Schacksnack

Vad är schack? Text och foto Axel Smith.
Nyligen skrev Kasparov en recension som handlar om schackdatorernas utveckling. Enligt honom är schack: ”A unique cognitive nexus, a place where art and science come together in the human mind and are then refined and improved by experience.”

Men kan man verkligen mena att schack är både konst och vetenskap? Jag har alltid tänkt på det som en tävling i första hand.

Det finns några försök på definitioner av konst, t.ex. Clive Bell som 1914 menade att konst är sådant som framkallar ”den estetiska känslan” hos betraktare, eller Robin George Collingwood som 1938 definierade konst som ett fantasirikt och ordnat uttryck av känslor. Problemen med dessa definitioner, menade konstvärlden, var att de inkluderade en värdering – det bör ju även finnas usla konstverk som inte alls lyckas framkalla någon estetisk känsla. George Dickies institutionella konstteori från 1984 menar, förenklat, att något är konst ifall konstnären anser det. Mer behövs inte. Det räcker dessutom att en annan person ställer ut ett objekt för att det ska vara konst. Därmed bör ju åtminstone en del schackpartier kunna räknas som konst.

Ett kännetecken för konsten är dock frånvaron av omedelbar nytta. Konst finns endast till för sin egen skull – L’art pour l’art – och själva tävlingsmomentet i schack gör att åtminstone jag har svårt att se det som konst. Konst är kravlöst skapande, medan schack är ett skapande med massvis av krav.

Kan man betrakta schack som en vetenskap?  Om vetenskap är klart och tydligt vetande, då kan inte schacket räknas som en sådan. Räcker det däremot med strukturerat utforskande och välorganiserad systematisering – då faller schacket inom ramen för en vetenskap. En lite annorlunda sådan, måste man väl dock ändå lägga till. De senaste åren har schacket fått mycket uppmärksamhet i media i Norge, och har dessutom tagit steget från kultursidorna till sportsidorna.

I VG vann Magnus Carlsen  en omröstning om ”Årets namn”. I dagsavisen i Oslo läste jag nyligen en raljerande krönika där redaktören, med anledning av den utmärkelsen, ifrågasatte om schack verkligen var en sport. Man skrev att visserligen har schack fler utövare än alla vinstersporter tillsammans, men det är ändå för annorlunda. Krönikan, som ironiskt nog var publicerad på sportsidorna, avslutades med ”Sport är sport. Og sjakk är sjakk.”

Enligt Wikipedia är en sport allt som inkluderar tävling och idrott allt som innefattar fysisk aktivitet. I ett pedagogiskt diagram förklarar de skillnaden, och praktiskt nog finns schack utplacerat. Även om insändaren nedan, som publicerades i Dagens Nyheter 1999 som en reaktion på att Kasparov inte var med på deras lista över tidernas idrottare, något onyanserat hävdar annorlunda, får man nog acceptera att schack inte är en idrott. På sportsidorna bör dock schack få plats.

 IM Nils Grandelius kommenterade partier rond 11-1.



GM-C: tabell och samtliga partier till och med rond 11.

Den stora friheten… Text och foto av Axel Smith som är på plats i CORUS Chess 2010.
Schackspelare får ofta följande fråga: ”Träna schack? Jag trodde bara att man spelade med varandra. Hur tränar man schack?” Det frågan är svår att besvara på ett tillfredsställande sätt.

Som schackspelare är man ledig hela dagarna och behöver inte gå upp tidigt på morgonen. Ändå anses det som hårt jobb om man lyckas träna två timmar om dagen. Det finns ju så mycket annat som hela tiden kommer ivägen… Den stora frihet man har som schackspelare, man bestämmer helt själv vad man ska göra, innebär också ett väldigt ansvar – man har ingen annan än sig själv att skylla om man inte får gjort vad man planerat.

Hur är det egentligen att vara schackspelare? Kasparov verkar ha en klar åsikt om man läser boken ”How life imitates chess”. Här är några citat:

– How often do we say, “There’s probably a better way to do this,” and continue to do it the old way?
– We can go through our day-to-day lives without changing our habits and nothing terrible will happen to us. The problem is that it is also very unlikely anything at all will happen to us.
– To constantly seek to avoid our comfort zone. (…) Work leads to knowledge and knowledge is never wasted.

– Botvinnik had no patience for people who complained they didn’t have enough time. And forget about telling the great teacher you were tired that day! Sleep and rest were to be as carefully scheduled as training, and it was simply inexcusable to get insufficient rest.

