Tidigare artiklar

  • Ny omröstning
  • Leuven 2017
  • NM 2017
  • Kina vann Lag-VM 2017
  • Paris GCT 2017
  • Ny omröstning i högerspalten
  • Tidigare...
Läs de 2 kommentarernaDet blev radarparet Jan Gustafsson och Peter Svidler som med 30 röster av 81 ansågs vara världens bästa kommentatorer. Schacksnacks redaktion var tämligen övertygad om att Trion Yasser Seirawan/Jennifer Shahade/Maurice Ashley skulle ta hem omröstningsspelet om man ser till helheten av deras koncept men de fick nöja sig med beskedliga 17 röster. Radarparet Dirk Jan Tan Geuzendam/Nigel Short fick så lågt som 5 röster och det var en stor överraskning. Ännu mer överraskande var att Evgenij Miroschnichenko bara fick en röst. Dessa superprofessionella kommentatorer förtjänar väl procentuellt fler röster? Som tidigare nämnts är inte denna omröstning vetenskaplig och ska tas med en nypa salt. Nu går vi över till nästa omröstning som handlar om att göra en lika ovetenskaplig utvärdering av SM-arrangemangen. Lägg din röst i högerspalten för att se vart vinden blåser.  









KommenteraSnabbschack- och blixtturneringen Your Next Move, Leuven, Belgien, är den andra av fem deltävlingar i Grand Chess Tour 2017 och äger rum 28 juni - 2 juli. De tre första dagarna spelas snabbschack och de två återstående blixt. De engelska kommentarerna kommer att vara GM Yasser Seirawan, IM Jovanka Houska, GM Maurice Ashley, GM Cristian Chirila och GM Nigel Short. Deltagarna är stormästarna Magnus Carlsen, Maxime Vachier-Lagrave, Viswanathan Anand, Wesley So, Ian Nepomniachtchi, Levon Aronian, Vladimir Kramnik, Anish Giri, Vassilij Ivanchuk och Baadur Jobava. Anledningen till att det är ett annat deltagarfält jämfört med den första deltävlingen i Paris är att deltagarna får välja 4 deltävlingar av 5. Livesändning kl. 14.00









KommenteraKina vann inte utan dramatik herrarnas Lag-VM i oljestaden Khantij-Mansjisk, Ryssland, som pågick 16-27 juni. Förhandsfavoriten vann knappt med 16 matchpoäng före Ryssland 15. Däremot var Ryssland före med 25 partipoäng mot Kinas 24.5. Därefter följde Polen 12/20.5, Indien 11/20.5, Turkiet 10/18.5, Ukraina 8/18.5, Belarus 8/17.5, U.S.A. 8/16, Norge 2/11, Egypten 0/9. Det mest iögonfallande är U.S.A.s låga placering vilket naturligtvis berodde på att de tre bästa amerikanska spelarna Wesley So, Fabiano Caruana och Hikaru Nakamura var upptagna med spel i Paris. Damernas Lag-VM vanns av Ryssland med 16 m.p. före Kina 13. Samtliga partier kan spelas igenom på Chessbomb. Det går också att se alla livesändningar med kommentarer av det populära radarparet GM Evgenij Mirosnichenko och IM Anna Rudolf på hemsidan.









KommenteraSnabbschack- och blixtturneringen Paris Grand Chess Tour är den första av fem deltävlingar i Grand Chess Tour 2017 och äger rum 21 - 25 juni. De tre första dagarna spelas snabbschack och de två återstående blixt. Det är tack vare det generösa sponsorstödet av Colliers International, Vivendi och DailyMotion som Paris har bidragit med en turnering sedan 2016. Tävlingen spelas i CANAL FACTORY - Les Studios de Boulogne. De engelska kommentarerna kommer att vara GM Yasser Seirawan, IM Jovanka Houska, GM Maurice Ashley GM Romain Edouard och GM Cristian Chirila. Deltagarna är stormästarna Magnus Carlsen, Hikaru Nakamura, Wesley So, Maxime Vachier Lagrave, Sergej Karjakin, Fabiano Caruana, Alexander Grischuk, Shakhrijar Mamedjarov, Fabiano Caruana, Veselin Topalov och Etienne Bacrot. Livesändning kl. 14.00









Läs de 5 kommentarernaEnligt Schacksnacks läsare är det en tredjedel av drygt 100 röstande som anser att Sveriges enda schacktidskrift Tidskrift för Schack är överflödig i dagens Internetsamhälle. Detta innebär att cirka 67 % tycker att tidskriften har en funktion även om cirka en tredjedel anser att tidskriften ska vara gratis som den för närvarande är. Det är dock intressant att mer än en tredjedel (37 %) kan tänka sig att betala för tidskriften så Sveriges Schackförbund borde kanske överväga denna möjlighet som ett godtagbart alternativ och höja statusen på sin egen tidskrift. Den nya omröstningen handlar om att ta ställning till vem eller vilka som är världens just nu bästa kommentator eller kommentatorer. Varsågod och tryck på ett av dem fem första alternativen.









Läs de 14 kommentarernaIdag kl. 16.00 börjar superturneringen Altibox Norway Chess 2017 på allvar. Igår var det en blixtturnering för att utröna de olika startnumren för spelarna. Magnus Carlsen vann med de sagolika siffrorna 7.5/9 (= kross) och valde startnummer 3 för att försäkra sig om fem vita och fyra svarta. De övriga deltagarna platsar nästan alla på 10-bästa-listan då det i ratingordning handlar om Wesley So, Fabiano Caruana, Vladimir Kramnik, Maxime Vachier-Lagrave, Levon Aronian, Viswanathan Anand, Hikaru Nakamura, Sergej Karjakin och Anish Giri. Vi får alltså stå ut med att spelare som Shakhrijar Mamedjarov, Ding Liren och Veselin Topalov inte finns med i startlistan men man kan ju inte få med alla i en och samma turnering! Missa inte livesändningen med det populära radarparet GM Nigel Short och Dirk Jan Ten Geuzendam.









KommenteraDet har i skrivande stund avverkats fem ronder i Europamästerskapet i tvåmiljonersstaden Minsk, Vitryssland. Nio superstormästare över 2700 deltar bland de 397 deltagarna. Högst rankad är GM David Navara med 2739. Lite överraskande är det ingen av dessa nio som leder turneringen utan det är fyra GM i ratingspannet 2605-2688 som leder med 4.5 poäng. Sveriges högst rankade spelare 27. GM Nils Grandelius och Sverigemästaren/Nordenmästaren 133. GM Erik Blomqvist 3 poäng har gjort godkända insatser med sina 3.5 respektive 3 poäng. Idag, söndag, är det en välbehövlig vilodag för spelarna och den sjätte ronden tar vid i morgon, måndag, kl. 14.30, svensk tid. Grandelius har blivit lottad att möta GM Nijat Abasov från Azerbajdzjan och Blomqvist WFM Bibisara Assaubayeva från Ryssland. Hemsida









Jun 07

CB06586-2

GM Ivan Sokolov har gett ut en ny bok genom sitt eget förlag thinkerspublishing.com. Det är den första delen av en strategibok som handlar om mittspelet och den har, fritt översatt från engelskan, följande kapitelrubriker: 1. Ovanliga tornhissar, 2. Baklängesdrag med springaren, 3. Baklängesdrag med löparen, 4. Minoritet mot majoritet, 5. Frivillig destruktion av bondestrukturen, 6. Olikfärgade löpare, 7. Försvara sig med begränsade resurser, 8. Frivillig kungsflykt och 9. Materiell obalans.

Det här är mig veterligen den första boken som med det andra och tredje kapitlet tar så kallade baklängesdrag på allvar. De andra temana kan man hitta i andra mittspelsböcker så det kan vara intressant att göra ett nedslag i baklängesdrag som är ett underskattat men viktigt tema eftersom många schackspelare missar denna typ av till synes passiva drag. Eventuellt kan vi förvänta oss att det kommer ett eller två kapitel om bakåtsträvande manövreringsdrag även med de tunga pjäserna i den andra fortsättningsvolymen. Vi får dock ingen konkret information om detta, eller andra planerade teman i förordet, utan Sokolov nämner att han har arbetat med en databas sedan två år tillbaka och att databasprojektet kommer att resultera i 500 sidor, och detta förklarar de två delarna. Den andra delen planeras att komma ut till hösten/vintern 2017.

