7+ Kxc7 45 Rxa6) 44 Rf1 a2 45 Ra1 Kc7 46 Kf3 Ra3+ 47 Kf4 Kd6 and although the three advanced pawns are obviously too much for Black, they are at the moment blockaded and White has no immediate entry with his king. 40…Ra8 40…Rxb6 leads to a pretty mate: 41 cxb6 Kd8 42 e5 fxe5 43 dxe5 a4 44 e6 a3 45 b7 Kc7 46 e7 a2 47 e8Q a1Q 48 b8Q# 41 Rxf6 a4 42 Rf2 a3 43 Ra2 Kd7 44 d5 g5 45 Kf3 Ra4 46 Ke3 h5 47 h4! Clearing a path for the king, after which the game ends rapidly. 47…gxh4 48 gxh4 Ke7 49 Kf4 Kd7 50 Kf5 1-0

”A great win against a great opponent” as Golombek wrote in his annotations. In my opinion this is one of Réti’s best games. It demonstrated a pure clash between the new hypermodern school versus the old classical school. It has also influenced modern chess: In my second book for Everyman, Stein: move by move, I annotated the game L.Stein-J.Rodriguez Gonzales, Havana 1968 according to this presumtion.

By the way, it was Reuben Fine (1914-93) who coined the concept ”the hypermodern paradox”. In his book The World’s Great Chess Games he defined it as follows: ”if you occupy the center immediately, the pawns soon become weakened, and the opponent will then be able to occupy it. This means though that it is not occupation that is bad, it is in many cases immediate occupation.” Fine called this game ”One of the earliest triumphs of the hypermodernism”. 

Jan Verendel

 

 

 

 

 



Feb 26

jubileum-295x300

I samband med att Sveriges Schackförbund firade 100-års-jubileum fick Lasse Linusson och Peter Holmgren det hedervärda uppdraget att skriva Schack i Sverige – Sveriges Schackförbund 100 år 1917-2017. Det är en tung tegelsten på nästan 500 sidor indelade i 30 väl genomtänkta kapitelrubriker. Vissa kapitel är självklara som exempelvis – i fallande ordning: ”Sveriges Schackförbund 100 år”, ”Sverigemästerskapet genom tiderna”, ”De tre musketörerna”, ”Sveriges landslag”, ”Allsvenskan – kroppspulsådern”, ”Ulf Andersson”, ”Pia Cramling”, ”Svenskt damschack”, ”Barn och ungdomsschack” och ”Stormästarna”. Andra kapitel är mindre självklara men desto mer välkomna eftersom det nog inte förväntades av gemene man som ögnade igenom innehållsförteckningen för en snabb överblick. Man kan därvidlag nämna ”Historiska schackspel”, ”Flyktingar och immigranter”, ”Svensk spelöppningsteori”, ”Schackböcker i Sverige”, ”Schackdatorn – en hatkärlek” och ”Schack i skönlitteratur och film”. Det finns alltså ingen rubrik med titeln ”Schack på nätet” men det hade nog ingen väntat sig. Intrycket är alltså att det är mycket mer än en vältäckande bok och spridningen är påfallande. Ingen eller ingenting tycks ha glömts bort, trots att 100 år av svensk schackhistoria har täckts på ca 500 sidor. Detta gör 20 år på 100 sidor och 1 år på fem sidor, ja ni förstår själva. De erfarna skribenterna Lasse Linusson och Peter Holmgren har verkligen lyckats plocka ut väsentligheterna och milstolparna i svenskt schackliv under ledning av Sveriges Schackförbund i 100 år.

Perioden före Sveriges Schackförbunds bildande nämns redan i det allra första stycket: ”Sveriges Schackförbund är kronan på det verk Ludvig Collijn skapade.  1896 valdes han och brodern Gustaf in som medlemmar i Stockholms schacksällskap. De organiserade huvudstadens schackliv under Stockholms schackförbund, de arrangerade internationella turneringar och var delaktiga när det Nordiska schackförbundet bildades. 1917, trots brinnande världskrig, var det dags att sammanföra de svenska distriktsförbunden och klubbarna i en gemensam rikstäckande organisation.”

Man skulle kunna se Linussons och Holmgrens projekt som en produktion av en diger uppslagsbok för att underlätta för den yngre generationen att ta del av vad den äldre generationen glömt bort. Detta innebär att det är en bok för alla; unga som medelålders och gamla. Det bästa sättet att hantera en sådan här bok är förmodligen inte att läsa den från pärm till pärm utan istället att göra lämpliga nedslag utifrån sina egna intressen och referensramar. Vill man fördjupa sig i kapitlet om Ulf Andersson slår man upp sidan 260 och läser de 13 sidorna signerade Peter Holmgren som ägnas just honom. De 13 sidorna har följande informativa underrubriker: ”Schack och ishockey”, ”Klubbmästare 1965”, ”Träffade Ståhlberg”, ”Nordisk juniormästare”, ”Till Landslagsklassen”, ”Sverigemästare, Stark insats i Raach”, ”Internationell mästare 1970”, ”En vanlig grabb”, ”1972 – stormästare!”, ”1975 – Kuba och konstnärslön”, ”Åtta i interzonturneringen”, ”Åter till Arboga”, ”Nya framgångar”, ”Hattrick i Hastings”, ”Delad etta med Karpov”, ”Rankad fyra i världen”, ”Korrespondensschack”, ”50 år”, ”Sagt om Ulf” och ”Skrivet om Ulf”. I samband med dessa texter presenteras en handfull foton av den unge Andersson och några glanspartier som spelades mellan åren 1967 och 1973. Man kan tro när man läser underrubriken ”50 år” att man glömt att Andersson har fyllt 60 år men så är inte fallet vilket understryks av följande rader: ”Nu har Ulf uppnått pensionsåldern och kan blicka tillbaka på en yrkeskarriär som få idrottsmän kan matcha. Officiellt fyra på världsrankingen, trea [efter Karpov och Kasparov] om man räknar flytande ratingtal, ett otal tävlingsframgångar, parat med en rad utnämningar och hedersbetygelser. Vi som fått uppleva denna resa vid ”ringside” skattar oss lyckliga”. Utöver detta kan man I kapitlet ”Tidskrifter” läsa att TFS-redaktören Axel Smiths femtonsidiga  ”Grattis Uffe” hör till en av de mer minnesvärda artiklarna.