Svidler har å andra sidan sagt:

– I have an opinion that a monkey could be taught to play chess and it could become a candidate master.
– Grandmaster is the first step in chess, and then you can start working seriously.

Varken jag eller Nils Grandelius vet naturligtvis hur det är att vara schackspelare, på riktigt. Det är dock fascinerande att se alla världsstjärnor på nära håll och visst blir man sugen på att börja spela lite mer igen. När man tittar på ser det heller inte så svårt ut. Om man bara vore lite bättre… Men så var det ju det här igen, det finns bara ett sätt att bli bättre… Och prioritera är ju tyvärr detsamma som prioritera bort, och det är inte enkelt.

För andra är det enklare. Nils spelade dåligt kring tionde draget och Kjetil fick ett starkt initiativ. Sen började Nils spela som om han aldrig gjort något annat. Plötsligt var alla vits pjäser okoordinerade, och några starka drag (Sh5!!, Lf6!) avgjorde partiet. Imorgon möter Nils juniorvärldsmästarinnan Soumya Swaminathan.

IM Nils Grandelius kommenterade partier rond 9-1.



GM-C: tabell och samtliga partier till och med rond 9.

GM Ray Robson övervakas av sin landsman GM Hikaru Nakamura.

Många åskådare i kommentatorsrummet där GM Ivan Sokolov håller hov.

GM Vladimir Kramnik har all anledning att se glad ut efter rond nio i CORUS Chess 2010. Han besegrade GM Magnus Carlsen som svart och det innebär att han på de senaste fem ronderna tagit 4½ poäng! Kramnik delar ledningen med GM Alexei Shirov på 6½ poäng när det återstår fyra ronder att spela. GM Sergey Karjakin gav GM Hikaru Nakamura hans andra förlust i rad vilket med stor sannolikhet innebär att Hikaru är bortspelad från möjligheten att vinna turneringen. Däremot är Karjakin med i högsta grad. Han möter i morgon Magnus och resultatet i det partiet kommer att ha stor betydelse för placeringarna i toppen av tabellen. Även GM Vassily Ivanchuk tappade lite mark genom att ”endast” spela remi mot co-ledaren Shirov.

Spelschemat för några i GM-A rond 10: GM Vis. Anand – GM Alexei Shirov, GM Vladimir Kramnik – GM Vassily Ivanchuk, GM Sergey Karjakin – GM Magnus Carlsen och GM Leinier Dominiquez – GM Hikaru Nakamura.

I ”vår” grupp – GM-C – har IM Nils Grandelius, Lunds ASK, också anledning att vara glad. Han besegrade GM Kjetil Lie i dag och har därmed 5½ poäng och toppen på tabellen är inte långt borta. Dessutom är hans prestationsrating, efter den tråkiga inledningen på turneringen, endast tre poäng från hans officiella rating, som är 2515. Vid en närmare granskning av hans senaste fyra ronder visar det sig att han spelat till sig lika många poäng! Mer om Grandelius kommer Axel Smith med i sin rapport. Så håll utkik! I morgon har Nils svart mot WGM Soumya Swaminathan, IND (2323), sedan får han vila igen för torsdagen är spelledig.

GM-A, GM-B och GM-C.
Klicka på resultatet för partiet.
Håll markören stilla över resultatet för information.

Intervju med IM Nils Grandelius (foto) om öppningar. Text och fotografi Axel Smith. 

Hur känns det nu efter åtta ronder?
Det är bättre än innan, sammanlagt är det nästan okej. Det är inte bara ranking­prestationen som avgör om man är nöjd, det är hur man spelar, om man gör mycket misstag och sånt. Jag är nöjd. 

Det beror inte på att du har de senaste partierna färskast i minnet?
Jag minns mina förluster också, tyvärr. Men visst, så är det kanske, men man försöker vara objektiv.

Det var många som sa att du borde börja spela riktiga öppningar efter dina två förluster med vit.
Jag kom bra i bägge partierna, så jag förstår inte riktigt det. 

Det kan inte vara så att du spelade typställningar du inte kände till lika bra?
Nej. Mot Bok var det helt enkelt en oregelbunden ställning. Jag tror inte han kände till den heller. Men visst, det blir kanske en lite större slumpfaktor om ingen spelare känner till ställningen bra. Men öppningen var ju objektivt bra för mig, så jag har svårt att säga något om det. Jag vet inte om man spelar sämre när man börjar med något nytt. Mina resultat är så mycket upp och ner ändå, så det är svårt att urskilja om öppningsvalen haft någon betydelse. 