För att få en någorlunda representativ bild av boken har jag valt att göra ett konkret nedslag i det andra kapitlet som handlar om att flytta springaren bakåt. Sokolov menar att det ur ett strategiskt perspektiv inte är lätt att bestämma sig för denna typ av bakåtsträvande drag eftersom det ligger i springarens natur att hoppa framåt och etablera sig på en utpost i centrum. Detta stämmer också delvis med mina egna erfarenheter. Jag har aldrig glömt vad den svenske legenden Åke Olsson lärde mig efter ett parti mot honom i Enköpingsturneringen 1984. Det handlade om ett Sicilianskt parti där båda spelarna kämpade om initiativet och Olsson spelare sin c3-springare till d5 trots att jag kunde ta den med min e6-bonde. Efter partiet sade Olsson de magiska orden ”Det går inte att backa i sådana här ställningar.” Springaren vill alltså många gånger obönhörligt framåt vare sig den blir offrad eller inte och man tänker på Nimzowitschs berömda ord om bondens lust att sträva framåt. Det är dock en stor skillnad på bonden och springaren eftersom bonden inte kan gå bakåt, men som riklig kompensation för sin begränsade rörlighet så kan den ju promoveras.

Olsson,Åke – Engqvist,Thomas
Enköpingsturneringen, 1984
[Engqvist/Olsson]

Hur tar vit vid draget initiativet?

Hur tar vit vid draget initiativet?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här var jag nöjd med ställningen, för hur skulle han gardera c3-springaren på ett tillfredsställande sätt? 16.Nd5!! Visst såg jag det, men att han skulle spela det var jag inte beredd på! Efter partiet sa Åke mycket riktigt: – Det går inte att backa i sådana här ställningar.

Olsson var erkänd för sin förmåga som taktiker i mittspelet och att genomföra effektiva och vackra kombinationer i samband med kungsangrepp. Hur partiet sedan fortsatte är en annan historia som vi förhoppningsvis har anledning att återkomma till.

Sokolov visar med ett modellparti och två modellpositioner hur denna, ibland, paradoxala idé – att för tillfället spela passivt med springaren – kan användas i praktiken. En mycket instruktiv ställning är den som uppkom mellan Chandra och Caruana i U.S.A.-mästerskapet 2016.

Chandra,A – Caruana,F
U.S.A.-mästerskapet, 2016
[Sokolov]

Svart vid draget gör en avgörande baklängesmanöver. Kan du se den?

Svart vid draget gör en avgörande baklängesmanöver. Kan du se den?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I det här läget löser Caruana sina problem på ett vackert sätt genom att manövrera bakåt med springaren. Svarts dominanta springare på f4 går hela vägen tillbaka (för att stabilisera ställningen och försvara f7-svagheten)! Jag älskar detta ”utanför boxen” tänkande! De flesta spelare skulle inte ens överväga att flytta den aktiva springaren på f4 hela vägen tillbaka till d8. 46…Ne6! 47.Rbb7 Nd8! 48.Rbc7 48.Rbd7 c4-+ 48…Kf6 Svarts springare på d8 kontrollerar inte bara f7-svagheten, utan den kontrollerar också vits torn. Svart vinner nu snabbt… 49.f4 49.Red7 Rxd7 50.Rxd7 Ne6 51.Ng3 c4-+ 49…Rd1+ 50.Kh2 exf4 51.e5+ Kg5 52.Rxc5 Ne6 53.Rc3 Rdd2 0-1 [Sokolov]

Ett pedagogiskt exempel när en stark springare behöver backa bakåt för att hjälpa till i försvaret och, i det här fallet, överlämna huvudansvaret att avgöra partiet till de båda tornen. I de flesta fall är det inkorrekt att backa och spela passivt med springaren och i detta exempel visar, om inte annat, springaren på h1 med tydlighet skillnaden i funktionalitet av vits och svarts springare. Om läsaren mot förmodan inte blivit övertygad om konceptets förträfflighet hänvisas fortast möjligt till Schackhandeln på Ringvägen 9 där man kan köpa boken innan någon annan vetgirig schackspelare hinner före. Sokolov visar nämligen också ett parti mellan Kortjnoj och Geller som spelades i Moskva 1971 och där en springare manövrerar till rutan d3 från f3 via e1 för att komma i angreppsposition mot en utsatt bonde på c5. Som avslutning av det andra kapitlet visar han en ställning mellan Bacrot och Iturrizaga som spelades i den spanska ligan i Linares 2014 och där Sokolov själv var närvarande för att i direktsändning beskåda det otroliga draget  42.Nd1!!. Springaren landade därefter på utposten e3 och avgjorde småningom partiet genom manövern 46.Ng4 och 49.Nf6+. I alla dessa exempel var springaren hjälte och den överlevde dessutom bataljen.

Flera av de andra kapitlen är mer omfattande än det korta andra och man kan särskilt nämna det intressanta sjunde, om hur man försvarar sig med begränsade resurser, som går igenom det häpnadsväckande nionde VM-partiet mellan Anand och Carlsen som spelades i Chennai 2013. Anand var som bekant tvungen att vinna med sitt sista vita parti för att kunna hålla liv i matchen. Till Sokolovs, och många andras, överraskning spelade Carlsen en välkänd ställning där han släppte den centrala spänningen genom att spela ett tidigt 8…c4!?. Detta strategiska beslut har ansetts vara ett positionellt självmord ända sedan Botvinniks odödliga parti mot Capablanca i AVRO-turneringen 1938! Som alla vet vann Carlsen det revolutionerande partiet efter att Anand (förmodligen i chocktillstånd) gjort bort sig i en dynamiskt balanserad ställning. Detta parti påverkade Sokolov och hans tankar om relationstalet mellan angripare och försvarare, som för övrigt ingående beskrivits i hans Sacrifice & Initiative (New in Chess 2013), så starkt att han i Chess Middlegame Strategies reviderat sin teori till slutsatsen: Jag ändrade inte på min relationstalsteori mellan angripare och försvarare, men man måste vara medveten om undantagen!

Nu har säkert läsaren blivit tillräckligt retad för att inte ha denna bok i sin ägo och om så är fallet har recensionen haft sin fulla verkan. Det ska nämnas som ytterligare retmedel att hela mittspelsboken innehåller 37 moderna modellpartier på hög nivå och alla är ytterst väl kommenterade. Till detta tillkommer 26 övningsställningar att repetera när man assimilerat hela boken. Den ambitiöse spelaren som redan har ett gäng mittspelsböcker av Euwe och Pachman i hyllan undrar nog hur lång tid det tar att läsa denna kompakta bok på 228 sidor. Enligt mina beräkningar kan man med det höga tempot fem partier i veckan ta sig igenom boken på två månader under förutsättning att man offrar ett par timmars träning den aktuella träningsdagen. Detta inbegriper också att man löser alla 26 övningsställningar för att kolla att man har förstått de väsentliga idéerna inom de nio temana som presenteras. Om din riktning eller målsättning rimmar någorlunda med detta är det här boken för dig.

Thomas Engqvist

 



Jun 05

 

 Reinfelds klassiker är till salu i Schackhandeln på Ringvägen 9. Det finns fortfarande ett par exemplar kvar.

Reinfelds klassiker är till salu i Schackhandeln på Ringvägen 9. Det finns fortfarande ett par exemplar kvar.

Det amerikanska förlaget Russell Enterprises Inc är engagerad i det lovvärda projektet att återuppväcka Fred Reinfelds odödliga klassiker och återpublicera dem med modern algebraisk notation istället för den inte så populära ålderdomliga engelska deskriptiva notationen. Det kanske är någon läsare som är obekant med vem Fred Reinfeld (1910-1964) var och lite information om denna författarlegend kan vara på sin plats. Han har skrivit en stor mängd schacklitteratur och arbetade också deltid som schackinstruktör för vuxna. Han ansågs som en av dem starkaste amerikanska schackspelarna under perioden 1930-1940. Han var rankad som nummer sex i U.S.A. med ett rating på nästan 2600 och som nummer 64 i världen enligt Chessmetrics. Han drog sig tillbaka från tävlingsschack när han bildade familj 1942. Det finns mer information om Reinfeld på Wikipedia och där kan man också se vilka böcker han har skrivit. Det sägs att han skrev sammanlagt 260 böcker men några av dessa handlade inte om schack.