13 sidor av 496 kan tyckas sparsamt när det gäller Sveriges genom tiderna bäste schackspelare men kapitlet avslutas mycket lämpligt: ”Skrivet om Ulf”: ”Utöver en mängd tidningsartiklar och intervjuer finns ett par böcker utgivna om Ulf Andersson. De djupaste analyserna av Ulfs spelstil återfinns i Grandmaster Chess Strategy  av den tyska duon Jürgen Kaufeld/Guido Kern. 1979 gav Lars Grahn/Jostein Westberg ut Stormästare Ståhlberg, Stoltz, Andersson med kortfattade levnadsteckningar och några utvalda partier av Sveriges tre stormästare. Den indiske internationelle mästaren Vaidyanathan Ravikumars Ulf Andersson’s decisive Games innehåller 82 partier från åren 1973 till 1984 varav 32 fullständigt kommenterade.”

Ulf-Andersson-beundrarna lär knappast bli besvikna på Ulf Andersson-kapitlet då man hänvisas till den fördjupningslitteratur som för närvarande finns om den svenska stjärnan. Sedan fortsätter det i samma stil med ”Pia Cramling” signerad Lasse Linusson. Hela boken genomsyras av att huvudskribenterna exakt vet vad de håller på med. Detta avser dels det prioriterade innehållet, dels den trygga professionaliteten med det svenska språket som de båda proffsskribenterna omger sig med.

Det finns fler medarbetare som i mindre skala har bidragit. Om man gör ett nedslag och stannar vid ”Svenskt damschack” kan man läsa att det är författarna Henrik Malm Lindberg, Angelina Fransson, Viktoria Johansson och Ellinor Frisk som bidragit med text och partikommentarer. Det ger en bra dynamik att ett så stort antal skribenter velat medverka i boken och alla med sina personliga infallsvinklar, anekdoter och kommentarer.

De grafiska formgivarna Daniel Bjugård och Frans Carlqvist har gjort ett fantastiskt arbete när det gäller placeringen av texter och bilder på lämpliga ställen för att underlätta läsningen. En och annan hade säkert föredragit lite större text och diagramställningar men då ska man betänka att boken inte bara blivit tyngre utan också dyrare. Proportionaliteten av de många fotografierna känns riktig. Den ledande principen tycks ha varit att de största bilderna ramar in en gigant eller något som förtjänar utnyttjandet av hela ramen, horisontellt och vertikalt. Man lägger märke till det dubbelsidiga fotografiet med Lars-Gunnar Björklund i en intervju med schackgeniet Bobby Fischer efter sin överlägsna seger i Stockholm 1962. Lars OA Hedlunds oförglömliga bild, när Jonas Sandbom har prisutdelning med Schackfyran i ett folkhav av ungdomar, kommer man inte att glömma i första taget när man en gång sett den. Bilden spränger sig så att säga utanför kanterna och allt annat än största möjliga bild hade varit ett kardinalfel.

Schack i Sverige är köp- och läsvärd – inte bara för de otaliga texterna och de välkommenterade partierna – utan också för de genomtänkta bilderna. Man får mycket för pengarna och för lästiden. Det är den mest välfyllda schackbok på svenska som någonsin getts ut. Jerzy Gizyckis tegelsten Stora Schackboken – under medverkan av Gideon Ståhlberg – kan visserligen mäta sig med denna i omfång men inte till sidantal.

Thomas Engqvist

 

 



Feb 05

103751418-origpic-05290d

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De flesta anser att Bronsteins turneringsbok från 1953 är världens bästa turneringsbok men nu har det kommit ut ytterligare en oumbärlig turneringsbok i engelsk översättning som definitivt kan konkurrera med Bronsteins. Den vi syftar på är Keres bok om VM-turneringen 1948. Vad menar man då med att en turneringsbok håller hög klass? Den perfekta turneringsboken är den som ger en ökad spelstyrka när man spelar igenom partierna. Den bör alltså vara pedagogisk. Det var Bronsteins och det är Keres. Enligt mina egna erfarenheter insåg jag exempelvis värdet av damcentralisering när jag kom i kontakt med Bronsteins klassiker. Det han förmedlar finns inte i någon annan bok. Jag tog så starka intryck av hans idéer att jag till och med lyckades stänga in min dam i ett parti mot Peter Backe i SM i Lindesberg 1993. Jag lyckades sedan upprepa denna ”omöjliga” bedrift i ett parti mot Bengt Lindberg i en weekendturnering i Västerås.

Keres förmedlar bland annat implicit hur man spelar korrekt med tornen. Naturligtvis förmedlar dessa stora spelare/författare många andra insiktsfulla och pedagogiska kommentarer och därför är det generella budskapet att den ambitiöse spelaren bör spela igenom alla partierna, i lagom takt, samtidigt som kommentarerna assimileras. Det kan vara förnuftigt att stryka under de lärorika kommentarerna för att motverka de förrädiska glömskekurvorna. Sedan kan man efter att ha läst ut boken fokusera på understrykningarna. Eftersom ingen bok är skräddarsydd kan man själv göra den det med genomtänkta markeringar, marginalanteckningar eller understrykningar. Det är fel, som många gör, att tänka att man inte ska anteckna i en bok eftersom det innebär att den blir begagnad, men faktum är att denna metod är det bekvämaste sättet att bli en bättre schackspelare. Inte nog med att man blir bättre schackspelare av att läsa boken; man tar också till sig den tidens sätt att spela schack, eftersom det uppstår ett naturligt möte mellan generationerna. Slutligen finns det också en underhållande aspekt att ta del av denna bok och som i slutändan gör schackträningen riktigt rolig. Vem kan avhålla sig från en sådan, i det närmaste, perfekt bok?

