Recension av Thomas Engqvist: Stein: move by move, Everyman Chess 2015, 496 s.
Jag har äran att avge recension över författarens andra verk i ”Move by move”-serien.
Formatet i fråga innebär, att boken är avsedd att gås igenom noggrant i studiesyfte. Boken är försedd med talrika diagram, och på snart sagt varje sida finns frågor, som läsaren skall försöka besvara innan hen går vidare i texten. Dessa är av varierande svårighetsgrad, och alla får garanterat något att bita i. För att inte tjuvkika på svaren har jag sett mig nödsakad att tillpassa två pappersark för att dölja texten och framskrida i studiet av verket på föreskrivet sätt. Detta fordrade för mig en viss självövervinnelse, en bok vill ju bli bläddrad i på samma sätt som en katt vill bli kliad bakom öronen. Jag måste dock erkänna, att detta sätt att läsa gav en ökad förståelse av Leonid Steins schackliga skapande.
Leonid Stein dog 1973 endast 38 år gammal. Han är mindre känd än sina stora samtida, men hade utmärkta resultat mot de sovjetiska storspelarna, inklusive världsmästarna. Han var en taktisk naturbegåvning, som spelade synnerligen snabbt i sin ungdom, och som hade en egenartad spelstil och en förmåga att alltid skapa komplikationer i sina partier.
Detta gör honom på sätt och vis mindre lämpad för detta läroboksformat. Stein gör nästan aldrig de drag som man väntar sig. Som Kasparov påpekat, handlar det i hans fall aldrig om regler, utan alltid om undantag. Den flitige studenten får bereda sig på många besvikelser, men samtidigt vidgas (gryr) förståelsen av vad han sysslar med. Med författarens hjälp kan man skönja hur han systematiskt tar strategiska risker och inte sällan provocerar motståndaren för att öka konfliktytorna. Kanske kan man se honom som en tidig föregångare till en modern, konkret spelstil. Hans parti mot Bronstein, som jag inte tidigare sett kommenterat, gjorde ett starkt intryck.
Bronstein,D – Stein,L [B50]
USSR Championship, Kiev, 1964
Vad föreslår du att svart spelar?
Svart spelade 21… Rb6xb4.
Som synes har svart en tämligen ”dålig” löpare, och talrika bondesvagheter, men han vinner till synes följdriktigt. Vits hästar har allvarliga organiska svårigheter att hitta fält, och svarts bondesvagheter går aldrig att komma åt. Bronstein var i det följande så gott som chanslös. Det är sådant som får en att inse, att allt inte är så enkelt och följdriktigt som man ibland tror.
Det är intressant att se vad som blir kvar av den taktiska briljansen efter att datorerna sagt sitt. En hel del, även om några av hans spektakulära kombinationer (t ex mot Hort 1968) har omvärderats.
Den engelska språkbehandlingen är vårdad och flytande, och bokryggen framstår ännu som oanvänd. Steins motspelare presenteras på ett ofta förtjänstfullt sätt. Författaren för ett ständigt samtal med schackhistoriens giganter (Philidor, Steinitz, Nimzowitsch, Capablanca …) vilket är bildande. Jag tror inte att Stein var så inspirerad av dem, med undantag av Reti, eftersom det är omvittnat att han inte läste schackböcker som ung. Men de visar ändå sitt värde genom att kunna tjäna som kompass även i dessa stormiga vatten.
Min enda allvarliga invändning gäller urvalet. Stein hade ju utmärkta resultat mot världsmästarna, och jag saknar vissa av de partierna (särskilt Stein-Petrosian, Moskva 1961). En del mindre angelägna partier (som nr 9) har istället kommit med.
Det finns endast två tidigare monografier om Stein, en av Raymond Keene och en av Gufeld och Lazarev. Keenes arbete framstår i jämförelse med det recenserade verket som en tunn pamflett, där Steins kombinationer och angrepp återges med entusiastiska kommentarer. Engqvist går djupare med gedigna, objektiva analyser, och försöker visa olika sidor hos Stein. Keenes tes kan sägas ha mött sin antites. Men spelaren Leonid Stein framstår fortfarande som något av ett mysterium, och syntesen väntar fortfarande på att skapas.
Helhetsintrycket är mycket gott, och verket rekommenderas.
Laddar ...