Reinfeld skrev både avancerad och grundläggande schacklitteratur men valde att fokusera på det senare då det genererade bättre försäljning. Hans bok Why You Lose At Chess kom ursprungligen ut på Simon & Schuster i New York 1956 och kan läsas av alla kategorier schackspelare med stor behållning, oavsett spelstyrka. Nytrycket gjordes under 2016 och Reinfelds kommentarer har även kollats med det tyska superprogrammet Fritz. Varför tilltalar boken alla typer av schackspelare? En orsak är att Reinfeld talar mycket om schackpsykologi. Han nämner att sådana faktorer som personlighet, spelstil och tillfälligheter har större betydelse än de flesta är medvetna om.

Innan man slukar boken vill han att man gör ett schackpersonlighetstest med hjälp av följande sju frågor:

1) Är du energisk och äventyrlig eller är du försiktig och konservativ?

2) Tycker du om att ta risker eller föredrar du att spela på säkerhet?

3) Blir du rejält tagen på sängen av överraskningar så att du tappar kontrollen eller kan du hantera dem metodiskt utan att tappa kontrollen?

4) Får det obekanta dig att känna dig obekväm eller fortsätter du med ett självförtroende som om ingenting har hänt?

5) Tenderar du att överskatta din egen förmåga och underskatta motståndarens eller underskattar du din egen förmåga och överskattar motståndarens?

6) Tycker du om att beräkna allt in i minsta detalj eller spelar du på impuls?

7) Är du en långsam eller en snabb spelare?

Reinfeld menar att man måste fundera på dessa frågor noggrant och svara på dem sanningsenligt om man ska få ut mesta möjliga av boken. Frågorna är konstruerade på ett sådant sätt att om du svarar ärligt så kommer du att lära dig mycket om hur du spelar schack som du inte har insett tidigare.

En annan orsak till att boken bör tilltala de flesta schackspelare, oavsett kunskaper, är det stora underhållningsvärdet. Boken innehåller äldre partier eftersom den ju kom ut 1956 och vi får ta del av många anekdoter om många av de äldre och till stora delar bortglömda mästare. Hur många är det som vet att Richard Teichmann hade en konstig karriär och kallades Richard V eftersom han för det mest vann femte pris i turneringar? Reinfeld skriver att man får en känsla av att om Teichmann hade ansträngt sig lite mer hade han blivit en av schackvärldens riktigt stora. Han vann exempelvis Karlsbad 1911  som anses vara en av schackhistoriens starkaste turneringar genom tiderna. Titta på ställningen längst ner i recensionen där Teichmann visserligen spelar mot en amatör med springare i förgåva men lyckas få in en i det närmaste så osannolik kombination att kombinationsgiganter som Anderssen och Morphy bleknar vid en jämförelse. Ställningen skulle kunna rubriceras som Veckans kluring och därför har lösningen flyttats till kommentarfältet så att läsaren kan sätta sig in i Teichmanns storhet som potentiellt schackgeni. Detta är under förutsättning att han eller hon inte dristar sig till att titta på lösningen för tidigt.

Varför nådde inte Teichmann de stora framgångarna som han förtjänade om man beaktar hans talang och potential? Enligt honom själv berodde det på att han var för lat. Reinfelds upplägg i boken är att han menar att alla spelare har ett alibi, det vill säga en standardursäkt, när man förlorar. Teichmanns alibi var att han var för lat. Siegbert Tarrasch skyllde på sjöluften när han spelade under sin kapacitet i Hastings 1895. I sitt parti mot Teichmann somnade han när han stod på förlust. Teichmann försökte väcka honom flera gånger men när han vaknade hade han förlorat på tid i förlustställning.

Reinfelds bok är uppdelad i tio kapitel där kapitelrubriken förklarar varför man förlorar. Det första kapitlets rubrik är ”Du har ingen aning om vilken typ av schackspelare du är”. Vi har redan berört detta tema i ingressen av recensionen. Det andra kapitlet heter ”Du spelar öppningarna blint eller genom korvstoppning”. Det tredje kapitlet handlar om att man ignorerar centrum. ”Du känner inte till den viktigaste grundläggande principen i schack: Kontroll av centrum”. Det fjärde kapitlet ”Du förlorar därför att du inte kan se ett drag framåt” kan bero på att man är besatt av det ”självklara” draget eller det forcerade draget. Det femte kapitlet ”Du vet inte när du ska angripa – eller när du ska försvara dig” handlar förstås om när man ska angripa eller försvara sig men även var man ska göra det. Det sjätte kapitlet ”Du förlorar därför att du ignorerar oddsen” handlar om att man underskattar värdet av att kunna slutspel och det kan vara svårt att läsa av i själva rubriken. Det sjunde kapitlet ”Du förlorar därför att du spelar mot brädan och inte mot människan” lägger tyngdpunkten på psykologiska aspekter. Kapitel 8-10 gör det också då dem är titulerade ”Du förlorar därför att du har lätt för att bli uttråkad”, ”Du förlorar därför att du är lat” och ”Du förlorar därför att du är envis” Dessa rubriker anknyter alla till mänskliga egenskaper och således till psykologiska aspekter. Läsaren har nog förstått vid det här laget att boken till stora delar handlar om just schackpsykologi.

Alla dessa kapitel har till syfte att hjälpa läsaren att avhålla sig från dessa schackliga och psykologiska misstag med hjälp av illustrerade exempel från schackets magiska värld.

Här kommer då den tidigare nämnda odödliga kombinationen signerad Teichmann som endast har till syfte att visa att Teichmann hade kunnat bli en gigant i schackvärlden om han inte varit för lat.

Teichmann,Richard – Amatör
Zürich, 1921
[Reinfeld]

 

Vit drar och vinner

Vit drar och vinner

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Richard Teichmann i början av 1900-talet. (Källa: Wikimedia)

Richard Teichmann i början av 1900-talet. (Källa: Wikimedia)

 

 

 

 

 

 

 

 



Mar 07

-9781781943847-fc_mm_re_ti

Världsmästaren går alltid till historien och det hör till sakens natur. Många kan nog rabbla namnen på alla personer de senaste 100 åren som innehaft denna schackets högsta titel, och mängder av böcker brukar ges ut som nagelfar dessa spelares partier och redogör för deras liv. Det glöms ofta bort att det runt omkring dessa människor, som för alltid fått sina namn inristade i schackets ”hall of fame”,funnits ett antal nästan lika lyskraftiga stjärnor inom samma generation. Schackhistorien är full av spelare som har hamnat lite i skymundan av de allra största och vars partier inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Många är till exempel de sovjetiska spelare som trots en formidabel spelstyrka förblivit relativt okända för de bredare lagren av massor i väst. De hamnade bakom såväl järnridån som i skuggan av giganter som Botvinnik, Smyslov och Petrosian.

När man säger namnet Réti så tänker förmodligen de flesta på en spelöppning. Där brukar det som regel vara slut på kunskapen kring vem Réti var, och de partier den genomsnittlige spelaren studerat av honom är nog också lätträknade. Så var det åtminstone för mig innan jag kom i kontakt med Thomas Engqvists bok Réti: move by move. Richard Réti (1889-1929) tillhörde samma generation som Capablanca, Rubinstein och Alekhine. Réti fick sitt definitiva genombrott I den klassiska turneringen New York 1924 där han besegrade såväl Alekhine som Capablanca. Tilläggas kan att fram till förlusten mot Réti hade Capablanca inte förlorat ett enda turneringsparti under åtta års tid! Trots att Richard Réti var en enormt stark spelare, som bäst rankad femma i världen, har det inte getts ut många böcker med hans partier. Detta gör att Thomas Engqvists senaste tillskott i move by move-serien fyller ett välbehövligt ändamål.

