Tidigare artiklar

  • SM i Eskilstuna 2019
  • Schackets mästare – I huvudet på Ulf Andersson
  • Vladimir Kramnik lägger pjäserna på hyllan
  • Tidigare...
Läs de 3 kommentarernaIdag börjar Sverigemästarklassen sina tävlingar under SM i Eskilstuna. Lottningen i första ronden: GM Jonny Hector- GM Pontus Carlsson, FM Kaan Kücüksan-GM Axel Smith, IM Linus Johansson-GM Tiger Hillarp Persson, GM Pia Cramling-IM Rauan Sagit, GM Erik Blomqvist-IM Michael Wiedenkeller. SM-gruppen är både stark och öppen så vem helst kan ta hem segern. En farlig uppstickare som Kücüksan kan absolut inte räknas bort. Det var längesedan vi hade ett sådant jämnt SM och detta beror på att GM Nils Grandelius och GM Hans Tikkanen inte är med och kämpar om Sverigemästartiteln. Den förstnämnde har inte rosat SM-marknaden, som han borde, med tanke på sin super-GM-status, och Tikkanen är säkert mätt på SM-titlar och har andra prioriteringar. Mästar-Elit: FM Harald Lögdahl-IM Dan Cramling, FM Erik Malmstig-IM Tommy Andersson, IM Bengt Lindberg-Anders Wengholm, Joakim Nyander-FM Jung Min Seo, FM Tom Rydström-GM Thomas Ernst. Mitt stalltips är att Lindberg blir en tuff nöt för de övriga deltagarna att knäcka.









Läs de 8 kommentarernaEn svensk schackbok - Schackets mästare - I huvudet på Ulf Andersson - har äntligen skrivits om Ulf Anderssons makalösa bedrifter i schackvärlden. Glenn Ek på Sportförlaget i Västerås visade ett genuint intresse efter en förfrågan av författarna. Schack har de senaste årtiondena alltmer betraktats som en sport med den snabbare betänketiden så schack bör klassificeras även i det facket. Andra populära kategorier är annars spel, vetenskap eller konst. Frilansjournalisten och schackälskaren Robert Okpu har tillsammans med språkläraren och IM Thomas Engqvist arbetat med boken i ur och skur och den har sänts till tryckeriet och planeras att säljas under SM i Eskilstuna 5 juli. På Schack.se finns djupintervjuer med Okpu och Engqvist som var för sig ansvarat för biografi- respektive partidel. Det finns också en fotodel med fotografier som de flesta aldrig har sett tidigare. Boken bör alltså tilltala tre kategorier, de som gillar biografier, de som vill se Uffes angreppspartier med moderna, pedagogiska kommentarer och de som vill se de nya fotografierna. Den boken som saknats i den svenska schacklitteraturen har alltså äntligen skrivits....









Läs kommentarenEn av världens genom tiderna starkaste spelare, Ex-världsmästaren Vladimir Kramnik, 43 år, har på Tata Steel-turneringens hemsida meddelat att han avslutat sin professionella karriär. Bakgrunden är att han tycker han uppnått allt som kan uppnås som schackspelare och nu vill ägna sig åt att undervisa schack för barn. Han nämner att det han varit med om som schackspelare varit ovärderliga mänskliga erfarenheter. Vi som följt Kramniks schackkarriär och upplevt milstolpen i schackhistorien när han besegrade Kasparov år 2000, med remivapnet Berlinvarianten i Spanskt, får vara tacksamma och nöjda över alla de partierna han producerat ända fram tills nu och önska honom lycka till och all välgång med sina framtida projekt.









KommenteraAlingsås Schacksällskap fyller 100 år 2019 och som ett led i firandet kommer det att arrangeras en parturnering i Alingsås 4-5 maj. Idag - 26 januari - är det premiär för turneringshemsidan. Jonas Dahlgren









KommenteraDen 48:e upplagan av Rilton Cup har startat igång och som vanligt är det ett starkt startfält med hela 26 stormästare och 34 IM. Sammanlagt är det 161 deltagare i Rilton Cup. De övriga tävlingarna Rilton Elo och Rilton 1800 har 153 respektive 85 deltagare. Det höga deltagarantalet säger något om Rilton-tävlingarnas popularitet. Det är nog ingen nackdel att Rilton spelas i centrala Stockholm på Scandic Continental mittemot Centralstationen. Rilton-tävlingarna pågår traditionsenligt från och med idag 27 december till 5 januari med fridag på Nyårsdagen. Livesändningar kl. 15.00 (rond 5 och 9 kl. 12.00) med Fiona Steil-Antoni som värd flankerad av Harry Schüssler, Ulf Andersson och Jonathan Westerberg i nämnda ordning under separata dagar.









KommenteraIdag, annandag jul, onsdag, startar VM i snabbschack och blixt i Sankt Petersburg. Tävlingen benämns King Salman World Rapid Championship. Klädkoden innebär att man inte får ha jeans, t-shirt eller sneakers. Det blir ingen julledighet för de svenska deltagarna GM Pia Cramling, som deltar i damklassen, och GM Pontus Karlsson, deltagare i öppna klassen. Den sistnämnde har tränat med GM David Howell i London och är relativt förberedd mot bland andra storfavoriten GM Magnus Carlsen. Det går att följa spelet live beledsagad av det energiska tandemparet GM Evgenij Miroshnichenko och GM Peter Leko. Den sistnämnde är mest känd för att med en hårsmån missat VM-titeln i matchen mot Vladimir Kramnik 2004. Det går att följa partierna live på Chessbomb med Stockfish som tyst kommentator för den som föredrar det.









