Recension av Thomas Engqvist: Stein: move by move, Everyman Chess 2015, 496 s.
Jag har äran att avge recension över författarens andra verk i ”Move by move”-serien.
Formatet i fråga innebär, att boken är avsedd att gås igenom noggrant i studiesyfte. Boken är försedd med talrika diagram, och på snart sagt varje sida finns frågor, som läsaren skall försöka besvara innan hen går vidare i texten. Dessa är av varierande svårighetsgrad, och alla får garanterat något att bita i. För att inte tjuvkika på svaren har jag sett mig nödsakad att tillpassa två pappersark för att dölja texten och framskrida i studiet av verket på föreskrivet sätt. Detta fordrade för mig en viss självövervinnelse, en bok vill ju bli bläddrad i på samma sätt som en katt vill bli kliad bakom öronen. Jag måste dock erkänna, att detta sätt att läsa gav en ökad förståelse av Leonid Steins schackliga skapande.
Leonid Stein dog 1973 endast 38 år gammal. Han är mindre känd än sina stora samtida, men hade utmärkta resultat mot de sovjetiska storspelarna, inklusive världsmästarna. Han var en taktisk naturbegåvning, som spelade synnerligen snabbt i sin ungdom, och som hade en egenartad spelstil och en förmåga att alltid skapa komplikationer i sina partier.
Detta gör honom på sätt och vis mindre lämpad för detta läroboksformat. Stein gör nästan aldrig de drag som man väntar sig. Som Kasparov påpekat, handlar det i hans fall aldrig om regler, utan alltid om undantag. Den flitige studenten får bereda sig på många besvikelser, men samtidigt vidgas (gryr) förståelsen av vad han sysslar med. Med författarens hjälp kan man skönja hur han systematiskt tar strategiska risker och inte sällan provocerar motståndaren för att öka konfliktytorna. Kanske kan man se honom som en tidig föregångare till en modern, konkret spelstil. Hans parti mot Bronstein, som jag inte tidigare sett kommenterat, gjorde ett starkt intryck.
Bronstein,D – Stein,L [B50]
USSR Championship, Kiev, 1964
Vad föreslår du att svart spelar?
Svart spelade 21… Rb6xb4.
Som synes har svart en tämligen ”dålig” löpare, och talrika bondesvagheter, men han vinner till synes följdriktigt. Vits hästar har allvarliga organiska svårigheter att hitta fält, och svarts bondesvagheter går aldrig att komma åt. Bronstein var i det följande så gott som chanslös. Det är sådant som får en att inse, att allt inte är så enkelt och följdriktigt som man ibland tror.
Det är intressant att se vad som blir kvar av den taktiska briljansen efter att datorerna sagt sitt. En hel del, även om några av hans spektakulära kombinationer (t ex mot Hort 1968) har omvärderats.
Den engelska språkbehandlingen är vårdad och flytande, och bokryggen framstår ännu som oanvänd. Steins motspelare presenteras på ett ofta förtjänstfullt sätt. Författaren för ett ständigt samtal med schackhistoriens giganter (Philidor, Steinitz, Nimzowitsch, Capablanca …) vilket är bildande. Jag tror inte att Stein var så inspirerad av dem, med undantag av Reti, eftersom det är omvittnat att han inte läste schackböcker som ung. Men de visar ändå sitt värde genom att kunna tjäna som kompass även i dessa stormiga vatten.
Min enda allvarliga invändning gäller urvalet. Stein hade ju utmärkta resultat mot världsmästarna, och jag saknar vissa av de partierna (särskilt Stein-Petrosian, Moskva 1961). En del mindre angelägna partier (som nr 9) har istället kommit med.
Det finns endast två tidigare monografier om Stein, en av Raymond Keene och en av Gufeld och Lazarev. Keenes arbete framstår i jämförelse med det recenserade verket som en tunn pamflett, där Steins kombinationer och angrepp återges med entusiastiska kommentarer. Engqvist går djupare med gedigna, objektiva analyser, och försöker visa olika sidor hos Stein. Keenes tes kan sägas ha mött sin antites. Men spelaren Leonid Stein framstår fortfarande som något av ett mysterium, och syntesen väntar fortfarande på att skapas.
Helhetsintrycket är mycket gott, och verket rekommenderas.
Laddar ...
Senaste kommentarer