Överhuvudtaget tycker jag om denna serie. Ett studium av väl kommenterade partier av starka spelare är det mest fundamentala för den som vill öka sin spelstyrka. Var och en har nog upptäckt att man till naturen är ganska lat. Det är väldigt lätt att sitta hemma på sin kammare och spela igenom och njuta av fina partier, och även detta kan till viss del vara lärorikt. Vill man utvecklas maximalt måste man studera partierna aktivt genom att själv lösa problemen i ställningen, som om det vore ens eget parti och först efteråt titta efter vad som spelades och läsa kommentarerna. Det är precis detta som är konceptet med move by move. I hela boken finns frågor insprängda i texten där läsarens ständigt utmanas att lösa problemen i ställningen och komma med egna förslag innan fortsättningen följer. På så sätt undviker man risken att bara “flyta med” i partiet.

Vart och ett av de 46 välkommenterade partier inleds med en presentation av Rétis motståndare och läsaren får därigenom en lektion schackhistorisk bildning på köpet och lär sig mycket om världens bästa spelare när förra seklet var ungt. Somliga är av åsikten att gamla mästares partier inte har så mycket att tillföra och går hellre direkt till dagens moderna schackpartier. Enligt min mening är detta emellertid att börja i fel ände. Givetvis är dagens schack på en mycket högre nivå än för 100 år sedan, och det är just det som är lite av ett problem när det kommer till vilka partier man lär sig mest av. I början av 1900-talet var det motstånd som de största stjärnorna i världen mötte inte särskilt starkt och de var i regel klasser bättre än sina konkurrenter. Detta medförde att de kombinationer och strategiska planer som de bästa spelarna i början av 1900-talet utförde i sina partier framstår i en mycket klarare och renare form jämfört med dagens världselit där försvarstekniken befinner sig på en helt annan nivå. Detta är anledningen till att studiet av denna bok ger de flesta betydligt mer än senare tiders moderna datorbaserade schack. Att börja med att studera de gamla mästarna och få en förståelse för schackets utveckling lägger en fundamental grund för att förstå och bemästra partier från dagens och senare tiders stora spelare.

Sammanfattningsvis är Thomas Engqvists bok Réti: move by move väldigt välskriven och jag kan å det varmaste rekommendera den. Var och en som arbetar sig igenom den här boken kan inte undgå att bli en bättre spelare och samtidigt få en djup respekt för en av det tidiga 1900-talets mest fascinerande spelare.

Här nedan följer slutet av ett parti mellan Réti och en annan schackgigant.

Reti,R – Rubinstein,A [A09]
Carlsbad (5), 1923
[Engqvist]

 

Exercise: What is the best way to finish the game off?

Exercise: What is the best way to finish the game off?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Answer: 40 Rb6! The most effective move, once you have calculated that the pawn ending wins for White.  Pushing the pawns first wins too but is considerably slower: 40.d5 a4 41 c6 Kd8 42 Rf7 a3 43 Rxf6 Kc8 (not 43…a2? 44 c7+ Kxc7 45 Rxa6) 44 Rf1 a2 45 Ra1 Kc7 46 Kf3 Ra3+ 47 Kf4 Kd6 and although the three advanced pawns are obviously too much for Black, they are at the moment blockaded and White has no immediate entry with his king. 40…Ra8 40…Rxb6 leads to a pretty mate: 41 cxb6 Kd8 42 e5 fxe5 43 dxe5 a4 44 e6 a3 45 b7 Kc7 46 e7 a2 47 e8Q a1Q 48 b8Q# 41 Rxf6 a4 42 Rf2 a3 43 Ra2 Kd7 44 d5 g5 45 Kf3 Ra4 46 Ke3 h5 47 h4! Clearing a path for the king, after which the game ends rapidly. 47…gxh4 48 gxh4 Ke7 49 Kf4 Kd7 50 Kf5 1-0

”A great win against a great opponent” as Golombek wrote in his annotations. In my opinion this is one of Réti’s best games. It demonstrated a pure clash between the new hypermodern school versus the old classical school. It has also influenced modern chess: In my second book for Everyman, Stein: move by move, I annotated the game L.Stein-J.Rodriguez Gonzales, Havana 1968 according to this presumtion.

By the way, it was Reuben Fine (1914-93) who coined the concept ”the hypermodern paradox”. In his book The World’s Great Chess Games he defined it as follows: ”if you occupy the center immediately, the pawns soon become weakened, and the opponent will then be able to occupy it. This means though that it is not occupation that is bad, it is in many cases immediate occupation.” Fine called this game ”One of the earliest triumphs of the hypermodernism”. 

Jan Verendel

 

 

 

 

 



Feb 26

jubileum-295x300

I samband med att Sveriges Schackförbund firade 100-års-jubileum fick Lasse Linusson och Peter Holmgren det hedervärda uppdraget att skriva Schack i Sverige – Sveriges Schackförbund 100 år 1917-2017. Det är en tung tegelsten på nästan 500 sidor indelade i 30 väl genomtänkta kapitelrubriker. Vissa kapitel är självklara som exempelvis – i fallande ordning: ”Sveriges Schackförbund 100 år”, ”Sverigemästerskapet genom tiderna”, ”De tre musketörerna”, ”Sveriges landslag”, ”Allsvenskan – kroppspulsådern”, ”Ulf Andersson”, ”Pia Cramling”, ”Svenskt damschack”, ”Barn och ungdomsschack” och ”Stormästarna”. Andra kapitel är mindre självklara men desto mer välkomna eftersom det nog inte förväntades av gemene man som ögnade igenom innehållsförteckningen för en snabb överblick. Man kan därvidlag nämna ”Historiska schackspel”, ”Flyktingar och immigranter”, ”Svensk spelöppningsteori”, ”Schackböcker i Sverige”, ”Schackdatorn – en hatkärlek” och ”Schack i skönlitteratur och film”. Det finns alltså ingen rubrik med titeln ”Schack på nätet” men det hade nog ingen väntat sig. Intrycket är alltså att det är mycket mer än en vältäckande bok och spridningen är påfallande. Ingen eller ingenting tycks ha glömts bort, trots att 100 år av svensk schackhistoria har täckts på ca 500 sidor. Detta gör 20 år på 100 sidor och 1 år på fem sidor, ja ni förstår själva. De erfarna skribenterna Lasse Linusson och Peter Holmgren har verkligen lyckats plocka ut väsentligheterna och milstolparna i svenskt schackliv under ledning av Sveriges Schackförbund i 100 år.

Perioden före Sveriges Schackförbunds bildande nämns redan i det allra första stycket: ”Sveriges Schackförbund är kronan på det verk Ludvig Collijn skapade.  1896 valdes han och brodern Gustaf in som medlemmar i Stockholms schacksällskap. De organiserade huvudstadens schackliv under Stockholms schackförbund, de arrangerade internationella turneringar och var delaktiga när det Nordiska schackförbundet bildades. 1917, trots brinnande världskrig, var det dags att sammanföra de svenska distriktsförbunden och klubbarna i en gemensam rikstäckande organisation.”

Man skulle kunna se Linussons och Holmgrens projekt som en produktion av en diger uppslagsbok för att underlätta för den yngre generationen att ta del av vad den äldre generationen glömt bort. Detta innebär att det är en bok för alla; unga som medelålders och gamla. Det bästa sättet att hantera en sådan här bok är förmodligen inte att läsa den från pärm till pärm utan istället att göra lämpliga nedslag utifrån sina egna intressen och referensramar. Vill man fördjupa sig i kapitlet om Ulf Andersson slår man upp sidan 260 och läser de 13 sidorna signerade Peter Holmgren som ägnas just honom. De 13 sidorna har följande informativa underrubriker: ”Schack och ishockey”, ”Klubbmästare 1965”, ”Träffade Ståhlberg”, ”Nordisk juniormästare”, ”Till Landslagsklassen”, ”Sverigemästare, Stark insats i Raach”, ”Internationell mästare 1970”, ”En vanlig grabb”, ”1972 – stormästare!”, ”1975 – Kuba och konstnärslön”, ”Åtta i interzonturneringen”, ”Åter till Arboga”, ”Nya framgångar”, ”Hattrick i Hastings”, ”Delad etta med Karpov”, ”Rankad fyra i världen”, ”Korrespondensschack”, ”50 år”, ”Sagt om Ulf” och ”Skrivet om Ulf”. I samband med dessa texter presenteras en handfull foton av den unge Andersson och några glanspartier som spelades mellan åren 1967 och 1973. Man kan tro när man läser underrubriken ”50 år” att man glömt att Andersson har fyllt 60 år men så är inte fallet vilket understryks av följande rader: ”Nu har Ulf uppnått pensionsåldern och kan blicka tillbaka på en yrkeskarriär som få idrottsmän kan matcha. Officiellt fyra på världsrankingen, trea [efter Karpov och Kasparov] om man räknar flytande ratingtal, ett otal tävlingsframgångar, parat med en rad utnämningar och hedersbetygelser. Vi som fått uppleva denna resa vid ”ringside” skattar oss lyckliga”. Utöver detta kan man I kapitlet ”Tidskrifter” läsa att TFS-redaktören Axel Smiths femtonsidiga  ”Grattis Uffe” hör till en av de mer minnesvärda artiklarna.