KommenteraGrand Chess Tour 2018 har nått semifinal och avgörandet sker i London. De som har gått vidare och kämpar om segern är i ratingordning Fabiano Caruana, Maxime Vachier-Lagrave, Levon Aronian och Hikaru Nakamura. Det spelas två klassiska partier på tisdag respektive onsdag och snabbschack och blixt på torsdag. Det är fridag på fredag och finaler lördag till måndag. Detaljerat spelschema, poängsystem och annan information finns på hemsidan.









KommenteraSkicklige skribenten Axel Smith har många järn i elden och ett av de var att han under 2017 träffade åtta elitidrottare som alla hade det gemensamma olyckliga ödet att de blev utbrända. En av dessa idrottsmän, det svenska schackgeniet Ulf Andersson, spelade schack på den allra högsta olympen under flera decennier, och inte nog med det, han gav sig även in i korrespondensschacket utan att använda sig av datorer. Det säger sig självt att kroppen till slut säger nej efter en sådan enorm påfrestning mot hårdast tänkbara motstånd och under en så lång tid med nervpress och en koncentration i världsklass. Utbrändhet är ett fenomen som det talas flitigt om inom arbetslivet men inom tävlingsaktiviteternas område har det varit tyst. Ända tills nu då Axel inte bara har upptäckt denna lucka utan även täppt till den med På andra sidan väggen - en reportagebok om utbrändhet inom elitidrott.  Det går att läsa mer på Schack.se.









mar 03

Stormästarna Axel Smith och Hans Tikkanen har skrivit en uppmärksammad bok för Quality Chess där de presenterar vilken träningsmetod de använde i jakten på den åtråvärda GM-titeln. På bokens baksida kan man läsa att Smith använt Woodpeckermetoden som en del av sin träning, medan det om Tikkanen står att han uppnådde tre GM-normer inom en sjuveckorsperiod våren 2010 efter att ha använt sig av Woodpecker. Detta låter mycket lovande som en aptitretare för hela konceptet så låt oss titta på vad metoden i praktiken innebär.

Det man i huvudsak tränar på är förmågan att känna igen olika taktiska idéer så fort som möjligt. Det är alltså ingen bok i stil med Dvoretskij eller Kotov där man med ett större tålamod systematiskt tränar på sin förmåga att snabbt och exakt beräkna varianter i komplicerade ställningar. Woodpeckers metod som bygger på att känna igen mönster (pattern recognition) och på att utveckla intuitionen har ursprungligen sitt ursprung ur den kontroversiella nybörjarboken för vuxna Rapid  Chess Improvement – A Study Plan For Adult Players.

Tikkanen beskriver i introduktionen att han stod still i schackutvecklingen när han samtidigt, psykologiintresserad som han var, i åratal läste och reflekterade över sambandet mellan medvetandet, hjärnan och schack. Hur intuitionen kunde utvecklas och hur man samtidigt kunde bli medveten om hur hjärnan arbetade på ett omedvetet plan var de fundamentala frågeställningarna för honom. Katalysatorn var att höja sin spelstyrka genom att göra något annorlunda och söka sig bort från konkret schack som byggde på mottot: ”räkna, räkna, räkna”.

Tikkanens träningsschema gick ut på att sträva efter att  lösa övningsuppgifter ur olika pusselböcker åtta timmar om dagen med det långsiktiga målet att avverka 1.000 ställningar. I början gick det långsamt, eftersom flera ställningar var obekanta, men när en session av 1.000 ställningar var avverkad löstes ställningarna igen men nu ännu snabbare, och så höll han på ända tills han kunde lösa alla 1.000 ställningar med så lite tidsförbrukning som möjligt. Dettta innebar att han kunde lösa 1.000 pussel på en dag, dock över åtta timmar. Han är noga med att påpeka att det var ett mycket krävande arbete, men att det gick att genomföra tack vare motivationen.

Enda sättet att utröna om Woodpeckers metod verkligen fungerar är att genomföra den men att den har fungerat för Tikkanen och Smith råder det ingen tvekan om, vilket om inte annat har bevisats av deras turneringsframgångar. Alla metoder har ju sina för- och nackdelar och alla metoder passar inte alla. Det kan vara så att Tikkanen/Smith kanske ändå hade lyckats med att uppnå sina schackliga mål även om man får intrycket att det inte var så för Tikkanen, eftersom han uppenbarligen hade hamnat i en platå innan han startade i gång träningen. Det verkar till stor del vara ett psykologiskt/schackligt projekt Tikkanen sysslat med medan det för Smith mer handlat om att utveckla tekniken, med tanke på att hans nivå låg på ca 2100 när han satte igång. På den nivån är nämligen sådan träning effektivare.

Frågorna man ställer sig är för det första om denna träning är bra för alla, oavsett spelstyrka, och för det andra: hur stor del av träningen ska handla om Woodpecker? Detta får man inget tydligt svar på i boken. Effektiv schackträning handlar om att den ska skräddarsys, helst av en erfaren coach och taktikträning är bara en del av hela träningen. Andra viktiga delar är ju utvecklandet av positionella spelidéer, förståelsen av hela den schackhistoriska utvecklingen från Greco – Carlsen – AlphaZero, uppbyggandet av en spelöppningsrepertoar, fysisk och mental träning. Dessutom har vi utvecklandet av beräkningsförmågan på djupet och den träningen är den tuffaste träningen. I den sista delen av boken finns även sådana ställningar. Riktigt starka spelare som aspirerar på GM-drömmar och som redan har gjort en transportsträcka till 2300-2400 kan till och med låta den svårare delen ingå i Woodpecker.

Effektiv schackträning förändras med spelstyrkan och när det gäller spelöppningen får den mer procentuellt utrymme ju mer spelstyrkan utvecklas. Det är välkänt att man först måste lära sig hur pjäserna fungerar och det gör man med hjälp av slutspelet. Slutspelet ska alltså ha en större tyngdpunkt i träningen än spelöppningen ju längre ner på ratingskalan spelaren befinner sig. På den allra högsta nivån sysselsätter sig spelarna inte bara med intrikata och djupa spelöppningsvarianter utan också med att analysera komplicerade schackstudier och det handlar inte bara om varianträkning utan också om att utveckla sin kreativitet. Här är den franske stormästaren Maxime Vachier-Lagrave ett exempel.