Det primära syftet med denna turnering var att få fram en ny världsmästare, eftersom Aljechin tragiskt avlidit som världsmästare 1946. VM-turneringen spelades två år efter och den Kungsindiska och Sicilianska revolutionen hade alltså ännu inte trätt i kraft. Är det sådana partier man är intresserad av är det främst Zürich International Chess Tournament, 1953 som bör studeras för att få bakgrunden och en ökad förståelse för dessa komplicerade system. I turneringsboken av Keres finns det bara ett Kungsindiskt och ett Sicilianskt parti. Den dominerande spelöppningen är Spanskt parti. Det är alltså en utmärkt bok för e4-spelare och för svartspelare som spelar klassiskt. Keres kommentarer är utomordentligt pedagogiska även i spelöppningen med många berikande textkommentarer. Här kommer den gula märkpennan att ta slut många gånger för den som inte är alltför bevandrad i de öppna spelen eller som vill byta till ett solitt system. Den näst mest populära spelöppningen är Grünfeld så här finns det att ta av även för den aggressive dynamiske svartspelaren á la Grandelius.

Den person vi kan uttrycka vår tacksamhet till är Jan Verendel. Det är han som skapat de ideala förutsättningarna så att man äntligen (bättre sent än aldrig!) kan läsa boken i engelsk språkdräkt. Boken är utgiven på hans eget förlag Verendel Publishing. Han har lagt ner mycket möda på boken under flera års tid och blev väldigt glad att den lyckades bli utgiven det magiska årtalet 2016, alltså det år då Keres skulle ha fyllt 100 år.

Verendel fick idén att översätta boken när han fick höra att Kasparov och Gelfand hade nämnt denna bok som en av de allra bästa. Faktum är att Kasparov till och med hävdade att detta är en av de tre allra bästa böckerna i hela världslitteraturen. Vilka är de andra två? My system och ?. Är det någonting som Kasparov är känd för för de initierade är det att han inte strör beröm omkring sig i onödan. Verendel insåg lyckligtvis att denna klassiker blivit totalt bortglömd då den bara fanns tillgänglig på ryska eller estniska. Han lyckades få tag på boken på ett antikvariat i Estland och översatte den sedan från estniska under fritidstimmarna och det tog fyra år. Där ingick även andra sysslor som att kontakta Keres familj för att köpa rättigheterna. GM John Shaw kontaktades och blev språkgranskare, liksom IM Ari Ziegler, ansvarig för layout och internationell distribution. Boken sålde i ca 600 exemplar den första månaden och det talar för att boken kommer att bli en stor succé under 2017. Boken går att köpa hos Schackkompaniet för 300 kr vilket förstås är en spottstyver i sammanhanget. Det finns i skrivande stund 32 exemplar så passa på innan det är försent. Jag vet av egna erfarenheter att riktigt bra schacklitteratur tar slut alldeles för fort och sedan blir man hänvisad till schackauktionerna där man konkurrerar med schacksamlare som trissar upp priserna så att de blir ännu dyrare än ursprungspriset. Den är inbunden med ett digert innehåll utspridda på över 500 sidor. Det är en utmärkt bok att ha bredvid schackbrädan i arbetsrummet och man kan unna sig att spela igenom ett parti fem dagar i veckan. Det skulle bara ta tio veckor att gå igenom tegelstenen då den innehåller 50 mycket välkommenterade partier mellan giganterna Botvinnik, Euwe, Frirond, Keres, Smyslov och Reshevskij. Varje cykel innehåller fem ronder med 10 partier och herr Frirond skär givetvis ner antalet partier men detta gav ju å andra sidan en välbehövlig fridag till spelarna för att skapa bästa möjliga kvalitetsschack. Det behövdes alltså inga snabbremier som i våra dagar med dubbelronder och pressade tidsscheman.

Den schackspelare eller schackälskare som missar denna bok gör ett misstag som han eller hon förmodligen kommer att få ångra i resten av sitt schackliga liv. Här kommer ett litet smakprov för de som funderar på att inte köpa boken för att visa vad potentiella icke-köpare går miste om.

Mikhail Botvinnik – Max Euwe
World Chess Championship (4), 04.03.1948
[Keres]

Hur fortsätter vit?

Hur fortsätter vit?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12.Rae1 White places his rooks in attacking positions, where they will later support the advance of the e- and f-pawns. For this reason, it is clear that the queen’s rook had to be played to e1, and not the king’s rook, which will later be needed on the f-file. (en typisk pedagogisk kommentar som boken kryllar av! red. anm.) Although White achieves splendid success with the text-manoeuvre, it is still not the strongest continuation and, on the contrary, gives Black the chance to equalize the position completely. It is apparent that Black’s main strategic plan is the …e5-e4 advance, as the …exd4 exchange would open up the e-file and give White a clear advantage. This advance is however not possible at the moment due to the simple reply Nxe4, as Black’s bishop on a5 is unprotected. Therefore one could expect Black to move the a5-bishop, most naturally to the c7-square. White had to thwart this, and it was possible with the positionally useful retreat 12.Ba2!. Now 12…Bc7 is no longer possible due to the reply 13.Nb5 , and secondly Black has to consider the threat of 13.Nd5 . If for example 12…Bb6, then 13.Rae1! and Black has run out of reasonable moves. It seems that White could have maintained an opening advantage with 12.Ba2!, but the edge gradually vanishes after the hasty text-move.

 

 



Nov 20

cb06349-2

Den grekiske stormästaren Vassilios Kotronias är nu inne på den fjärde och näst sista delen av Kungsindiskt. Den är titulerad Kotronias on the King’s Indian – Volume Four – Classical Systems och utgiven på Quality Chess. Med klassiska system menar han system som Gligoric, Makogonov, Petrosian, Averbakh, Karpov, Larsen samt olika slags avbytesvarianter. Kotronias är ödmjuk i förordet som skrevs i februari 2016 då han erkänner att det finns inslag av risk att försöka bringa reda i det kaos som omger en dynamisk spelöppning som Kungsindiskt. Kotronias huvudargument är att han kände sig utvald av ödet att skriva dessa böcker eftersom ingen annan har gjort det. Han går så långt som att säga att det är som en familj som saknar sitt mest karismatiska barn om inte detta hål täpps till inom schacklitteraturens öppningsverk och i viss mån även mittspelsverk. Han tackar också sina föregångare som hjälpt till med detta och nämner särskilt David Vigorito, GM John Nunn och GM Victor Bologan.