13 sidor av 496 kan tyckas sparsamt när det gäller Sveriges genom tiderna bäste schackspelare men kapitlet avslutas mycket lämpligt: ”Skrivet om Ulf”: ”Utöver en mängd tidningsartiklar och intervjuer finns ett par böcker utgivna om Ulf Andersson. De djupaste analyserna av Ulfs spelstil återfinns i Grandmaster Chess Strategy  av den tyska duon Jürgen Kaufeld/Guido Kern. 1979 gav Lars Grahn/Jostein Westberg ut Stormästare Ståhlberg, Stoltz, Andersson med kortfattade levnadsteckningar och några utvalda partier av Sveriges tre stormästare. Den indiske internationelle mästaren Vaidyanathan Ravikumars Ulf Andersson’s decisive Games innehåller 82 partier från åren 1973 till 1984 varav 32 fullständigt kommenterade.”

Ulf-Andersson-beundrarna lär knappast bli besvikna på Ulf Andersson-kapitlet då man hänvisas till den fördjupningslitteratur som för närvarande finns om den svenska stjärnan. Sedan fortsätter det i samma stil med ”Pia Cramling” signerad Lasse Linusson. Hela boken genomsyras av att huvudskribenterna exakt vet vad de håller på med. Detta avser dels det prioriterade innehållet, dels den trygga professionaliteten med det svenska språket som de båda proffsskribenterna omger sig med.

Det finns fler medarbetare som i mindre skala har bidragit. Om man gör ett nedslag och stannar vid ”Svenskt damschack” kan man läsa att det är författarna Henrik Malm Lindberg, Angelina Fransson, Viktoria Johansson och Ellinor Frisk som bidragit med text och partikommentarer. Det ger en bra dynamik att ett så stort antal skribenter velat medverka i boken och alla med sina personliga infallsvinklar, anekdoter och kommentarer.

De grafiska formgivarna Daniel Bjugård och Frans Carlqvist har gjort ett fantastiskt arbete när det gäller placeringen av texter och bilder på lämpliga ställen för att underlätta läsningen. En och annan hade säkert föredragit lite större text och diagramställningar men då ska man betänka att boken inte bara blivit tyngre utan också dyrare. Proportionaliteten av de många fotografierna känns riktig. Den ledande principen tycks ha varit att de största bilderna ramar in en gigant eller något som förtjänar utnyttjandet av hela ramen, horisontellt och vertikalt. Man lägger märke till det dubbelsidiga fotografiet med Lars-Gunnar Björklund i en intervju med schackgeniet Bobby Fischer efter sin överlägsna seger i Stockholm 1962. Lars OA Hedlunds oförglömliga bild, när Jonas Sandbom har prisutdelning med Schackfyran i ett folkhav av ungdomar, kommer man inte att glömma i första taget när man en gång sett den. Bilden spränger sig så att säga utanför kanterna och allt annat än största möjliga bild hade varit ett kardinalfel.

Schack i Sverige är köp- och läsvärd – inte bara för de otaliga texterna och de välkommenterade partierna – utan också för de genomtänkta bilderna. Man får mycket för pengarna och för lästiden. Det är den mest välfyllda schackbok på svenska som någonsin getts ut. Jerzy Gizyckis tegelsten Stora Schackboken – under medverkan av Gideon Ståhlberg – kan visserligen mäta sig med denna i omfång men inte till sidantal.

Thomas Engqvist

 

 



Feb 05

103751418-origpic-05290d

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De flesta anser att Bronsteins turneringsbok från 1953 är världens bästa turneringsbok men nu har det kommit ut ytterligare en oumbärlig turneringsbok i engelsk översättning som definitivt kan konkurrera med Bronsteins. Den vi syftar på är Keres bok om VM-turneringen 1948. Vad menar man då med att en turneringsbok håller hög klass? Den perfekta turneringsboken är den som ger en ökad spelstyrka när man spelar igenom partierna. Den bör alltså vara pedagogisk. Det var Bronsteins och det är Keres. Enligt mina egna erfarenheter insåg jag exempelvis värdet av damcentralisering när jag kom i kontakt med Bronsteins klassiker. Det han förmedlar finns inte i någon annan bok. Jag tog så starka intryck av hans idéer att jag till och med lyckades stänga in min dam i ett parti mot Peter Backe i SM i Lindesberg 1993. Jag lyckades sedan upprepa denna ”omöjliga” bedrift i ett parti mot Bengt Lindberg i en weekendturnering i Västerås.

Keres förmedlar bland annat implicit hur man spelar korrekt med tornen. Naturligtvis förmedlar dessa stora spelare/författare många andra insiktsfulla och pedagogiska kommentarer och därför är det generella budskapet att den ambitiöse spelaren bör spela igenom alla partierna, i lagom takt, samtidigt som kommentarerna assimileras. Det kan vara förnuftigt att stryka under de lärorika kommentarerna för att motverka de förrädiska glömskekurvorna. Sedan kan man efter att ha läst ut boken fokusera på understrykningarna. Eftersom ingen bok är skräddarsydd kan man själv göra den det med genomtänkta markeringar, marginalanteckningar eller understrykningar. Det är fel, som många gör, att tänka att man inte ska anteckna i en bok eftersom det innebär att den blir begagnad, men faktum är att denna metod är det bekvämaste sättet att bli en bättre schackspelare. Inte nog med att man blir bättre schackspelare av att läsa boken; man tar också till sig den tidens sätt att spela schack, eftersom det uppstår ett naturligt möte mellan generationerna. Slutligen finns det också en underhållande aspekt att ta del av denna bok och som i slutändan gör schackträningen riktigt rolig. Vem kan avhålla sig från en sådan, i det närmaste, perfekt bok?

Det primära syftet med denna turnering var att få fram en ny världsmästare, eftersom Aljechin tragiskt avlidit som världsmästare 1946. VM-turneringen spelades två år efter och den Kungsindiska och Sicilianska revolutionen hade alltså ännu inte trätt i kraft. Är det sådana partier man är intresserad av är det främst Zürich International Chess Tournament, 1953 som bör studeras för att få bakgrunden och en ökad förståelse för dessa komplicerade system. I turneringsboken av Keres finns det bara ett Kungsindiskt och ett Sicilianskt parti. Den dominerande spelöppningen är Spanskt parti. Det är alltså en utmärkt bok för e4-spelare och för svartspelare som spelar klassiskt. Keres kommentarer är utomordentligt pedagogiska även i spelöppningen med många berikande textkommentarer. Här kommer den gula märkpennan att ta slut många gånger för den som inte är alltför bevandrad i de öppna spelen eller som vill byta till ett solitt system. Den näst mest populära spelöppningen är Grünfeld så här finns det att ta av även för den aggressive dynamiske svartspelaren á la Grandelius.

Den person vi kan uttrycka vår tacksamhet till är Jan Verendel. Det är han som skapat de ideala förutsättningarna så att man äntligen (bättre sent än aldrig!) kan läsa boken i engelsk språkdräkt. Boken är utgiven på hans eget förlag Verendel Publishing. Han har lagt ner mycket möda på boken under flera års tid och blev väldigt glad att den lyckades bli utgiven det magiska årtalet 2016, alltså det år då Keres skulle ha fyllt 100 år.