23 februari 2016 klockan 12:06
Ytterligare en bok som kommer att få kröka rygg! Att Furhoffs bokrygg ännu framstår som oanvänd kan inte jag begripa. Kanske har han inte läst boken genom att flytta schackpjäser på ett riktigt bräde utan bara suttit i fåtöljen och läst. Dessa böcker med mjuka ryggar, Everyman, Gambit, Batsford, Olm, Cadogan, Quality m.fl. går enligt min uppfattning inte att läsa utan att knäcka ryggraden på dem. De är ett helvete då det gäller schackböcker och digitala böcker går inte att läsa (i alla fall för mig; och jag vet att jag inte är ensam). Det tråkiga är att böcker med knäckta ryggar dels inte kan ställas i bokhyllan, ger ett ofördelaktigt intryck och inte går att kränga på andrahandsmarknaden. Själv brukar jag buya upp begagnade böcker (som jag tyvärr sällan läser fullt ut) och då är det inga knäckta ryggar så jag undrar hur många som köper schackböcker som verkligen läser dem. Och, ja, jag vet hur man skall mjuka upp och preparera bokryggar men detta är mest ämnat för de som läser vanliga böcker och helt enkelt inte har behovet av att boken skall kunna ligga helt uppslagen och plant på bordet utan att slå igen sig självt och rulla åt sidan. Ja tack för att du lyssnat för nu har jag fått spy min galla och skall genast bege mig till min bokhylla och klura på vem som skall få sin rygg krökt idag.
23 februari 2016 klockan 20:44
Tack för en ny schackbok av en svensk! Alltid välkommet!
Ulf Andersson besegrade Stein i ett parti och spelade remi i ett annat! Återigen en påminnelse om Ulf Anderssons egen storhet som schackspelare! (Ulf Andersson har plusstatistik också mot Tigran Petrosian, vilket inte ens Garry Kasparov har!)
I texten om Gufelds och Lazarevs bok om Stein läser jag på Amazon bl a:
”Leonid Stein, Soviet chess grandmaster and champion, believed in ”correct” chess. However, when faced with drifting into a draw against a weaker player or a lost game, he believed in Risk! His unrestrained imagination and creativity elevated his play beyond mere mortals.”
24 februari 2016 klockan 08:04
Det är intressant att svenska författare, tänker närmast på Smith, Lokander, Engqvist och Berg håller så hög nivå. Lokanders bok är tom nominerad till ChessPub Book of the Year 2015! Smith har väl om jag minns rätt vunnit flera utmärkelser. Jag brukar köpa flera exemplar av varje bok. Kul att gynna svenska spelare och en bra present!
5 oktober 2016 klockan 02:02
Du får bra omdöme av den här recensenten Thomas
https://chessbookreviews.wordpress.com/
”Stein: MBM is the largest book on review here at 496 pages, and this is made all the more impressive by the fact that it uses a smaller font than the others! Thomas Engqvist does an impressive job of contextualizing each of the sixty thoroughly annotated games in Stein: MBM, explaining who the opponents were and incorporating extensive research into the notes. He carefully traces Stein’s progression from “new Tal” to complete player, attributing some of the shift to Petrosian’s influence. All of this makes for a wonderful book, and it should become the standard work on Stein’s life and games. ”
5 oktober 2016 klockan 07:38
Tack för ditt inlägg! Upplyftande att läsa denna recension så här på morgonkvisten!
5 oktober 2016 klockan 14:06
En fråga till författaren. Jag undrar hur stor nytta Stein egentligen hade av de sekundanter han till sist fick av sovjetstaten? Om han skulle haft dem tidigare eller kanske inte hade någon nytta av dem alls? Det Stein dock skulle haft vore en doktor som tidigare upptäckts hans hjärtproblem. Så jag lutar lite åt att Stein skulle haft sekundanterna tidigare och att när de väl kom efter att han vunnit Sovjetmästerskapet blev de kanske mer av en belastning än till nytta. ?
5 oktober 2016 klockan 21:22
Det här är mer än vad jag känner till. Vad har du för källa till att han fick sekundanter av staten?
5 oktober 2016 klockan 22:06
Källan är nämnda recension men det kan ju vara fel givetvis. Ur denna:
The Soviet chess development programs at the Young Pioneers did not identify him as a top prospect, so Stein developed his skills independent of a trainer… He got his big break… 1961 Soviet Championship… finish tied for 3rd Place… The Ukraine Federation provided mentors (Geller, Gufeld) to help Stein develop an adequate opening mix, learn GM-class endgame technique and advance fast as a world-class player.
Jag tror alltså att Stein hade kunnat göra detta även utan tränare.
6 oktober 2016 klockan 22:40
Stein hade mentorer och inte någon coach i ordets traditionella bemärkelse. Den förste mentorn var Alexej Sokolskij (1908-1969) som ansågs vara en av de skickligaste schacklärarna i Sovjetunionen. Sokolskij flyttade och blev istället tränare till Boleslavskij och detta fördröjde förmodligen Steins schackutveckling som gick långsammare jämfört med de andra stora spelarna. Steins andra mentor var Efim Geller (1925-1998). Geller påverkade Stein att lägga till Spanskt och Kungsindiskt till sin spelöppningsrepertoar. Stein visade sina partier efter de nationella mästerskapen för Sokolskij och Geller och fick nyttiga råd av dem.