Kotronias är noga med att påpeka att detta inte bara är en öppningsbok med varianter att lära sig utantill utan vill att några ska läsa den med tanken att försöka uppnå den absoluta sanningen om spelöppningens teoretiska status. Han vill vidare att den ska läsas som en kombinerad öppnings- och mittspelsbok. Det är av denna anledning Kotronias startar boken med 74 övningsuppgifter som har till syfte att öva upp intuitionen kring denna öppning genom att läsaren analyserar varje ställning i ca 5-10 minuter och försöker lista ut det bästa draget för svart. Det är på detta sätt man kan fånga den dynamiska andan som denna öppning präglas av hävdar han. Till varje ställning finns en sidhänvisning angiven där man kan hitta lösningen. Han föreslår också alternativet att man kan analysera ställningen med hjälp av en dator eftersom detta är det snabbaste sättet att förstå en ställning samtidigt som man ställer sig kritisk till bokens egna analyser i syfte att sträva efter självständiga och objektiva analyser.

Vi förstår nu att boken vänder sig till de mest ambitiösa och seriösa spelarna som vill fördjupa sin förståelse om den ytterst intrikata spelöppningen. Det är ingen tillfällighet att en superdynamisk spelare som Kasparov var så fascinerad av den och också skördade många framgångar. Vem tänker inte på det berömda partiet Lputian-Kasparov, Kaukasus 1976, när 13-årige Kasparov levererade den dynamiska fortsättningen 13…c5! 14.Bxc5 Nxe4! i Sämischvarianten?

Boken börjar med avbytesvarianten som uppstår efter dragföljden 1.d4 Nf6 2.c4 g6 3.Nc3 Bg7 4.e4 d6 5.Nf3 0-0 6.Be2 e5 7.dxe5. Varianten har döpts till Avbytes/Anderssonvarianten eftersom Kungsindiskt i Anderssons händer förvandlades till lugnt positionellt spel med förhoppningen att långsamt spela ut motståndaren i slutspelet med bara två resultat i åtanke. Här är det intressant att hela det första kapitlet går igenom den mycket ovanliga varianten 9.Nd5 som uppstår forcerat efter 7…dxe5 8.Qxd8 Rxd8 och som aldrig spelades av Andersson. 9.Nd5 spelas enligt Khalifman av spelare som är nöjda med snabbremier. Detta förklarar varför Kotronias går igenom detta så noggrannt och det ger samtidigt intrycket av att boken verkligen är ett gigantiskt uppslagsverk på 464 s. Kapitel 2 – 4 går dock in på huvudsystemet med 7.Bg5. Kapitel 5 går igenom den ovanligare avbytesvarianten som uppstår efter 7.0-0 Nc6 8.dxe5.

Kapitel 7 går igenom 8.Be3 som har till avsikt att bibehålla spänningen i centrum lite till. Den lite aggressivare Gligoricvarianten 7.Be3 behandlas i kapitel  7-12. Man kan säga att ju fler kapitel en variant får ju viktigare är den. Kapitel 13-15 behandlar Petrosianvarianten som uppstår efter låsningen i centrum med 7.d5. Därefter följer Makogonovvarianten 6.h3 i kapitel 16-18. Karpovvarianten 5.h3 0-0 6.Be3 behandlas i kapitel 19. Larsens variant 5.Nf3 0-0 6.Be3 följer därefter i kapitel 20. Kapitel 21 tar upp systemet 5.Be2 0-0 6.Be3 och det har inte döpts efter någon spelare utan kallas rätt och slätt för 6.Be3-system. Däremot kan öppningen gå över till Gligoricvarianten, det vill säga kapitel 7-12. Volym fyra avslutas med Averbakhvarianten 6.Bg5 som gås igenom i de tre avslutande kapitlen 22-24.

Som avslutning ger vi ett smakprov på en av dessa övningsställningar.

Vad är svarts bästa fortsättning?

Vad är svarts bästa fortsättning?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svaren ges på svenska och i en kortare version jämfört med Kotronias originalkommentarer i engelsk språkdräkt.

14…Nxe4! Svart tar igen bonden och försäkrar sig om det bättre spelet. 14…Rxe5? är ett misstag på grund av 15.Rd8+ Bf8 16.f4 Ne6 Enda draget (16…Nxf4 17.Bxf4) 17.Rxf8+ Kxf8 18.fxe5 Nhf4 19.Bf1 g5 20.h4 med klar fördel för vit. Vits merbonde och löparpar ska i förlängningen avgöra partiet. 15.fxe4! 15.Nxe4?! Bxe5 och svart har allt spel på grund av sin kontroll över f4 och de hängande vita pjäserna längs e-linjen. Svart vann i partiet Bouaziz-Nunn, Szirak 1987. 15…Bxe5 16.Bxh5 Däremot inte 16.Bd4? Bxd4 17.Rxd4 Nf4 18.Bf3 g5 19.g3 Ng6 20.b3 Ne5 med ett drömslutspel för svart i Kazakov-Gladydzev, St Petersburg 2000. 16…gxh5 17.Kc2! Ett starkt väntedrag. Sämre är 17.Bd4? Bg4 och svart vinner eller 17.h3 Be6 med klar fördel för svart. 17…Bg4 18.Rd2 Bxc3 19.Kxc3 Rxe4 20.Bf2 Be6 21.b3 b5 Svart står lite bättre och spelar med remi i handen. De olikfärgade löparna gör det inte helt enkelt att kapitalisera på den dubbla h-bonden.

Kan boken rekommenderas.? Ja, det råder det inget tvivel om eftersom Kotronias bör vara en av världens just nu största spelöppningsteoretiker. Ingen skriver så många tegelstenar på en så hög nivå och under en så relativt kort tidsrymd. Han har också gett sig på en av de allra svåraste spelöppningarna. Det går många gånger inte att lita på datorerna utan ett kritiskt öga. Ett bra exempel är det drömslutspelet som nämndes i lösningen och som inte värderas så högt av datorn. För en mänsklig spelare är det självklart att svart har en stor positionell fördel.  Boken rekommenderas i första hand till alla svartspelare som på något sätt är associerade till Kungsindiskt. Vitspelare behöver också ta del av boken eftersom många analyser är originalanalyser och inte tidigare har publicerats. En tredje kategori spelare är alla dem som vill utveckla sin dynamik då detta också kan betraktas som en mittspelsbok.