Verendel fick idén att översätta boken när han fick höra att Kasparov och Gelfand hade nämnt denna bok som en av de allra bästa. Faktum är att Kasparov till och med hävdade att detta är en av de tre allra bästa böckerna i hela världslitteraturen. Vilka är de andra två? My system och ?. Är det någonting som Kasparov är känd för för de initierade är det att han inte strör beröm omkring sig i onödan. Verendel insåg lyckligtvis att denna klassiker blivit totalt bortglömd då den bara fanns tillgänglig på ryska eller estniska. Han lyckades få tag på boken på ett antikvariat i Estland och översatte den sedan från estniska under fritidstimmarna och det tog fyra år. Där ingick även andra sysslor som att kontakta Keres familj för att köpa rättigheterna. GM John Shaw kontaktades och blev språkgranskare, liksom IM Ari Ziegler, ansvarig för layout och internationell distribution. Boken sålde i ca 600 exemplar den första månaden och det talar för att boken kommer att bli en stor succé under 2017. Boken går att köpa hos Schackkompaniet för 300 kr vilket förstås är en spottstyver i sammanhanget. Det finns i skrivande stund 32 exemplar så passa på innan det är försent. Jag vet av egna erfarenheter att riktigt bra schacklitteratur tar slut alldeles för fort och sedan blir man hänvisad till schackauktionerna där man konkurrerar med schacksamlare som trissar upp priserna så att de blir ännu dyrare än ursprungspriset. Den är inbunden med ett digert innehåll utspridda på över 500 sidor. Det är en utmärkt bok att ha bredvid schackbrädan i arbetsrummet och man kan unna sig att spela igenom ett parti fem dagar i veckan. Det skulle bara ta tio veckor att gå igenom tegelstenen då den innehåller 50 mycket välkommenterade partier mellan giganterna Botvinnik, Euwe, Frirond, Keres, Smyslov och Reshevskij. Varje cykel innehåller fem ronder med 10 partier och herr Frirond skär givetvis ner antalet partier men detta gav ju å andra sidan en välbehövlig fridag till spelarna för att skapa bästa möjliga kvalitetsschack. Det behövdes alltså inga snabbremier som i våra dagar med dubbelronder och pressade tidsscheman.

Den schackspelare eller schackälskare som missar denna bok gör ett misstag som han eller hon förmodligen kommer att få ångra i resten av sitt schackliga liv. Här kommer ett litet smakprov för de som funderar på att inte köpa boken för att visa vad potentiella icke-köpare går miste om.

Mikhail Botvinnik – Max Euwe
World Chess Championship (4), 04.03.1948
[Keres]

Hur fortsätter vit?

Hur fortsätter vit?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12.Rae1 White places his rooks in attacking positions, where they will later support the advance of the e- and f-pawns. For this reason, it is clear that the queen’s rook had to be played to e1, and not the king’s rook, which will later be needed on the f-file. (en typisk pedagogisk kommentar som boken kryllar av! red. anm.) Although White achieves splendid success with the text-manoeuvre, it is still not the strongest continuation and, on the contrary, gives Black the chance to equalize the position completely. It is apparent that Black’s main strategic plan is the …e5-e4 advance, as the …exd4 exchange would open up the e-file and give White a clear advantage. This advance is however not possible at the moment due to the simple reply Nxe4, as Black’s bishop on a5 is unprotected. Therefore one could expect Black to move the a5-bishop, most naturally to the c7-square. White had to thwart this, and it was possible with the positionally useful retreat 12.Ba2!. Now 12…Bc7 is no longer possible due to the reply 13.Nb5 , and secondly Black has to consider the threat of 13.Nd5 . If for example 12…Bb6, then 13.Rae1! and Black has run out of reasonable moves. It seems that White could have maintained an opening advantage with 12.Ba2!, but the edge gradually vanishes after the hasty text-move.

 

 



Nov 20

cb06349-2

Den grekiske stormästaren Vassilios Kotronias är nu inne på den fjärde och näst sista delen av Kungsindiskt. Den är titulerad Kotronias on the King’s Indian – Volume Four – Classical Systems och utgiven på Quality Chess. Med klassiska system menar han system som Gligoric, Makogonov, Petrosian, Averbakh, Karpov, Larsen samt olika slags avbytesvarianter. Kotronias är ödmjuk i förordet som skrevs i februari 2016 då han erkänner att det finns inslag av risk att försöka bringa reda i det kaos som omger en dynamisk spelöppning som Kungsindiskt. Kotronias huvudargument är att han kände sig utvald av ödet att skriva dessa böcker eftersom ingen annan har gjort det. Han går så långt som att säga att det är som en familj som saknar sitt mest karismatiska barn om inte detta hål täpps till inom schacklitteraturens öppningsverk och i viss mån även mittspelsverk. Han tackar också sina föregångare som hjälpt till med detta och nämner särskilt David Vigorito, GM John Nunn och GM Victor Bologan.

Kotronias är noga med att påpeka att detta inte bara är en öppningsbok med varianter att lära sig utantill utan vill att några ska läsa den med tanken att försöka uppnå den absoluta sanningen om spelöppningens teoretiska status. Han vill vidare att den ska läsas som en kombinerad öppnings- och mittspelsbok. Det är av denna anledning Kotronias startar boken med 74 övningsuppgifter som har till syfte att öva upp intuitionen kring denna öppning genom att läsaren analyserar varje ställning i ca 5-10 minuter och försöker lista ut det bästa draget för svart. Det är på detta sätt man kan fånga den dynamiska andan som denna öppning präglas av hävdar han. Till varje ställning finns en sidhänvisning angiven där man kan hitta lösningen. Han föreslår också alternativet att man kan analysera ställningen med hjälp av en dator eftersom detta är det snabbaste sättet att förstå en ställning samtidigt som man ställer sig kritisk till bokens egna analyser i syfte att sträva efter självständiga och objektiva analyser.

Vi förstår nu att boken vänder sig till de mest ambitiösa och seriösa spelarna som vill fördjupa sin förståelse om den ytterst intrikata spelöppningen. Det är ingen tillfällighet att en superdynamisk spelare som Kasparov var så fascinerad av den och också skördade många framgångar. Vem tänker inte på det berömda partiet Lputian-Kasparov, Kaukasus 1976, när 13-årige Kasparov levererade den dynamiska fortsättningen 13…c5! 14.Bxc5 Nxe4! i Sämischvarianten?

Boken börjar med avbytesvarianten som uppstår efter dragföljden 1.d4 Nf6 2.c4 g6 3.Nc3 Bg7 4.e4 d6 5.Nf3 0-0 6.Be2 e5 7.dxe5. Varianten har döpts till Avbytes/Anderssonvarianten eftersom Kungsindiskt i Anderssons händer förvandlades till lugnt positionellt spel med förhoppningen att långsamt spela ut motståndaren i slutspelet med bara två resultat i åtanke. Här är det intressant att hela det första kapitlet går igenom den mycket ovanliga varianten 9.Nd5 som uppstår forcerat efter 7…dxe5 8.Qxd8 Rxd8 och som aldrig spelades av Andersson. 9.Nd5 spelas enligt Khalifman av spelare som är nöjda med snabbremier. Detta förklarar varför Kotronias går igenom detta så noggrannt och det ger samtidigt intrycket av att boken verkligen är ett gigantiskt uppslagsverk på 464 s. Kapitel 2 – 4 går dock in på huvudsystemet med 7.Bg5. Kapitel 5 går igenom den ovanligare avbytesvarianten som uppstår efter 7.0-0 Nc6 8.dxe5.

Kapitel 7 går igenom 8.Be3 som har till avsikt att bibehålla spänningen i centrum lite till. Den lite aggressivare Gligoricvarianten 7.Be3 behandlas i kapitel  7-12. Man kan säga att ju fler kapitel en variant får ju viktigare är den. Kapitel 13-15 behandlar Petrosianvarianten som uppstår efter låsningen i centrum med 7.d5. Därefter följer Makogonovvarianten 6.h3 i kapitel 16-18. Karpovvarianten 5.h3 0-0 6.Be3 behandlas i kapitel 19. Larsens variant 5.Nf3 0-0 6.Be3 följer därefter i kapitel 20. Kapitel 21 tar upp systemet 5.Be2 0-0 6.Be3 och det har inte döpts efter någon spelare utan kallas rätt och slätt för 6.Be3-system. Däremot kan öppningen gå över till Gligoricvarianten, det vill säga kapitel 7-12. Volym fyra avslutas med Averbakhvarianten 6.Bg5 som gås igenom i de tre avslutande kapitlen 22-24.