Hur Woodpecker-modellen ska inkorporeras på effektivaste sätt tillsammans med all annan träning är en komplicerad fråga eftersom det är individuellt. Det är naturligtvis så att om man har som projekt att läsa ut respektive del i Tikkanens och Smiths bok, den lätta, den medelsvåra och den svåra, så kommer den att ge ökad spelstyrka eftersom man jobbar med schack kontinuerligt. Den kommer absolut att utveckla den taktiska förmågan, varianträkningsförmågan, intuitionen och mönsterigenkänningen. Det är med andra ord en effektiv bok att använda inför en tävling för att finslipa just dessa förmågor, men innan du köper boken och blir uppslukad, glöm för all del inte bort att effektiv schackträning är allsidig, och att inkorporera viktiga positionella idéer, modellpartier och slutspel i din dagliga långsiktiga schackträning.

IM Thomas Engqvist



feb 06

GM Daniel King recenserar den nya schackboken Game Changer av Matthew Sadler  och Natasha Regan som handlar om det sensationella banbrytande datorprogrammet AlphaZero.

 



Nov 21

Lite grovt kan schack delas in i två delar, taktiskt och positionellt spel. Grunden i att bli duktig så väl positionellt som taktiskt handlar mycket om att lösa många uppgifter och därigenom öva upp en så kallad mönsterigenkänning. Har man förut löst många kombinationer med olika teman så känner man på sig när någon liknande möjlighet dyker upp i ens eget parti, till exempel en avdragare. Vill man bli bättre på taktik så finns det  kombinationsböcker och appar i överflöd som tränar upp denna förmåga. Det är visserligen svårt att överskatta taktikens betydelse i schack, men mitt intryck är likväl att den vanliga spelaren lägger ner betydligt mindre mängd tid för att förkovra sig i sin positionella mönsterigenkänning. Detta fastän största delen av ett normalt parti faktiskt inte brukar bestå av halsbrytande komplikationer utan mera av att identifiera en bra spelplan och följa denna. Om den positionella planen är riktig så brukar också fördelaktiga taktiska möjligheter lätt dyka upp av sig själv. För att förbättra sitt positionella spel så är ett klassiskt tips att att studera partisamlingar av schackets giganter på området såsom, Capablanca, Botvinnik, Smyslov, Petrosjan samt Karpov och lära hur var och en av dessa spelare på sitt sätt har berikat schacket. Ett exempel på en fantastisk serie är My great predecessors, fem tegelstenar skrivna av självaste Garry Kasparov där läsaren tas med på en resa genom hela schackets moderna historia. Ett sådant studerande skulle utan tvekan ta varje spelares positionella kunskaper till nya höjder. Men för många spelare finns bara ett problem med den här metoden, och det är tid. Dom flesta har inte för mycket av just den varan och skulle aldrig kunna ta sig igenom ett så ambitiöst studieprogram. Åtminstone är det min personliga erfarenhet när jag har försökt läsa den här typen av partisamlingar. Men nu har möjligheten att på ett enkelt sätt ta till sig de viktigaste strategierna i positionellt spel enligt min mening underlättats betydligt när Thomas Engqvists senaste bok 300 Most Important Chess Position nyligen gavs ut av Batsford Chess.

Denna bok innehåller de viktigaste positionella planerna i schack nedkokade och presenterade för läsaren i sin mest tydliga och pedagogiska form. Idén till boken härstammar ursprungligen från en email-kurs som Thomas Engqvist hållit de två senaste åren. Kursen gick ut på att fem ställningar mejlades ut i början av veckan som läsaren själv fick i uppgift att klura på innan svaren skickades ut en vecka senare och anledning återigen gavs till att konsultera problemen för att se hur det hade gått. På så sätt byggdes tre fundamentala moment i inlärningsprocessen in: problembaserad inlärning, långvarig kontinuitet samt repetition. Boken har givetvis inte samma förmåga att få läsaren att hålla en viss studietakt, men sättet som den bör läsas på är detsamma. Först lösa så långt man kan själv, sedan konsultera facit och sist men inte minst någon vecka efteråt repetera så att den förvärvade kunskapen fastnar i långtidsminnet. Som alltid med den här typen av kurser som är tänkta att följas under en längre tid så tenderar somliga spelares engagemang att sjunka efter några veckor eller månader. Men den ihärdige läsaren som metodiskt fullföljer kursen hela vägen kommer att bli rikligt belönad genom en markant ökad positionell förståelse. Det finns ett ordspråk på engelska som lyder ”If the only tool you have is a hammer, you will start to consider every problem as a nail”. Detta gäller i högsta grad också i schack och det sätt som vi löser de problem som vi ställs inför under ett parti. Om det enda man kan är att spela mot en isolerad bonde så kommer allting att handla om att skapa en sådan i motståndarens ställning, till vilket pris som helst. Men har man ett brett utbud av olika spelplaner i sin arsenal så ger det utrymme för en ökad flexibilitet. Kanske det just i detta parti visar sig vara fördelaktigt att låta motståndaren bli av med sin isolerade bonde och istället börja spela mot hängande bönder, eller är det rentav ännu bättre att avveckla till ett slutspel med springare mot löpare? Boken är utrustad med ett rikligt antal diagram som gör att många av exemplen kan läsas utan bräde för den som vill träna upp sin förmåga att visualisera ställningar i huvudet. Enbart genom studerandet av så lite som fem instruktiva exempel i veckan kommer  läsaren att efter drygt ett år ha de 300 viktigaste positionella planerna i sin arsenal. Detta är en fantastiskt bra bok och jag kan varmt rekommendera den till var och en som vill öka sin positionella förståelse.