Thomas Engqvist



Nov 01

shaw

Den skotske stormästaren John Shaw skrev för inte så länge sedan den populära The King’s Gambit för Quality Chess (2013) och den anses vara det senaste skriket inom denna romantiska spelöppning. Det sägs att han jobbat fem år med att skriva den genomgående hyllade boken. Nu har han med hjälp av GM Jacob Agaard, IM Andrew Greet, Nikos Ntirlis och GM Parimarjam Negi gett sig i kast med att skriva solida repertoarböcker för e4-spelare upp till stormästarnivå. Den första boken heter Playing 1.e4 – Caro-Kann, 1…e5 & Minor Lines och den andra Playing 1.e4 – Sicilian & French. Vi kommer att koncentrera oss på den förstnämnda som är en tegelsten på 628 sidor.

Det är alltid intressant att ta del av vilken bibliografi som nämns och här kan man notera att bibliografin är diger med bl.a. Martin Lokanders Opening Repertoire: The Open Games with Black i litteraturlistan.

Vad är det för repertoar Shaw föreslår då? Han har tänkt sig framskjutningsvarianten 3.e5 mot Caro-Kann (1.e4 c6 2.d4 d5) med avsikten att ta mer terräng med 4.h4 efter huvuddraget 3…Bf5. Efter 3…c5 rekommenderar Shaw i Tals anda 4.dxc5! som den starkaste fortsättningen. Shaw går även igenom andra tredjedragsalternativ med det övergripande namnet ”löjliga drag” för att markera motsatsförhållandet till de seriösa dragen 3…Bf5 och 3…c5. Till denna kategori räknas: Franskt med ett tempo mindre 3…e6?, den disharmoniska fianchetton 3…g6?! och den fördröjda fianchetton 3…Na6. Han går igenom hela repertoaren på 148 sidor så läsaren förstår säkert att det är mycket detaljerad och genomanalyserad information med både bredd och djup som presenteras.

Nästa fråga är vad som är repertoaren mot 1…e5. Det kanske inte förvånar läsaren om det är Skotsk spelöppning som erbjuds men här är författaren till boken noga med att påpeka att det inte är fråga om nationalism utan argumenterar att det var en av Kasparovs favoritöppningar vilket innebär att det är ett forcerat och utmanande system. Det kan leda till djup teori men inte så avgrundsdjupt om man jämför med Spanskt parti. Huvudvarianten går 1.e4 e5 2.Nf3 Nc6 3.d4 exd4 4.Nxd4 Nf6 5.Nxc6! (Mycket giftigare och skarpare än Skotskt fyrspringarespel som uppstår efter 5.Nc3. Svarts bästa fortsättning är 5… Bb4! (Det lite ovanligare 5…Bc5 6.Be3 Bb6 är också spelbart på den högsta nivån) 6.Nxc6 bxc6 7.Bd3 d5 8.exd5 Qe7+!? Intresserade läsare som vill göra en fördjupning hänvisas till teoriartikeln i informator 116) 5…bxc6 6.e5 Qe7! (Även de klart sämre dragen 6…Nd5? och 6…Ne4?! analyseras för att skapa bredd) 7.Qe2 Nd5 8.c4! och läsaren är inbjuden till partyt som Shaw uttrycker det. Varianten med alla dess bivarianter analyseras sedan noggrant i fem kapitel och spänner över ca 140 sidor.

Det är ingen tvekan om att ett köp av denna repertoarbok är som att köpa flera öppningsböcker! Det är inte slut med detta. Nästa öppning ut är Ryskt parti, eller Petroff som det heter på engelska. Det solida försvaret uppkommer efter 1.e4 e5 2.Nf3 Nf6 och är avklarat efter två kapitel. Därefter följer sällsynta varianter som Sulskis variant 2…Qe7?, Damianos försvar 2…f6?, Lettisk gambit 2…f5?! och Elefantgambit 2…d5!?. Det är noterbart att Shaw skriver att  den sistnämnda varianten har en chockverkan men att den största chocken är att draget inte är så dåligt. Shaw har mött det en gång med klassisk tidskontroll vilket ledde till förlust mot GM Mark Hebden. Detta betyder förstås att anhängare av Elefantgambit (och alla vitspelare) redan har starka motiv att köpa denna bok. Philidors spelöppning 2…d6 har Shaw av okänd anledning placerat i en annan del av boken. Det mest logiska hade varit att lägga den delen i kapitel 12, efter Ryskt som var kapitel 11. Nu har det lagts i kapitel 16 och det kan skapa ett lite rörigt intryck när man tar del av boken.

Skandinaviskt (1.e4 d5) gås igenom i tre kapitel, 12-15. Efter 2.exd5 Qxd5 (2…Nf6 behandlas på åtskilliga sidor även om Shaw tycker att 2…Qxd5 är den riktiga varianten i Skandinaviskt) 3.Nc3 visar han god bredd genom att även inkludera de dåliga schackarna 3…Qe6+? och 3…Qe5+?!. Det mest överraskande är att han anser 3…Qd8! vara det bästa i konkurrens med superdragen 3…Qd6 och 3…Qa5. Han erkänner att han kan få kritik för detta men att det är hans åsikt i vilket fall som helst. Det återstår alltså, vare sig man har vit eller svart, att dyka ner i varianterna för att kolla om han är ute och cyklar eller om han helt enkelt har rätt eftersom han går emot den etablerade teorin. Hans argument är att damen är utsatt på d6 eller a5 och detta kan man ju tvista om, det vill säga: är damen utsatt eller aktiv på sina respektive rutor? 3…Qd8 är onekligen passivt och är draget som principiellt undviks av de flesta experter på Skandinaviskt även om draget har blivit populärare på sista tiden, inte minst för att Carlsen vunnit mot Caruana.

Kapitel 17 handlar om Aljechins försvar och där rekommenderas föga överraskande den solida huvudvarianten 1.e4 Nf6 2.e5 Nd5 (2…Ng8?! spelat av Petrosian och Flohr har inte glömts bort och faktiskt inte ens det sämre 2…Ne4?!) 3.d4 d6 4.Nf3. Shaws hemliga vapen mot den populära varianten 4…dxe5 5.Nxe5 c6 avslöjas dock inte i detta forum.

