Nov 21

Lite grovt kan schack delas in i två delar, taktiskt och positionellt spel. Grunden i att bli duktig så väl positionellt som taktiskt handlar mycket om att lösa många uppgifter och därigenom öva upp en så kallad mönsterigenkänning. Har man förut löst många kombinationer med olika teman så känner man på sig när någon liknande möjlighet dyker upp i ens eget parti, till exempel en avdragare. Vill man bli bättre på taktik så finns det  kombinationsböcker och appar i överflöd som tränar upp denna förmåga. Det är visserligen svårt att överskatta taktikens betydelse i schack, men mitt intryck är likväl att den vanliga spelaren lägger ner betydligt mindre mängd tid för att förkovra sig i sin positionella mönsterigenkänning. Detta fastän största delen av ett normalt parti faktiskt inte brukar bestå av halsbrytande komplikationer utan mera av att identifiera en bra spelplan och följa denna. Om den positionella planen är riktig så brukar också fördelaktiga taktiska möjligheter lätt dyka upp av sig själv. För att förbättra sitt positionella spel så är ett klassiskt tips att att studera partisamlingar av schackets giganter på området såsom, Capablanca, Botvinnik, Smyslov, Petrosjan samt Karpov och lära hur var och en av dessa spelare på sitt sätt har berikat schacket. Ett exempel på en fantastisk serie är My great predecessors, fem tegelstenar skrivna av självaste Garry Kasparov där läsaren tas med på en resa genom hela schackets moderna historia. Ett sådant studerande skulle utan tvekan ta varje spelares positionella kunskaper till nya höjder. Men för många spelare finns bara ett problem med den här metoden, och det är tid. Dom flesta har inte för mycket av just den varan och skulle aldrig kunna ta sig igenom ett så ambitiöst studieprogram. Åtminstone är det min personliga erfarenhet när jag har försökt läsa den här typen av partisamlingar. Men nu har möjligheten att på ett enkelt sätt ta till sig de viktigaste strategierna i positionellt spel enligt min mening underlättats betydligt när Thomas Engqvists senaste bok 300 Most Important Chess Position nyligen gavs ut av Batsford Chess.

Denna bok innehåller de viktigaste positionella planerna i schack nedkokade och presenterade för läsaren i sin mest tydliga och pedagogiska form. Idén till boken härstammar ursprungligen från en email-kurs som Thomas Engqvist hållit de två senaste åren. Kursen gick ut på att fem ställningar mejlades ut i början av veckan som läsaren själv fick i uppgift att klura på innan svaren skickades ut en vecka senare och anledning återigen gavs till att konsultera problemen för att se hur det hade gått. På så sätt byggdes tre fundamentala moment i inlärningsprocessen in: problembaserad inlärning, långvarig kontinuitet samt repetition. Boken har givetvis inte samma förmåga att få läsaren att hålla en viss studietakt, men sättet som den bör läsas på är detsamma. Först lösa så långt man kan själv, sedan konsultera facit och sist men inte minst någon vecka efteråt repetera så att den förvärvade kunskapen fastnar i långtidsminnet. Som alltid med den här typen av kurser som är tänkta att följas under en längre tid så tenderar somliga spelares engagemang att sjunka efter några veckor eller månader. Men den ihärdige läsaren som metodiskt fullföljer kursen hela vägen kommer att bli rikligt belönad genom en markant ökad positionell förståelse. Det finns ett ordspråk på engelska som lyder ”If the only tool you have is a hammer, you will start to consider every problem as a nail”. Detta gäller i högsta grad också i schack och det sätt som vi löser de problem som vi ställs inför under ett parti. Om det enda man kan är att spela mot en isolerad bonde så kommer allting att handla om att skapa en sådan i motståndarens ställning, till vilket pris som helst. Men har man ett brett utbud av olika spelplaner i sin arsenal så ger det utrymme för en ökad flexibilitet. Kanske det just i detta parti visar sig vara fördelaktigt att låta motståndaren bli av med sin isolerade bonde och istället börja spela mot hängande bönder, eller är det rentav ännu bättre att avveckla till ett slutspel med springare mot löpare? Boken är utrustad med ett rikligt antal diagram som gör att många av exemplen kan läsas utan bräde för den som vill träna upp sin förmåga att visualisera ställningar i huvudet. Enbart genom studerandet av så lite som fem instruktiva exempel i veckan kommer  läsaren att efter drygt ett år ha de 300 viktigaste positionella planerna i sin arsenal. Detta är en fantastiskt bra bok och jag kan varmt rekommendera den till var och en som vill öka sin positionella förståelse.

(113) Fischer – Unzicker
Olympiad, Siegen, 1970
[Engqvist]

White to move

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14.f5! This idea Fischer presumably borrowed from Lasker, who played a similar move against Capablanca in Saint Petersburg 1914. However, the first time Lasker played it was in his World Championship match against Steinitz in 1894. Then he tried it again against Janowski in another world title match in 1909. Lasker won all three games in which he adapted this idea. Lasker’s move was revolutionary since it went against the classical school. After all, White is left with a backward pawn on e4, a weak square on e5 and a devalued pawn majority on the kingside. Not even the computer is fond of the idea so what was Lasker doing? One of Fischer’s arguments was that if you want to get squares you’ve got to give squares. Nothing is for free in chess, not even squares! Here White concedes the e5-square but in exchange he gains control of e6 and at the same time confines the c8-bishop to passivity. The f6-pawn has been fixed and can be a future target with g4-g5. Presumably these fine points were taken into account by Lasker as well. 14…Qe7 15.Bf4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fischer follows the same scheme that Lasker successfully employed against Capablanca. White wants to exchange the dark-squared bishops and split the opponent’s bishop pair. Then White can prepare the future advance g4-g5. The game continued 15…Bxf4 16.Rxf4 Bd7 17.Re1 Qc5 18.c3 Rae8 19.g4!? Qd6 20.Qg3 Re7 21.Nf3 c5 22.e5! fxe5 23.Rfe4 Bc6 24.Rxe5 Rfe8 25.Rxe7 Rxe7 26.Ne5 h6 27.h4 Bd7?! The bishop was well placed on the long diagonal. Simpler and more logical was to play  27…Qd2 for example 28.Qf2 Qd5 29.Nxc6 Rxe1+ 30.Qxe1 Qxc6 with a most likely draw. 28.Qf4! Qf6 29.Re2 Bc8 30.Qc4+ Kh7 31.Ng6 Rxe2 32.Qxe2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

32…Bd7? In this game Black doesn’t play well with his bishop and in fact the same mistake was made by Capablanca against Lasker.  32…Qd6! , with an eye on White’s exposed king, would have given Black good drawing chances. One plausible line is 33.Qe8 Qd1+ 34.Kf2 Qc2+ 35.Qe2 Bxf5! 36.Nf8+ Kg8 37.Qxc2 Bxc2 38.Ne6 c4 etc. 33.Qe7! White forces a transition to a winning knight versus bishop ending. 33…Qxe7 34.Nxe7 g5 35.hxg5! 35.fxg6+? Kg7 is a draw. 35…hxg5 36.Nd5 Bc6 37.Nxc7 Bf3 38.Ne8! Kh6 39.Nf6 Kg7 40.Kf2 Bd1 41.Nd7 c4 41…Bxg4 42.f6+ 42.Kg3 Black resigned.

Jan Verendel

 

 

 

Lämna en kommentar