(113) Fischer – Unzicker
Olympiad, Siegen, 1970
[Engqvist]

White to move

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14.f5! This idea Fischer presumably borrowed from Lasker, who played a similar move against Capablanca in Saint Petersburg 1914. However, the first time Lasker played it was in his World Championship match against Steinitz in 1894. Then he tried it again against Janowski in another world title match in 1909. Lasker won all three games in which he adapted this idea. Lasker’s move was revolutionary since it went against the classical school. After all, White is left with a backward pawn on e4, a weak square on e5 and a devalued pawn majority on the kingside. Not even the computer is fond of the idea so what was Lasker doing? One of Fischer’s arguments was that if you want to get squares you’ve got to give squares. Nothing is for free in chess, not even squares! Here White concedes the e5-square but in exchange he gains control of e6 and at the same time confines the c8-bishop to passivity. The f6-pawn has been fixed and can be a future target with g4-g5. Presumably these fine points were taken into account by Lasker as well. 14…Qe7 15.Bf4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fischer follows the same scheme that Lasker successfully employed against Capablanca. White wants to exchange the dark-squared bishops and split the opponent’s bishop pair. Then White can prepare the future advance g4-g5. The game continued 15…Bxf4 16.Rxf4 Bd7 17.Re1 Qc5 18.c3 Rae8 19.g4!? Qd6 20.Qg3 Re7 21.Nf3 c5 22.e5! fxe5 23.Rfe4 Bc6 24.Rxe5 Rfe8 25.Rxe7 Rxe7 26.Ne5 h6 27.h4 Bd7?! The bishop was well placed on the long diagonal. Simpler and more logical was to play  27…Qd2 for example 28.Qf2 Qd5 29.Nxc6 Rxe1+ 30.Qxe1 Qxc6 with a most likely draw. 28.Qf4! Qf6 29.Re2 Bc8 30.Qc4+ Kh7 31.Ng6 Rxe2 32.Qxe2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

32…Bd7? In this game Black doesn’t play well with his bishop and in fact the same mistake was made by Capablanca against Lasker.  32…Qd6! , with an eye on White’s exposed king, would have given Black good drawing chances. One plausible line is 33.Qe8 Qd1+ 34.Kf2 Qc2+ 35.Qe2 Bxf5! 36.Nf8+ Kg8 37.Qxc2 Bxc2 38.Ne6 c4 etc. 33.Qe7! White forces a transition to a winning knight versus bishop ending. 33…Qxe7 34.Nxe7 g5 35.hxg5! 35.fxg6+? Kg7 is a draw. 35…hxg5 36.Nd5 Bc6 37.Nxc7 Bf3 38.Ne8! Kh6 39.Nf6 Kg7 40.Kf2 Bd1 41.Nd7 c4 41…Bxg4 42.f6+ 42.Kg3 Black resigned.

Jan Verendel

En annan recension

 

 

 



Nov 02

Daniel King gör en recension för New in Chess av den nya boken om Caruana med titeln Caruana: His Amazing Story and His Most Instructive Chess Games skriven av den respekterade coachen GM Alexander Kalinin. De flesta ser nog fram emot denna bok då det inte har skrivits mycket om den mycket farlige utmanaren till Magnus Carlsen. VM-Matchen börjar om en vecka och boken känns högaktuell. King har även lovat att återkomma med den senaste litteraturen om Magnus Carlsen. Mycket godis alltså att se fram emot för de som uppskattar schack och schackspelare på den allra högsta olympen.



sep 04

GM Daniel King recenserar The New in Chess Book of Chess Improvement sammanställd av FM Steve Giddins.



aug 10

GM Daniel King recenserar Strategic Chess Exercises – Find the Right Plan to Outplay Your Opponent av den franske stormästaren Emmanuel Bricard. Boken är mycket instruktiv och Bricard är en talangfull lärare menar King. Det finns inte så många böcker om planläggning så varför inte lyssna på recensionen och sedan beställa den av New in Chess?



jun 25

Det finns en tunn liten bok på 136 sidor om ett ovanligt tema som tidigare inte behandlats i litteraturen, nämligen konsten att spela remi i schack. Boken heter DRAW! The Art of the Half-Point in Chess och är av schackjournalisten IM Leonid Verkhovsky. Den publicerades 2014 av Russell Enterprises Inc som för övrigt publicerat många bra schackböcker genom åren. Den öppnar med ett förord på en helsida av Mikhail Tal som skrevs i Riga 1972, så det är alltså en rysk klassiker som blivit översatt till engelska.

Den sovjetiske mästaren Verkhovsky samlade på 1970-talet de mest otroliga remipartierna på olika nivåer som någonsin spelats och de bästa av dessa finns i denna bok. Läsaren kommer också att finna spektakulära ”räddande remier” där den försvarande spelaren lyckas finna både de möjliga och de omöjliga dragen för att ernå den efterlängtade remin. Remin kan i det här fallet ses som en metafor för ett lyckat  försvar och därmed en halv seger. Det finns också en undersökning av författaren angående de rika pattmöjligheterna i schack.

Redan i introduktionen av Verkhovsky, som för övrigt skrevs i september 2014, gör han en historisk utvikning från 1834 till 1964 om remiernas status. Exempelvis nämner han att i den inofficiella VM-matchen 1934 mellan MacDonell and LaBourdonnais räknades inte remierna i det officiella resultatet. Det var först i Baden-Baden 1870 som remier räknades som en halv poäng. Detta blir rätt komiskt när man jämför med dagens turneringar där det ibland ges fotbollspoäng, det vill säga 3 poäng för seger och 1 poäng för remi så remiernas status är nuförtiden ibland på en lägre nivå än om man jämför med 1834! Det verkar som att somliga arrangörer av schackturneringar inte har förstått att remier – trots kampvillighet från båda spelarna – många gånger är ett naturligt resultat enligt den inneboende och obönhörliga logiken i schack. Vi får hoppas att dessa arrangörer återgår till det normala förhållandet en poäng för vinst och en halv poäng för remi för att skipa maximal rättvisa och inte minst lägga grunden för kampfyllda partier! Ur detta perspektiv kommer boken alltid att vara aktuell eftersom den hyllar det korrekta schacket och implicit vill höja statusen för remipartier. Detta är den dolda agendan som bör lyftas fram i dessa kristider med fotbollspoäng och andra diskriminerande system.