Kapitel 18 tar upp Jugoslaviskt försvar (Pirc Defence) och här föreslås det ovanliga 1.e4 d6 2.d4 Nf6 3.Nc3 g6 4.Bg5!?. Man hade väntat sig det klassiska 4.Nf3 som matchar varianten i Aljechins försvar. Shaws huvudargument är att 4.Bg5!? är aktivt, direkt och inte så svårt att lära sig. Det låter alltså som en latmansvariant. Med tanke på nästa kapitel som handlar om det Moderna Försvaret är det intressant att se vilket system som föreslås eftersom man som vitspelare oftast försöker spela samma typ av uppställning mot Jugoslaviskt och det Moderna. Efter en ganska ingående diskussion om just detta har Shaw fastnat för uppställningen efter 1.e4 g6 2.d4 Bg7 3.Nf3 d6 4.Bc4 Nf6 5.Qe2. Här har vit lyckats lura svart att spela Jugoslaviskt istället för Modernt försvar.

Det sista kapitlet i boken får ses som det mest hårresande eftersom det representeras av sällsynta varianter efter 1.e4. Den erfarne läsaren av oortodoxa öppningar a lá Knöppel anar nog vad det kan handla om. Han börjar med att skriva att man själv får lista ut hur man ska spela mot 1…a5, 1…f5, 1…h5 och 1…Na6. Därefter går han i tur och ordning igenom drag som 1…g5?! och 1…h6?! med argumentet att han är brittisk schackspelare och måste tillmötesgå alla beundrare av Basman. Efter en sådan här genomgång tycker man nästan att 1.e4 g6 2.d4 Nf6?! är en seriös variant. Det är inte klart varför han har placerat den i högsta grad seriösa varianten 1.e4 d6 2.d4 Nf6 3.Nc3 c6 bland dessa obsoleta varianter. Så sent som i Elitserien spelade exempelvis FM Erik Hedman, SK Rockaden, detta mot GM Stellan Brynell, LASK och jag har själv använt mig av detta system i flera seriösa partier. Denna variant borde rimligen ha placerats i samband med Jugoslaviskt men Shaws motargument är att svarts löpare går till e7. Påminner inte detta om grundskillnaden mellan Kungsindiskt och Gammalindiskt som i regel placeras nära varandra i spelöppningsverk och har ett påtagligt släktskap? Undantaget är den jugoslaviska Encyclopedin som placerar Gammalindiskt i A-delen och Kungsindiskt i E. Owens försvar 1…b6 gås sedan igenom på 20 sidor. Därefter följer Nimzowitschs försvar 1…Nc6 och bokens allra sista variant Sankt Georges försvar 1…a6. Här redovisas inte bara varianten som uppstod mellan Karpov och Miles i Skara 1980.

Ordningsföljden av spelöppningarna kan möjligen i några avséenden debatteras liksom Shaws variantval som stundtals kan betraktas som något kontroversiella. En repertoarbok blir ofrånkomligen subjektiv när kända huvudvarianter inte figurerar i variantvalen till förmån för en och annan latmansvariant, med indirekt hänvisning till klubbspelaren. Ingen bok kan förstås bli skräddarsydd så att den i alla dess delar passar utan läsaren väljer ut just de delarna som är relevanta.

Kan boken eller snarare böckerna i boken rekommenderas? Ja, utan tvekan. Ett skäl är det ligger oerhört mycket arbete bakom repertoarboken vilket innebär att man kan profitera på det genom att ta del av de viktigaste analyserna. Om man så bara använder en tiondel av boken, vilket i det här fallet skulle bli 63 sidor, så är den värd att köpa till sitt fulla pris. Det går alltså att se en sådan här repertoarbok som en uppslagsbok för olika system. För vitspelare kan en sådan här bok vara oumbärlig medan det för svartspelare kan vara intressant att se vad som rekommenderas mot just den öppningen man själv spelar. Bokens bredd och djup gör att den passar alla spelare från klubbspelarnivå (bredd) upp till stormästarnivå (djup).

Thomas Engqvist

 



Okt 28

GM Daniel King, England, recenserar i nedanstående videoklipp Attacking Chess for Club Players – Improve Your Skills to Owerpower Your Opponent av Herman Grooten som för övrigt är en fristående mittspelsbok till den populära Chess Strategy for Club Players. Inbakad i recensionen kan man lösa två ställningar med avgörande och samtidigt estetiskt tilltalande attacker. Den första ställningen uppkommer efter 3.30 och den andra efter 3.50. Den som är intresserad av att köpa boken hänvisas till Schackhandeln där det även går bra att bläddra i boken innan man slutgiltigt bestämmer sig.

 



Sep 24

chess_strategy_for_kids_big80

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har i dagarna kommit ut en ny bok av IM Thomas Engqvist. Detta är hans tredje bok efter de tidigare Petrosian – move by move och Stein – move by move utgivna på Everyman Chess. Titeln är Chess Strategy for Kids och kan ses som ett slags fristående fortsättning till Chess Tactics for Kids skriven av GM Murray Chandler. Det svåra med titeln ”for kids” är att den egentligen inte enbart är skriven för barn. Eftersom det i våra dagar finns barn med exceptionellt hög spelstyrka är boken också tänkt för en betydligt större målgrupp. Boken är ju även avsedd för föräldrar till barn som spelar schack och inte minst alla barn, ungdomar och vuxna som vill utveckla sig inom det strategiska spelet.

Boken är pedagogiskt progressiv så när ett tema presenteras, låt oss säga Smart Strategi 29, öppna linjer och halvöppna linjer med underrubriken ”Torn är formidabla att utöva tryck längs linjer” presenterar de två första diagrammen en definition av vad öppna och halvöppna linjer innebär och sedan följs de åt med fyra exempel i progressiv ordning. Det sista exemplet exemplifieras med en ställning från Kramnik-Nisipeanu, Dortmund 2015 och belyser ett mer avancerat grepp när man kan överge en linje för att öppna en annan.

Kramnik,V – Nisipeanu,LD, Dortmund 2015

Vit vid draget

Vit vid draget

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

27 Rb1 undviker tornavbyte och förbereder en möjlig öppning av en ny linje med bondegenombrottet b4 för att utöva tryck mot den sårbara b7-bonden. Det svarta tornet kan inte göra så mycket på c-linjen.