Som avslutning ger vi ett smakprov på en av dessa övningsställningar.

Vad är svarts bästa fortsättning?

Vad är svarts bästa fortsättning?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svaren ges på svenska och i en kortare version jämfört med Kotronias originalkommentarer i engelsk språkdräkt.

14…Nxe4! Svart tar igen bonden och försäkrar sig om det bättre spelet. 14…Rxe5? är ett misstag på grund av 15.Rd8+ Bf8 16.f4 Ne6 Enda draget (16…Nxf4 17.Bxf4) 17.Rxf8+ Kxf8 18.fxe5 Nhf4 19.Bf1 g5 20.h4 med klar fördel för vit. Vits merbonde och löparpar ska i förlängningen avgöra partiet. 15.fxe4! 15.Nxe4?! Bxe5 och svart har allt spel på grund av sin kontroll över f4 och de hängande vita pjäserna längs e-linjen. Svart vann i partiet Bouaziz-Nunn, Szirak 1987. 15…Bxe5 16.Bxh5 Däremot inte 16.Bd4? Bxd4 17.Rxd4 Nf4 18.Bf3 g5 19.g3 Ng6 20.b3 Ne5 med ett drömslutspel för svart i Kazakov-Gladydzev, St Petersburg 2000. 16…gxh5 17.Kc2! Ett starkt väntedrag. Sämre är 17.Bd4? Bg4 och svart vinner eller 17.h3 Be6 med klar fördel för svart. 17…Bg4 18.Rd2 Bxc3 19.Kxc3 Rxe4 20.Bf2 Be6 21.b3 b5 Svart står lite bättre och spelar med remi i handen. De olikfärgade löparna gör det inte helt enkelt att kapitalisera på den dubbla h-bonden.

Kan boken rekommenderas.? Ja, det råder det inget tvivel om eftersom Kotronias bör vara en av världens just nu största spelöppningsteoretiker. Ingen skriver så många tegelstenar på en så hög nivå och under en så relativt kort tidsrymd. Han har också gett sig på en av de allra svåraste spelöppningarna. Det går många gånger inte att lita på datorerna utan ett kritiskt öga. Ett bra exempel är det drömslutspelet som nämndes i lösningen och som inte värderas så högt av datorn. För en mänsklig spelare är det självklart att svart har en stor positionell fördel.  Boken rekommenderas i första hand till alla svartspelare som på något sätt är associerade till Kungsindiskt. Vitspelare behöver också ta del av boken eftersom många analyser är originalanalyser och inte tidigare har publicerats. En tredje kategori spelare är alla dem som vill utveckla sin dynamik då detta också kan betraktas som en mittspelsbok.

Thomas Engqvist



Nov 01

shaw

Den skotske stormästaren John Shaw skrev för inte så länge sedan den populära The King’s Gambit för Quality Chess (2013) och den anses vara det senaste skriket inom denna romantiska spelöppning. Det sägs att han jobbat fem år med att skriva den genomgående hyllade boken. Nu har han med hjälp av GM Jacob Agaard, IM Andrew Greet, Nikos Ntirlis och GM Parimarjam Negi gett sig i kast med att skriva solida repertoarböcker för e4-spelare upp till stormästarnivå. Den första boken heter Playing 1.e4 – Caro-Kann, 1…e5 & Minor Lines och den andra Playing 1.e4 – Sicilian & French. Vi kommer att koncentrera oss på den förstnämnda som är en tegelsten på 628 sidor.

Det är alltid intressant att ta del av vilken bibliografi som nämns och här kan man notera att bibliografin är diger med bl.a. Martin Lokanders Opening Repertoire: The Open Games with Black i litteraturlistan.

Vad är det för repertoar Shaw föreslår då? Han har tänkt sig framskjutningsvarianten 3.e5 mot Caro-Kann (1.e4 c6 2.d4 d5) med avsikten att ta mer terräng med 4.h4 efter huvuddraget 3…Bf5. Efter 3…c5 rekommenderar Shaw i Tals anda 4.dxc5! som den starkaste fortsättningen. Shaw går även igenom andra tredjedragsalternativ med det övergripande namnet ”löjliga drag” för att markera motsatsförhållandet till de seriösa dragen 3…Bf5 och 3…c5. Till denna kategori räknas: Franskt med ett tempo mindre 3…e6?, den disharmoniska fianchetton 3…g6?! och den fördröjda fianchetton 3…Na6. Han går igenom hela repertoaren på 148 sidor så läsaren förstår säkert att det är mycket detaljerad och genomanalyserad information med både bredd och djup som presenteras.

Nästa fråga är vad som är repertoaren mot 1…e5. Det kanske inte förvånar läsaren om det är Skotsk spelöppning som erbjuds men här är författaren till boken noga med att påpeka att det inte är fråga om nationalism utan argumenterar att det var en av Kasparovs favoritöppningar vilket innebär att det är ett forcerat och utmanande system. Det kan leda till djup teori men inte så avgrundsdjupt om man jämför med Spanskt parti. Huvudvarianten går 1.e4 e5 2.Nf3 Nc6 3.d4 exd4 4.Nxd4 Nf6 5.Nxc6! (Mycket giftigare och skarpare än Skotskt fyrspringarespel som uppstår efter 5.Nc3. Svarts bästa fortsättning är 5… Bb4! (Det lite ovanligare 5…Bc5 6.Be3 Bb6 är också spelbart på den högsta nivån) 6.Nxc6 bxc6 7.Bd3 d5 8.exd5 Qe7+!? Intresserade läsare som vill göra en fördjupning hänvisas till teoriartikeln i informator 116) 5…bxc6 6.e5 Qe7! (Även de klart sämre dragen 6…Nd5? och 6…Ne4?! analyseras för att skapa bredd) 7.Qe2 Nd5 8.c4! och läsaren är inbjuden till partyt som Shaw uttrycker det. Varianten med alla dess bivarianter analyseras sedan noggrant i fem kapitel och spänner över ca 140 sidor.

Det är ingen tvekan om att ett köp av denna repertoarbok är som att köpa flera öppningsböcker! Det är inte slut med detta. Nästa öppning ut är Ryskt parti, eller Petroff som det heter på engelska. Det solida försvaret uppkommer efter 1.e4 e5 2.Nf3 Nf6 och är avklarat efter två kapitel. Därefter följer sällsynta varianter som Sulskis variant 2…Qe7?, Damianos försvar 2…f6?, Lettisk gambit 2…f5?! och Elefantgambit 2…d5!?. Det är noterbart att Shaw skriver att  den sistnämnda varianten har en chockverkan men att den största chocken är att draget inte är så dåligt. Shaw har mött det en gång med klassisk tidskontroll vilket ledde till förlust mot GM Mark Hebden. Detta betyder förstås att anhängare av Elefantgambit (och alla vitspelare) redan har starka motiv att köpa denna bok. Philidors spelöppning 2…d6 har Shaw av okänd anledning placerat i en annan del av boken. Det mest logiska hade varit att lägga den delen i kapitel 12, efter Ryskt som var kapitel 11. Nu har det lagts i kapitel 16 och det kan skapa ett lite rörigt intryck när man tar del av boken.

Skandinaviskt (1.e4 d5) gås igenom i tre kapitel, 12-15. Efter 2.exd5 Qxd5 (2…Nf6 behandlas på åtskilliga sidor även om Shaw tycker att 2…Qxd5 är den riktiga varianten i Skandinaviskt) 3.Nc3 visar han god bredd genom att även inkludera de dåliga schackarna 3…Qe6+? och 3…Qe5+?!. Det mest överraskande är att han anser 3…Qd8! vara det bästa i konkurrens med superdragen 3…Qd6 och 3…Qa5. Han erkänner att han kan få kritik för detta men att det är hans åsikt i vilket fall som helst. Det återstår alltså, vare sig man har vit eller svart, att dyka ner i varianterna för att kolla om han är ute och cyklar eller om han helt enkelt har rätt eftersom han går emot den etablerade teorin. Hans argument är att damen är utsatt på d6 eller a5 och detta kan man ju tvista om, det vill säga: är damen utsatt eller aktiv på sina respektive rutor? 3…Qd8 är onekligen passivt och är draget som principiellt undviks av de flesta experter på Skandinaviskt även om draget har blivit populärare på sista tiden, inte minst för att Carlsen vunnit mot Caruana.