Detta är en bok som explicit inte bara vill lära oss att njuta av remipartier utan också har för avsikt att lära ut hur man spelar remi genom att använda olika knep som mellandrag, paradoxer och sist men inte minst mod. Boken avslutas pedagogiskt med 17 övningar där man själv kan testa om man kan hitta remin.

Boken rekommenderas till alla som värdesätter halvpoängen i schack efter en riktigt blodig kamp. Förhoppningsvis inbegriper det samtliga schackspelare på vår planet.

Här är en annan recension.



jun 07

CB06586-2

GM Ivan Sokolov har gett ut en ny bok genom sitt eget förlag thinkerspublishing.com. Det är den första delen av en strategibok som handlar om mittspelet och den har, fritt översatt från engelskan, följande kapitelrubriker: 1. Ovanliga tornhissar, 2. Baklängesdrag med springaren, 3. Baklängesdrag med löparen, 4. Minoritet mot majoritet, 5. Frivillig destruktion av bondestrukturen, 6. Olikfärgade löpare, 7. Försvara sig med begränsade resurser, 8. Frivillig kungsflykt och 9. Materiell obalans.

Det här är mig veterligen den första boken som med det andra och tredje kapitlet tar så kallade baklängesdrag på allvar. De andra temana kan man hitta i andra mittspelsböcker så det kan vara intressant att göra ett nedslag i baklängesdrag som är ett underskattat men viktigt tema eftersom många schackspelare missar denna typ av till synes passiva drag. Eventuellt kan vi förvänta oss att det kommer ett eller två kapitel om bakåtsträvande manövreringsdrag även med de tunga pjäserna i den andra fortsättningsvolymen. Vi får dock ingen konkret information om detta, eller andra planerade teman i förordet, utan Sokolov nämner att han har arbetat med en databas sedan två år tillbaka och att databasprojektet kommer att resultera i 500 sidor, och detta förklarar de två delarna. Den andra delen planeras att komma ut till hösten/vintern 2017.

För att få en någorlunda representativ bild av boken har jag valt att göra ett konkret nedslag i det andra kapitlet som handlar om att flytta springaren bakåt. Sokolov menar att det ur ett strategiskt perspektiv inte är lätt att bestämma sig för denna typ av bakåtsträvande drag eftersom det ligger i springarens natur att hoppa framåt och etablera sig på en utpost i centrum. Detta stämmer också delvis med mina egna erfarenheter. Jag har aldrig glömt vad den svenske legenden Åke Olsson lärde mig efter ett parti mot honom i Enköpingsturneringen 1984. Det handlade om ett Sicilianskt parti där båda spelarna kämpade om initiativet och Olsson spelare sin c3-springare till d5 trots att jag kunde ta den med min e6-bonde. Efter partiet sade Olsson de magiska orden ”Det går inte att backa i sådana här ställningar.” Springaren vill alltså många gånger obönhörligt framåt vare sig den blir offrad eller inte och man tänker på Nimzowitschs berömda ord om bondens lust att sträva framåt. Det är dock en stor skillnad på bonden och springaren eftersom bonden inte kan gå bakåt, men som riklig kompensation för sin begränsade rörlighet så kan den ju promoveras.

Olsson,Åke – Engqvist,Thomas
Enköpingsturneringen, 1984
[Engqvist/Olsson]

Hur tar vit vid draget initiativet?

Hur tar vit vid draget initiativet?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här var jag nöjd med ställningen, för hur skulle han gardera c3-springaren på ett tillfredsställande sätt? 16.Nd5!! Visst såg jag det, men att han skulle spela det var jag inte beredd på! Efter partiet sa Åke mycket riktigt: – Det går inte att backa i sådana här ställningar.

Olsson var erkänd för sin förmåga som taktiker i mittspelet och att genomföra effektiva och vackra kombinationer i samband med kungsangrepp. Hur partiet sedan fortsatte är en annan historia som vi förhoppningsvis har anledning att återkomma till.

Sokolov visar med ett modellparti och två modellpositioner hur denna, ibland, paradoxala idé – att för tillfället spela passivt med springaren – kan användas i praktiken. En mycket instruktiv ställning är den som uppkom mellan Chandra och Caruana i U.S.A.-mästerskapet 2016.

Chandra,A – Caruana,F
U.S.A.-mästerskapet, 2016
[Sokolov]

Svart vid draget gör en avgörande baklängesmanöver. Kan du se den?

Svart vid draget gör en avgörande baklängesmanöver. Kan du se den?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I det här läget löser Caruana sina problem på ett vackert sätt genom att manövrera bakåt med springaren. Svarts dominanta springare på f4 går hela vägen tillbaka (för att stabilisera ställningen och försvara f7-svagheten)! Jag älskar detta ”utanför boxen” tänkande! De flesta spelare skulle inte ens överväga att flytta den aktiva springaren på f4 hela vägen tillbaka till d8. 46…Ne6! 47.Rbb7 Nd8! 48.Rbc7 48.Rbd7 c4-+ 48…Kf6 Svarts springare på d8 kontrollerar inte bara f7-svagheten, utan den kontrollerar också vits torn. Svart vinner nu snabbt… 49.f4 49.Red7 Rxd7 50.Rxd7 Ne6 51.Ng3 c4-+ 49…Rd1+ 50.Kh2 exf4 51.e5+ Kg5 52.Rxc5 Ne6 53.Rc3 Rdd2 0-1 [Sokolov]