Det engelska bokförlaget Gambit Publications Ltd är fokuserade enbart på schack och drivs av erfarna och kunniga mästare och stormästare. Det finns mer information om deras utgivning på www.gambitbooks.com där de i nuläget har mer än 180 böcker utgivna. Det går naturligtvis också bra att vända sig till Schackhandeln för mer information, bläddring och köp av deras litteratur.

Här kan man läsa en färsk recension om Chess Strategy for Kids skriven 10 september av schackälskaren Davide Nastasio.

 



Jul 09

Den engelske stormästaren Daniel King recenserar The Big Book of World Championships. King nämner bland annat att den mycket underhållande boken har ett journalistiskt perspektiv som betonar de färgstarka personligheterna och berättelserna som hör ihop med deras biografi. Exempelvis spelade Anand en träningsmatch mot Grischuk och det är det nog inte många som känner till. Författaren till denna bok, Andre Schulz, använder förstås också dator för att uppdatera kommentarer till de utvalda VM-partierna.

 



Feb 22

Recension av Thomas Engqvist: Stein: move by move, Everyman Chess 2015, 496 s.

Jag har äran att avge recension över författarens andra verk i ”Move by move”-serien.

Formatet i fråga innebär, att boken är avsedd att gås igenom noggrant i studiesyfte. Boken är försedd med talrika diagram, och på snart sagt varje sida finns frågor, som läsaren skall försöka besvara innan hen går vidare i texten. Dessa är av varierande svårighetsgrad, och alla får garanterat något att bita i. För att inte tjuvkika på svaren har jag sett mig nödsakad att tillpassa två pappersark för att dölja texten och framskrida i studiet av verket på föreskrivet sätt. Detta fordrade för mig en viss självövervinnelse, en bok vill ju bli bläddrad i på samma sätt som en katt vill bli kliad bakom öronen. Jag måste dock erkänna, att detta sätt att läsa gav en ökad förståelse av Leonid Steins schackliga skapande.

Leonid Stein dog 1973 endast 38 år gammal. Han är mindre känd än sina stora samtida, men hade utmärkta resultat mot de sovjetiska storspelarna, inklusive världsmästarna. Han var en taktisk naturbegåvning, som spelade synnerligen snabbt i sin ungdom, och som hade en egenartad spelstil och en förmåga att alltid skapa komplikationer i sina partier.

Detta gör honom på sätt och vis mindre lämpad för detta läroboksformat. Stein gör nästan aldrig de drag som man väntar sig. Som Kasparov påpekat, handlar det i hans fall aldrig om regler, utan alltid om undantag. Den flitige studenten får bereda sig på många besvikelser, men samtidigt vidgas (gryr) förståelsen av vad han sysslar med. Med författarens hjälp kan man skönja hur han systematiskt tar strategiska risker och inte sällan provocerar motståndaren för att öka konfliktytorna. Kanske kan man se honom som en tidig föregångare till en modern, konkret spelstil. Hans parti mot Bronstein, som jag inte tidigare sett kommenterat, gjorde ett starkt intryck.

Bronstein,D – Stein,L [B50]
USSR Championship, Kiev, 1964

Vad föreslår du att svart spelar?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svart spelade 21… Rb6xb4.

Som synes har svart en tämligen ”dålig” löpare, och talrika bondesvagheter, men han vinner till synes följdriktigt. Vits hästar har allvarliga organiska svårigheter att hitta fält, och svarts bondesvagheter går aldrig att komma åt. Bronstein var i det följande så gott som chanslös. Det är sådant som får en att inse, att allt inte är så enkelt och följdriktigt som man ibland tror.

Det är intressant att se vad som blir kvar av den taktiska briljansen efter att datorerna sagt sitt. En hel del, även om några av hans spektakulära kombinationer (t ex mot Hort 1968) har omvärderats.

Den engelska språkbehandlingen är vårdad och flytande, och bokryggen framstår ännu som oanvänd. Steins motspelare presenteras på ett ofta förtjänstfullt sätt. Författaren för ett ständigt samtal med schackhistoriens giganter (Philidor, Steinitz, Nimzowitsch, Capablanca …) vilket är bildande. Jag tror inte att Stein var så inspirerad av dem, med undantag av Reti, eftersom det är omvittnat att han inte läste schackböcker som ung. Men de visar ändå sitt värde genom att kunna tjäna som kompass även i dessa stormiga vatten.

Min enda allvarliga invändning gäller urvalet. Stein hade ju utmärkta resultat mot världsmästarna, och jag saknar vissa av de partierna (särskilt Stein-Petrosian, Moskva 1961). En del mindre angelägna partier (som nr 9) har istället kommit med.

Det finns endast två tidigare monografier om Stein, en av Raymond Keene och en av Gufeld och Lazarev. Keenes arbete framstår i jämförelse med det recenserade verket som en tunn pamflett, där Steins kombinationer och angrepp återges med entusiastiska kommentarer. Engqvist går djupare med gedigna, objektiva analyser, och försöker visa olika sidor hos Stein. Keenes tes kan sägas ha mött sin antites. Men spelaren Leonid Stein framstår fortfarande som något av ett mysterium, och syntesen väntar fortfarande på att skapas.

Helhetsintrycket är mycket gott, och verket rekommenderas.



Jan 08

Då är den äntligen ute, den efterlängtade boken om Spanskt parti av Victor Bologan: Bologan’s Ruy Lopez for Black – How to play for a Win against the Spanish Opening (New in Chess, 2015). Det har tidigare skrivits en recension på Schacksnack om Bologans föregående bok Bologan’s Black Weapons in the Open Games och den här aktuella boken skulle kunna ses som en fristående fortsättning eftersom den tidigare boken utelämnade Spanskt parti. Man behöver alltså ha tillgång till båda böckerna för att ha en heltäckande repertoar mot 1.e4.

Upplägget i denna bok är samma som i den föregående boken och diagrammen är ur ett svart perspektiv. Den engelske stormästaren Matthew Sadler har nämnt att han inte är nöjd med att lägga upp diagrammen efter den svarta färgen. Detta är en åsikt han får stå för. Nog är det väl ändå så att om vi tittar på en spelöppning ur ett svart perspektiv så har vi de svarta pjäserna närmast oss när vi använder en vanlig schackbräda, eller för den delen Chessbase då de svarta pjäserna står i söder snarare än i norr. Varför ska detta vara så svårt för somliga när man bläddrar i en schackbok? Som jag ser det kan det bara vara förståeligt om man som vitspelare blir irriterad av att bläddra i en bok för svartspelare och de svarta pjäserna avvisande står uppställda under de vita pjäserna.

