Det amerikanska förlaget Russell Enterprises Inc är engagerad i det lovvärda projektet att återuppväcka Fred Reinfelds odödliga klassiker och återpublicera dem med modern algebraisk notation istället för den inte så populära ålderdomliga engelska deskriptiva notationen. Det kanske är någon läsare som är obekant med vem Fred Reinfeld (1910-1964) var och lite information om denna författarlegend kan vara på sin plats. Han har skrivit en stor mängd schacklitteratur och arbetade också deltid som schackinstruktör för vuxna. Han ansågs som en av dem starkaste amerikanska schackspelarna under perioden 1930-1940. Han var rankad som nummer sex i U.S.A. med ett rating på nästan 2600 och som nummer 64 i världen enligt Chessmetrics. Han drog sig tillbaka från tävlingsschack när han bildade familj 1942. Det finns mer information om Reinfeld på Wikipedia och där kan man också se vilka böcker han har skrivit. Det sägs att han skrev sammanlagt 260 böcker men några av dessa handlade inte om schack.
Reinfeld skrev både avancerad och grundläggande schacklitteratur men valde att fokusera på det senare då det genererade bättre försäljning. Hans bok Why You Lose At Chess kom ursprungligen ut på Simon & Schuster i New York 1956 och kan läsas av alla kategorier schackspelare med stor behållning, oavsett spelstyrka. Nytrycket gjordes under 2016 och Reinfelds kommentarer har även kollats med det tyska superprogrammet Fritz. Varför tilltalar boken alla typer av schackspelare? En orsak är att Reinfeld talar mycket om schackpsykologi. Han nämner att sådana faktorer som personlighet, spelstil och tillfälligheter har större betydelse än de flesta är medvetna om.
Innan man slukar boken vill han att man gör ett schackpersonlighetstest med hjälp av följande sju frågor:
1) Är du energisk och äventyrlig eller är du försiktig och konservativ?
2) Tycker du om att ta risker eller föredrar du att spela på säkerhet?
3) Blir du rejält tagen på sängen av överraskningar så att du tappar kontrollen eller kan du hantera dem metodiskt utan att tappa kontrollen?
4) Får det obekanta dig att känna dig obekväm eller fortsätter du med ett självförtroende som om ingenting har hänt?
5) Tenderar du att överskatta din egen förmåga och underskatta motståndarens eller underskattar du din egen förmåga och överskattar motståndarens?
6) Tycker du om att beräkna allt in i minsta detalj eller spelar du på impuls?
7) Är du en långsam eller en snabb spelare?
Reinfeld menar att man måste fundera på dessa frågor noggrant och svara på dem sanningsenligt om man ska få ut mesta möjliga av boken. Frågorna är konstruerade på ett sådant sätt att om du svarar ärligt så kommer du att lära dig mycket om hur du spelar schack som du inte har insett tidigare.
En annan orsak till att boken bör tilltala de flesta schackspelare, oavsett kunskaper, är det stora underhållningsvärdet. Boken innehåller äldre partier eftersom den ju kom ut 1956 och vi får ta del av många anekdoter om många av de äldre och till stora delar bortglömda mästare. Hur många är det som vet att Richard Teichmann hade en konstig karriär och kallades Richard V eftersom han för det mest vann femte pris i turneringar? Reinfeld skriver att man får en känsla av att om Teichmann hade ansträngt sig lite mer hade han blivit en av schackvärldens riktigt stora. Han vann exempelvis Karlsbad 1911 som anses vara en av schackhistoriens starkaste turneringar genom tiderna. Titta på ställningen längst ner i recensionen där Teichmann visserligen spelar mot en amatör med springare i förgåva men lyckas få in en i det närmaste så osannolik kombination att kombinationsgiganter som Anderssen och Morphy bleknar vid en jämförelse. Ställningen skulle kunna rubriceras som Veckans kluring och därför har lösningen flyttats till kommentarfältet så att läsaren kan sätta sig in i Teichmanns storhet som potentiellt schackgeni. Detta är under förutsättning att han eller hon inte dristar sig till att titta på lösningen för tidigt.
Varför nådde inte Teichmann de stora framgångarna som han förtjänade om man beaktar hans talang och potential? Enligt honom själv berodde det på att han var för lat. Reinfelds upplägg i boken är att han menar att alla spelare har ett alibi, det vill säga en standardursäkt, när man förlorar. Teichmanns alibi var att han var för lat. Siegbert Tarrasch skyllde på sjöluften när han spelade under sin kapacitet i Hastings 1895. I sitt parti mot Teichmann somnade han när han stod på förlust. Teichmann försökte väcka honom flera gånger men när han vaknade hade han förlorat på tid i förlustställning.
Reinfelds bok är uppdelad i tio kapitel där kapitelrubriken förklarar varför man förlorar. Det första kapitlets rubrik är ”Du har ingen aning om vilken typ av schackspelare du är”. Vi har redan berört detta tema i ingressen av recensionen. Det andra kapitlet heter ”Du spelar öppningarna blint eller genom korvstoppning”. Det tredje kapitlet handlar om att man ignorerar centrum. ”Du känner inte till den viktigaste grundläggande principen i schack: Kontroll av centrum”. Det fjärde kapitlet ”Du förlorar därför att du inte kan se ett drag framåt” kan bero på att man är besatt av det ”självklara” draget eller det forcerade draget. Det femte kapitlet ”Du vet inte när du ska angripa – eller när du ska försvara dig” handlar förstås om när man ska angripa eller försvara sig men även var man ska göra det. Det sjätte kapitlet ”Du förlorar därför att du ignorerar oddsen” handlar om att man underskattar värdet av att kunna slutspel och det kan vara svårt att läsa av i själva rubriken. Det sjunde kapitlet ”Du förlorar därför att du spelar mot brädan och inte mot människan” lägger tyngdpunkten på psykologiska aspekter. Kapitel 8-10 gör det också då dem är titulerade ”Du förlorar därför att du har lätt för att bli uttråkad”, ”Du förlorar därför att du är lat” och ”Du förlorar därför att du är envis” Dessa rubriker anknyter alla till mänskliga egenskaper och således till psykologiska aspekter. Läsaren har nog förstått vid det här laget att boken till stora delar handlar om just schackpsykologi.
Alla dessa kapitel har till syfte att hjälpa läsaren att avhålla sig från dessa schackliga och psykologiska misstag med hjälp av illustrerade exempel från schackets magiska värld.
Här kommer då den tidigare nämnda odödliga kombinationen signerad Teichmann som endast har till syfte att visa att Teichmann hade kunnat bli en gigant i schackvärlden om han inte varit för lat.
Teichmann,Richard – Amatör
Zürich, 1921
[Reinfeld]
Senaste kommentarer