Ett pedagogiskt exempel när en stark springare behöver backa bakåt för att hjälpa till i försvaret och, i det här fallet, överlämna huvudansvaret att avgöra partiet till de båda tornen. I de flesta fall är det inkorrekt att backa och spela passivt med springaren och i detta exempel visar, om inte annat, springaren på h1 med tydlighet skillnaden i funktionalitet av vits och svarts springare. Om läsaren mot förmodan inte blivit övertygad om konceptets förträfflighet hänvisas fortast möjligt till Schackhandeln på Ringvägen 9 där man kan köpa boken innan någon annan vetgirig schackspelare hinner före. Sokolov visar nämligen också ett parti mellan Kortjnoj och Geller som spelades i Moskva 1971 och där en springare manövrerar till rutan d3 från f3 via e1 för att komma i angreppsposition mot en utsatt bonde på c5. Som avslutning av det andra kapitlet visar han en ställning mellan Bacrot och Iturrizaga som spelades i den spanska ligan i Linares 2014 och där Sokolov själv var närvarande för att i direktsändning beskåda det otroliga draget  42.Nd1!!. Springaren landade därefter på utposten e3 och avgjorde småningom partiet genom manövern 46.Ng4 och 49.Nf6+. I alla dessa exempel var springaren hjälte och den överlevde dessutom bataljen.

Flera av de andra kapitlen är mer omfattande än det korta andra och man kan särskilt nämna det intressanta sjunde, om hur man försvarar sig med begränsade resurser, som går igenom det häpnadsväckande nionde VM-partiet mellan Anand och Carlsen som spelades i Chennai 2013. Anand var som bekant tvungen att vinna med sitt sista vita parti för att kunna hålla liv i matchen. Till Sokolovs, och många andras, överraskning spelade Carlsen en välkänd ställning där han släppte den centrala spänningen genom att spela ett tidigt 8…c4!?. Detta strategiska beslut har ansetts vara ett positionellt självmord ända sedan Botvinniks odödliga parti mot Capablanca i AVRO-turneringen 1938! Som alla vet vann Carlsen det revolutionerande partiet efter att Anand (förmodligen i chocktillstånd) gjort bort sig i en dynamiskt balanserad ställning. Detta parti påverkade Sokolov och hans tankar om relationstalet mellan angripare och försvarare, som för övrigt ingående beskrivits i hans Sacrifice & Initiative (New in Chess 2013), så starkt att han i Chess Middlegame Strategies reviderat sin teori till slutsatsen: Jag ändrade inte på min relationstalsteori mellan angripare och försvarare, men man måste vara medveten om undantagen!

Nu har säkert läsaren blivit tillräckligt retad för att inte ha denna bok i sin ägo och om så är fallet har recensionen haft sin fulla verkan. Det ska nämnas som ytterligare retmedel att hela mittspelsboken innehåller 37 moderna modellpartier på hög nivå och alla är ytterst väl kommenterade. Till detta tillkommer 26 övningsställningar att repetera när man assimilerat hela boken. Den ambitiöse spelaren som redan har ett gäng mittspelsböcker av Euwe och Pachman i hyllan undrar nog hur lång tid det tar att läsa denna kompakta bok på 228 sidor. Enligt mina beräkningar kan man med det höga tempot fem partier i veckan ta sig igenom boken på två månader under förutsättning att man offrar ett par timmars träning den aktuella träningsdagen. Detta inbegriper också att man löser alla 26 övningsställningar för att kolla att man har förstått de väsentliga idéerna inom de nio temana som presenteras. Om din riktning eller målsättning rimmar någorlunda med detta är det här boken för dig.

Thomas Engqvist

 



jun 05

 

 Reinfelds klassiker är till salu i Schackhandeln på Ringvägen 9. Det finns fortfarande ett par exemplar kvar.

Reinfelds klassiker är till salu i Schackhandeln på Ringvägen 9. Det finns fortfarande ett par exemplar kvar.

Det amerikanska förlaget Russell Enterprises Inc är engagerad i det lovvärda projektet att återuppväcka Fred Reinfelds odödliga klassiker och återpublicera dem med modern algebraisk notation istället för den inte så populära ålderdomliga engelska deskriptiva notationen. Det kanske är någon läsare som är obekant med vem Fred Reinfeld (1910-1964) var och lite information om denna författarlegend kan vara på sin plats. Han har skrivit en stor mängd schacklitteratur och arbetade också deltid som schackinstruktör för vuxna. Han ansågs som en av dem starkaste amerikanska schackspelarna under perioden 1930-1940. Han var rankad som nummer sex i U.S.A. med ett rating på nästan 2600 och som nummer 64 i världen enligt Chessmetrics. Han drog sig tillbaka från tävlingsschack när han bildade familj 1942. Det finns mer information om Reinfeld på Wikipedia och där kan man också se vilka böcker han har skrivit. Det sägs att han skrev sammanlagt 260 böcker men några av dessa handlade inte om schack.

Reinfeld skrev både avancerad och grundläggande schacklitteratur men valde att fokusera på det senare då det genererade bättre försäljning. Hans bok Why You Lose At Chess kom ursprungligen ut på Simon & Schuster i New York 1956 och kan läsas av alla kategorier schackspelare med stor behållning, oavsett spelstyrka. Nytrycket gjordes under 2016 och Reinfelds kommentarer har även kollats med det tyska superprogrammet Fritz. Varför tilltalar boken alla typer av schackspelare? En orsak är att Reinfeld talar mycket om schackpsykologi. Han nämner att sådana faktorer som personlighet, spelstil och tillfälligheter har större betydelse än de flesta är medvetna om.