Precis som i förra boken presenteras två repertoarer. Den sunda repertoaren representeras av Breyervarianten (1. e4 e5 2. Nf3 Nc6 3. Bb5 a6 4. Ba4 Nf6 5 0-0 Be7 6. Re1 b5 7. Bb3 d6 8. c3 0-0 9. h3 Nb8) som man kan hitta i den  fjärde och sista delen av boken. Den aggressivare varianten representeras av Marshallangreppet (samma drag som tidigare fast med avvikelsen 7…0-0 8.c3 d5.) som man finner i den tredje delen. Den första och andra delen innehåller avvikelser från dessa huvudsystem där andra varianter som vit kan spela i Spanskt tas upp som exempelvis Avbytesvarianten (4. Bxc6), fördröjd Avbytes eller som Bologan kallar det: Winawervarianten (4. Ba4 Nf6 5. Bxc6), Steinitzvarianten (4. Ba4 Nf6 5. d3) och så vidare.

Den förra boken hade exceptionellt bra koll på historiska spelare förknippade med olika varianter och det har även denna. Det första jag undrade över var om det världsberömda partiet mellan Capablanca-Marshall, New York 1918 skulle omnämnas. Det var ju i detta parti Capablanca i princip vederlade sin motståndares gambit utan att på förhand kunna någonting om varianten och alltså fick improvisera. Mycket riktigt, på sidan 147, kap. 3, startar Bologan diskussionen om Marshallvarianten på följande sätt: ”This line was introduced by the US Champion Frank Marshall in a game against José Capablanca, the future World Champion, at a tournament in New York in 1918. One can only speculate at the boost it would have given the gambit if Marshall had triumphed with his admirable idea, but he lost a famous encounter where the Cuban genius calmly rebuffed Black’s attack. After that the gambit was neglected for a long time, and only really returned to the top table of international chess when it was used as a drawing weapon by Spassky in the 1960s.” Nu är det faktiskt så att det inte är Bologan som skrivit detta utan den engelske stormästaren Neil McDonald, i sin bok om Spanskt parti: The Ruy Lopez: Move by Move utgiven på Everyman Chess, som författat dessa rader. Detta spelar förstås ingen roll utan det viktigaste är att denna viktiga informationsbit på något sätt kommit med i Bologans mustiga alster (544 sidor!) om den ska kunna göra anspråk på att vara som en bibel för Ruy Lopez-spelare.

Även introduktionen till Breyervarianten (9…Nb8) har en historisk klang: ”Black admits, in a way that Philidor was actually right when he claimed that pieces should be placed behind the pawns – not in front of them (which is  the reason why he preferred 2…d6 to 2…Nc6, but that’s another story.)” Vi kan se att Philidors fundamentala men viktiga grundtankar (”Bonden är schackspelets själ”) ryms inom detta betydligt modernare system då grundidén med …9…Nb8 är att skapa maximal flexibilitet för c7-bonden som nu kan spelas till c5 i lämpligt läge då springaren inte längre står i vägen.

I sin informativa introduktion går Bologan igenom varför man ska spela (eller för den delen lära ut!) Marshall eller Breyer. I dessa tider när nästan alla spelar 3…Nf6 istället undrar man förstås hur Bologan motiverar öppningsvalet 3…a6? Han skriver så här: ” I’m convinced that when a player starts playing the Ruy Lopez, he should pick up the the primary lines, without trying to avoid the numerous sidelines with which White can try to surprise him. The knowledge accumulated by studying many different types of positions will only help the student to widen his repertoire by adopting interesting alternatives, such as the old-fashioned Chigorin Systems or the super elite Berlin Defence, just to mention a few alternatives.” Det ska nämnas att i kapitel 1 efter draget 3…a6 förklarar han sig också med följande formulering: ”I promise that one day I’ll write about 3…Nf6 and the Berlin Wall, but since I would like my recommended repertoire to include many different pawn-structures (as in the prequel of this book), for instructional reasons I will cover the most popular move, 3…a6.”

I efterföljande avsnitt går han igenom typiska strategiska idéer och teman fördelade i hela 83 olika bondestrukturer! Därefter följer ytterligare ett gäng olika strukturer baserade på hur man kan spela med pjäserna. Ett smakprov är nedanstående diagramställning från en ställning som kan uppkomma i Breyervarianten.

Hur fortsätter svart?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17…Rc8 Idén med det här mystiska torndraget är att utsätta damen på c2 för en röntgenstråle som framför allt märks i varianten  18.c4 Nb6. 17…Rb8 är ett annat typiskt mystiskt torndrag i syfte att dra nytta av vits brejk c3-c4. Ett naturligt utvecklingsdrag som 17…Qc7 skulle däremot inte ha någon effekt mot vits brejk 18.c4.

Sammanlagt går Bologan igenom 208 strategiska idéer och teman som man kan ha nytta av inom Spanskt. I slutet av boken finns det dessutom 132 övningsställningar så det är ingen tvekan om att boken håller en mycket hög pedagogisk nivå.

Den här boken är en måste-bok för alla svartspelare som spelar Spanskt och inte bara Marshall och Breyer, glöm inte att Bologan även går igenom alla andra varianter i de två första delarna som man också måste kunna som svart. Vitspelare som inte skaffar sig denna exceptionellt genomarbetade bok löper i vanlig ordning risk att inte få ut något mot ovannämnda öppningar i sina egna partier. Faktum är att denna bok också rekommenderas till alla de spelare som vill förkovra sig inom schack eftersom det är välkänt att ett studium av typställningar i Spanskt (och Damgambit) utvecklar spelförståelsen till högre höjder.

Nu väntar vi också på den eventuella boken om Berlinmuren…

GM Viktor Bologan har skrivit en ny tegelsten som säkerligen kommer att bli den nya bibeln för alla de som spelar Spanskt. (Foto: Stefan 64, 2013 - Wikimedia)

 

 

 

 





Tidigare artiklar