Kapitel 17 handlar om Aljechins försvar och där rekommenderas föga överraskande den solida huvudvarianten 1.e4 Nf6 2.e5 Nd5 (2…Ng8?! spelat av Petrosian och Flohr har inte glömts bort och faktiskt inte ens det sämre 2…Ne4?!) 3.d4 d6 4.Nf3. Shaws hemliga vapen mot den populära varianten 4…dxe5 5.Nxe5 c6 avslöjas dock inte i detta forum.

Kapitel 18 tar upp Jugoslaviskt försvar (Pirc Defence) och här föreslås det ovanliga 1.e4 d6 2.d4 Nf6 3.Nc3 g6 4.Bg5!?. Man hade väntat sig det klassiska 4.Nf3 som matchar varianten i Aljechins försvar. Shaws huvudargument är att 4.Bg5!? är aktivt, direkt och inte så svårt att lära sig. Det låter alltså som en latmansvariant. Med tanke på nästa kapitel som handlar om det Moderna Försvaret är det intressant att se vilket system som föreslås eftersom man som vitspelare oftast försöker spela samma typ av uppställning mot Jugoslaviskt och det Moderna. Efter en ganska ingående diskussion om just detta har Shaw fastnat för uppställningen efter 1.e4 g6 2.d4 Bg7 3.Nf3 d6 4.Bc4 Nf6 5.Qe2. Här har vit lyckats lura svart att spela Jugoslaviskt istället för Modernt försvar.

Det sista kapitlet i boken får ses som det mest hårresande eftersom det representeras av sällsynta varianter efter 1.e4. Den erfarne läsaren av oortodoxa öppningar a lá Knöppel anar nog vad det kan handla om. Han börjar med att skriva att man själv får lista ut hur man ska spela mot 1…a5, 1…f5, 1…h5 och 1…Na6. Därefter går han i tur och ordning igenom drag som 1…g5?! och 1…h6?! med argumentet att han är brittisk schackspelare och måste tillmötesgå alla beundrare av Basman. Efter en sådan här genomgång tycker man nästan att 1.e4 g6 2.d4 Nf6?! är en seriös variant. Det är inte klart varför han har placerat den i högsta grad seriösa varianten 1.e4 d6 2.d4 Nf6 3.Nc3 c6 bland dessa obsoleta varianter. Så sent som i Elitserien spelade exempelvis FM Erik Hedman, SK Rockaden, detta mot GM Stellan Brynell, LASK och jag har själv använt mig av detta system i flera seriösa partier. Denna variant borde rimligen ha placerats i samband med Jugoslaviskt men Shaws motargument är att svarts löpare går till e7. Påminner inte detta om grundskillnaden mellan Kungsindiskt och Gammalindiskt som i regel placeras nära varandra i spelöppningsverk och har ett påtagligt släktskap? Undantaget är den jugoslaviska Encyclopedin som placerar Gammalindiskt i A-delen och Kungsindiskt i E. Owens försvar 1…b6 gås sedan igenom på 20 sidor. Därefter följer Nimzowitschs försvar 1…Nc6 och bokens allra sista variant Sankt Georges försvar 1…a6. Här redovisas inte bara varianten som uppstod mellan Karpov och Miles i Skara 1980.

Ordningsföljden av spelöppningarna kan möjligen i några avséenden debatteras liksom Shaws variantval som stundtals kan betraktas som något kontroversiella. En repertoarbok blir ofrånkomligen subjektiv när kända huvudvarianter inte figurerar i variantvalen till förmån för en och annan latmansvariant, med indirekt hänvisning till klubbspelaren. Ingen bok kan förstås bli skräddarsydd så att den i alla dess delar passar utan läsaren väljer ut just de delarna som är relevanta.

Kan boken eller snarare böckerna i boken rekommenderas? Ja, utan tvekan. Ett skäl är det ligger oerhört mycket arbete bakom repertoarboken vilket innebär att man kan profitera på det genom att ta del av de viktigaste analyserna. Om man så bara använder en tiondel av boken, vilket i det här fallet skulle bli 63 sidor, så är den värd att köpa till sitt fulla pris. Det går alltså att se en sådan här repertoarbok som en uppslagsbok för olika system. För vitspelare kan en sådan här bok vara oumbärlig medan det för svartspelare kan vara intressant att se vad som rekommenderas mot just den öppningen man själv spelar. Bokens bredd och djup gör att den passar alla spelare från klubbspelarnivå (bredd) upp till stormästarnivå (djup).

Thomas Engqvist

 



Okt 28

GM Daniel King, England, recenserar i nedanstående videoklipp Attacking Chess for Club Players – Improve Your Skills to Owerpower Your Opponent av Herman Grooten som för övrigt är en fristående mittspelsbok till den populära Chess Strategy for Club Players. Inbakad i recensionen kan man lösa två ställningar med avgörande och samtidigt estetiskt tilltalande attacker. Den första ställningen uppkommer efter 3.30 och den andra efter 3.50. Den som är intresserad av att köpa boken hänvisas till Schackhandeln där det även går bra att bläddra i boken innan man slutgiltigt bestämmer sig.

 



Sep 24

chess_strategy_for_kids_big80

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har i dagarna kommit ut en ny bok av IM Thomas Engqvist. Detta är hans tredje bok efter de tidigare Petrosian – move by move och Stein – move by move utgivna på Everyman Chess. Titeln är Chess Strategy for Kids och kan ses som ett slags fristående fortsättning till Chess Tactics for Kids skriven av GM Murray Chandler. Det svåra med titeln ”for kids” är att den egentligen inte enbart är skriven för barn. Eftersom det i våra dagar finns barn med exceptionellt hög spelstyrka är boken också tänkt för en betydligt större målgrupp. Boken är ju även avsedd för föräldrar till barn som spelar schack och inte minst alla barn, ungdomar och vuxna som vill utveckla sig inom det strategiska spelet.

Boken är pedagogiskt progressiv så när ett tema presenteras, låt oss säga Smart Strategi 29, öppna linjer och halvöppna linjer med underrubriken ”Torn är formidabla att utöva tryck längs linjer” presenterar de två första diagrammen en definition av vad öppna och halvöppna linjer innebär och sedan följs de åt med fyra exempel i progressiv ordning. Det sista exemplet exemplifieras med en ställning från Kramnik-Nisipeanu, Dortmund 2015 och belyser ett mer avancerat grepp när man kan överge en linje för att öppna en annan.

Kramnik,V – Nisipeanu,LD, Dortmund 2015

Vit vid draget

Vit vid draget

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

27 Rb1 undviker tornavbyte och förbereder en möjlig öppning av en ny linje med bondegenombrottet b4 för att utöva tryck mot den sårbara b7-bonden. Det svarta tornet kan inte göra så mycket på c-linjen.

Det engelska bokförlaget Gambit Publications Ltd är fokuserade enbart på schack och drivs av erfarna och kunniga mästare och stormästare. Det finns mer information om deras utgivning på www.gambitbooks.com där de i nuläget har mer än 180 böcker utgivna. Det går naturligtvis också bra att vända sig till Schackhandeln för mer information, bläddring och köp av deras litteratur.

Här kan man läsa en färsk recension om Chess Strategy for Kids skriven 10 september av schackälskaren Davide Nastasio.

 



Jul 09

Den engelske stormästaren Daniel King recenserar The Big Book of World Championships. King nämner bland annat att den mycket underhållande boken har ett journalistiskt perspektiv som betonar de färgstarka personligheterna och berättelserna som hör ihop med deras biografi. Exempelvis spelade Anand en träningsmatch mot Grischuk och det är det nog inte många som känner till. Författaren till denna bok, Andre Schulz, använder förstås också dator för att uppdatera kommentarer till de utvalda VM-partierna.

 





Tidigare artiklar