Innan man slukar boken vill han att man gör ett schackpersonlighetstest med hjälp av följande sju frågor:

1) Är du energisk och äventyrlig eller är du försiktig och konservativ?

2) Tycker du om att ta risker eller föredrar du att spela på säkerhet?

3) Blir du rejält tagen på sängen av överraskningar så att du tappar kontrollen eller kan du hantera dem metodiskt utan att tappa kontrollen?

4) Får det obekanta dig att känna dig obekväm eller fortsätter du med ett självförtroende som om ingenting har hänt?

5) Tenderar du att överskatta din egen förmåga och underskatta motståndarens eller underskattar du din egen förmåga och överskattar motståndarens?

6) Tycker du om att beräkna allt in i minsta detalj eller spelar du på impuls?

7) Är du en långsam eller en snabb spelare?

Reinfeld menar att man måste fundera på dessa frågor noggrant och svara på dem sanningsenligt om man ska få ut mesta möjliga av boken. Frågorna är konstruerade på ett sådant sätt att om du svarar ärligt så kommer du att lära dig mycket om hur du spelar schack som du inte har insett tidigare.

En annan orsak till att boken bör tilltala de flesta schackspelare, oavsett kunskaper, är det stora underhållningsvärdet. Boken innehåller äldre partier eftersom den ju kom ut 1956 och vi får ta del av många anekdoter om många av de äldre och till stora delar bortglömda mästare. Hur många är det som vet att Richard Teichmann hade en konstig karriär och kallades Richard V eftersom han för det mest vann femte pris i turneringar? Reinfeld skriver att man får en känsla av att om Teichmann hade ansträngt sig lite mer hade han blivit en av schackvärldens riktigt stora. Han vann exempelvis Karlsbad 1911  som anses vara en av schackhistoriens starkaste turneringar genom tiderna. Titta på ställningen längst ner i recensionen där Teichmann visserligen spelar mot en amatör med springare i förgåva men lyckas få in en i det närmaste så osannolik kombination att kombinationsgiganter som Anderssen och Morphy bleknar vid en jämförelse. Ställningen skulle kunna rubriceras som Veckans kluring och därför har lösningen flyttats till kommentarfältet så att läsaren kan sätta sig in i Teichmanns storhet som potentiellt schackgeni. Detta är under förutsättning att han eller hon inte dristar sig till att titta på lösningen för tidigt.

Varför nådde inte Teichmann de stora framgångarna som han förtjänade om man beaktar hans talang och potential? Enligt honom själv berodde det på att han var för lat. Reinfelds upplägg i boken är att han menar att alla spelare har ett alibi, det vill säga en standardursäkt, när man förlorar. Teichmanns alibi var att han var för lat. Siegbert Tarrasch skyllde på sjöluften när han spelade under sin kapacitet i Hastings 1895. I sitt parti mot Teichmann somnade han när han stod på förlust. Teichmann försökte väcka honom flera gånger men när han vaknade hade han förlorat på tid i förlustställning.

Reinfelds bok är uppdelad i tio kapitel där kapitelrubriken förklarar varför man förlorar. Det första kapitlets rubrik är ”Du har ingen aning om vilken typ av schackspelare du är”. Vi har redan berört detta tema i ingressen av recensionen. Det andra kapitlet heter ”Du spelar öppningarna blint eller genom korvstoppning”. Det tredje kapitlet handlar om att man ignorerar centrum. ”Du känner inte till den viktigaste grundläggande principen i schack: Kontroll av centrum”. Det fjärde kapitlet ”Du förlorar därför att du inte kan se ett drag framåt” kan bero på att man är besatt av det ”självklara” draget eller det forcerade draget. Det femte kapitlet ”Du vet inte när du ska angripa – eller när du ska försvara dig” handlar förstås om när man ska angripa eller försvara sig men även var man ska göra det. Det sjätte kapitlet ”Du förlorar därför att du ignorerar oddsen” handlar om att man underskattar värdet av att kunna slutspel och det kan vara svårt att läsa av i själva rubriken. Det sjunde kapitlet ”Du förlorar därför att du spelar mot brädan och inte mot människan” lägger tyngdpunkten på psykologiska aspekter. Kapitel 8-10 gör det också då dem är titulerade ”Du förlorar därför att du har lätt för att bli uttråkad”, ”Du förlorar därför att du är lat” och ”Du förlorar därför att du är envis” Dessa rubriker anknyter alla till mänskliga egenskaper och således till psykologiska aspekter. Läsaren har nog förstått vid det här laget att boken till stora delar handlar om just schackpsykologi.

Alla dessa kapitel har till syfte att hjälpa läsaren att avhålla sig från dessa schackliga och psykologiska misstag med hjälp av illustrerade exempel från schackets magiska värld.

Här kommer då den tidigare nämnda odödliga kombinationen signerad Teichmann som endast har till syfte att visa att Teichmann hade kunnat bli en gigant i schackvärlden om han inte varit för lat.

Teichmann,Richard – Amatör
Zürich, 1921
[Reinfeld]

 

Vit drar och vinner

Vit drar och vinner

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Richard Teichmann i början av 1900-talet. (Källa: Wikimedia)

Richard Teichmann i början av 1900-talet. (Källa: Wikimedia)

 

 

 

 

 

 

 

 



mar 07

-9781781943847-fc_mm_re_ti

Världsmästaren går alltid till historien och det hör till sakens natur. Många kan nog rabbla namnen på alla personer de senaste 100 åren som innehaft denna schackets högsta titel, och mängder av böcker brukar ges ut som nagelfar dessa spelares partier och redogör för deras liv. Det glöms ofta bort att det runt omkring dessa människor, som för alltid fått sina namn inristade i schackets ”hall of fame”,funnits ett antal nästan lika lyskraftiga stjärnor inom samma generation. Schackhistorien är full av spelare som har hamnat lite i skymundan av de allra största och vars partier inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Många är till exempel de sovjetiska spelare som trots en formidabel spelstyrka förblivit relativt okända för de bredare lagren av massor i väst. De hamnade bakom såväl järnridån som i skuggan av giganter som Botvinnik, Smyslov och Petrosian.

När man säger namnet Réti så tänker förmodligen de flesta på en spelöppning. Där brukar det som regel vara slut på kunskapen kring vem Réti var, och de partier den genomsnittlige spelaren studerat av honom är nog också lätträknade. Så var det åtminstone för mig innan jag kom i kontakt med Thomas Engqvists bok Réti: move by move. Richard Réti (1889-1929) tillhörde samma generation som Capablanca, Rubinstein och Alekhine. Réti fick sitt definitiva genombrott I den klassiska turneringen New York 1924 där han besegrade såväl Alekhine som Capablanca. Tilläggas kan att fram till förlusten mot Réti hade Capablanca inte förlorat ett enda turneringsparti under åtta års tid! Trots att Richard Réti var en enormt stark spelare, som bäst rankad femma i världen, har det inte getts ut många böcker med hans partier. Detta gör att Thomas Engqvists senaste tillskott i move by move-serien fyller ett välbehövligt ändamål.

Överhuvudtaget tycker jag om denna serie. Ett studium av väl kommenterade partier av starka spelare är det mest fundamentala för den som vill öka sin spelstyrka. Var och en har nog upptäckt att man till naturen är ganska lat. Det är väldigt lätt att sitta hemma på sin kammare och spela igenom och njuta av fina partier, och även detta kan till viss del vara lärorikt. Vill man utvecklas maximalt måste man studera partierna aktivt genom att själv lösa problemen i ställningen, som om det vore ens eget parti och först efteråt titta efter vad som spelades och läsa kommentarerna. Det är precis detta som är konceptet med move by move. I hela boken finns frågor insprängda i texten där läsarens ständigt utmanas att lösa problemen i ställningen och komma med egna förslag innan fortsättningen följer. På så sätt undviker man risken att bara “flyta med” i partiet.

Vart och ett av de 46 välkommenterade partier inleds med en presentation av Rétis motståndare och läsaren får därigenom en lektion schackhistorisk bildning på köpet och lär sig mycket om världens bästa spelare när förra seklet var ungt. Somliga är av åsikten att gamla mästares partier inte har så mycket att tillföra och går hellre direkt till dagens moderna schackpartier. Enligt min mening är detta emellertid att börja i fel ände. Givetvis är dagens schack på en mycket högre nivå än för 100 år sedan, och det är just det som är lite av ett problem när det kommer till vilka partier man lär sig mest av. I början av 1900-talet var det motstånd som de största stjärnorna i världen mötte inte särskilt starkt och de var i regel klasser bättre än sina konkurrenter. Detta medförde att de kombinationer och strategiska planer som de bästa spelarna i början av 1900-talet utförde i sina partier framstår i en mycket klarare och renare form jämfört med dagens världselit där försvarstekniken befinner sig på en helt annan nivå. Detta är anledningen till att studiet av denna bok ger de flesta betydligt mer än senare tiders moderna datorbaserade schack. Att börja med att studera de gamla mästarna och få en förståelse för schackets utveckling lägger en fundamental grund för att förstå och bemästra partier från dagens och senare tiders stora spelare.

Sammanfattningsvis är Thomas Engqvists bok Réti: move by move väldigt välskriven och jag kan å det varmaste rekommendera den. Var och en som arbetar sig igenom den här boken kan inte undgå att bli en bättre spelare och samtidigt få en djup respekt för en av det tidiga 1900-talets mest fascinerande spelare.

Här nedan följer slutet av ett parti mellan Réti och en annan schackgigant.

Reti,R – Rubinstein,A [A09]
Carlsbad (5), 1923
[Engqvist]

 

Exercise: What is the best way to finish the game off?

Exercise: What is the best way to finish the game off?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Answer: 40 Rb6! The most effective move, once you have calculated that the pawn ending wins for White.  Pushing the pawns first wins too but is considerably slower: 40.d5 a4 41 c6 Kd8 42 Rf7 a3 43 Rxf6 Kc8 (not 43…a2? 44 c7+ Kxc7 45 Rxa6) 44 Rf1 a2 45 Ra1 Kc7 46 Kf3 Ra3+ 47 Kf4 Kd6 and although the three advanced pawns are obviously too much for Black, they are at the moment blockaded and White has no immediate entry with his king. 40…Ra8 40…Rxb6 leads to a pretty mate: 41 cxb6 Kd8 42 e5 fxe5 43 dxe5 a4 44 e6 a3 45 b7 Kc7 46 e7 a2 47 e8Q a1Q 48 b8Q# 41 Rxf6 a4 42 Rf2 a3 43 Ra2 Kd7 44 d5 g5 45 Kf3 Ra4 46 Ke3 h5 47 h4! Clearing a path for the king, after which the game ends rapidly. 47…gxh4 48 gxh4 Ke7 49 Kf4 Kd7 50 Kf5 1-0

”A great win against a great opponent” as Golombek wrote in his annotations. In my opinion this is one of Réti’s best games. It demonstrated a pure clash between the new hypermodern school versus the old classical school. It has also influenced modern chess: In my second book for Everyman, Stein: move by move, I annotated the game L.Stein-J.Rodriguez Gonzales, Havana 1968 according to this presumtion.

By the way, it was Reuben Fine (1914-93) who coined the concept ”the hypermodern paradox”. In his book The World’s Great Chess Games he defined it as follows: ”if you occupy the center immediately, the pawns soon become weakened, and the opponent will then be able to occupy it. This means though that it is not occupation that is bad, it is in many cases immediate occupation.” Fine called this game ”One of the earliest triumphs of the hypermodernism”. 

Jan Verendel

 

 

 

 

 





Tidigare artiklar