För två och ett halvt år sedan började du med 1.d4.
Det var för att lära mig, för att bli lite bredare. Man kan inte spela samma helt tiden, då är det för lätt att bli utpreppad. Men framförallt lär man sig så många andra typer av ställningar och sånt, både mittspel, slutspel och bondestrukturen.

Därefter tillkom 1.c4 och 1.Sf3.
Efter 1.e4 har jag koll på de flesta typer av ställningar, även om det kan vara teori man inte känner till. Jag har fortfarande mycket att lära efter d4. c4 och Sf3 är lite mer oregelbundet, men jag tyckte att det verkade intressant. Det är många dragföljder som jag inte håller med om vad teorin säger. 

Vad kommer härnäst?
Slaviskt har jag aldrig spelat, jag får se när det behövs. Men jag har spelat de flesta typer av ställningar nu. Jag hinner knappt spela mina vanliga varianter, så det kommer dröja innan det kommer något nytt. Men samtidigt, varje gång man ser några nya varianter, eller nya idéer blir man sugen. Man vill testa det också. 

Du kommer inte att ha några speciella preferenser i framtiden?
Det blir nog alltid variation. Det är ofta lite farligare att spela e4, det kan räcka med att man missat ett nytt parti så kan det gå dåligt. Därför är det bra att ha olika. Man kommer inte ihåg allt heller, bara de viktigaste idéerna och så, så man måste fräscha upp minnet med jämna mellanrum. Man får ju oftast chansen att preppa inför varje parti. 

I världseliten är det väldigt ofta som samma varianter spelas.
Det är väl mode. Dom försöker överraska, men, det är inte så lätt att hitta hur man ska överraska. Förutom att spela tror jag öppningar är i princip de enda de tränar i världseliten. Dom har kollat alla positionella teman och sånt.

Men borde du verkligen fokusera lika mycket på öppningar?
Man ska göra det man tycker är kul, det är viktigast för de flesta. För mig är det öppningar. Man lär sig andra saker också när man studerar öppningar. Men ur utvecklingssynpunkt säger jag som jag brukar: att spela tävlingar är enda som spelar någon roll. 

Det håller jag inte med om.
Nästan alla som vill bli bättre spelar för lite. Så är det.

IM Nils Grandelius kommenterade partier rond 8-1.



GM-C: tabell och samtliga partier efter rond 8.

I morgon är det spelledigt i CORUS Chess 2010 i Wijk aan Zee. Det behöver med stor sannolikhet både spelare och inte minst åskådarna som följer dragen i direktsändning. Det är tröttsamt att timme efter timme följa favoriterna på dataskärmen, det kan webmaster intyga.

En fråga som många säkert ställde sig idag vid rondstart var om GM Alexei Shirov skulle få lämna ifrån sig ”ledaretröjan” till världens högst rankade GM Magnus Carlsen? Det behövde han inte för deras inbördes möte slutade med remi. Alexei får i och med detta stoltsera i ledareposition åtminstone till tisdag kväll, efter det att partiet mot GM Vassily Ivanchuk i rond nio avslutats.  GM Vladimir Kramnik har börjat röra på sig ordentligt och delar andra platsen med sin motståndare i nästa rond – GM Magnus Carlsen – på 5½ poäng vilket är en halva efter ledaren Shirov. Den förre har revansch att fordra, för när de möttes i Chess Classic i London i december vann Magnus. 

GM Veselin Topalov är inte fysiskt närvarande i Wijk aan Zee men han inverkar ändå menligt på Världsmästaren GM Vis. Anands spel. Anand har nog tankarna på den kommande VM-matchen mot honom som snart börjar i Sofia i Bulgarien. Det går väl knappast att förklara på något annat sätt, att han så här långt är turneringens remikung. I dag delade han poängen med GM Vassily Ivanchuk och det var hans åttonde remi i följd.

IM Nils Grandelius, Lunds ASK, har börjat komma upp i sin normala standard efter den misserabla inledningen i GM-C. I dag vann (tid?) han mot IM Robin van Kampen från Holland, precis som Axel Smith mer eller mindre lovat i sin rapport som publicerades i morse. Nästa rond, på tisdag, blir det ett nordiskt möte för då möts GM Kjetil Lie från Norge och Nils.

 GM-A, GM-B och GM-C.
Klicka på resultatet för partiet.
Håll markören stilla över resultatet för information.

IM Nils Grandelius, Lunds ASK, har börjat komma upp i sin normala standard efter den misserabla inledningen i GM-C i CORUS Chess 2010. I dag vann han mot IM Robin van Kampen från Holland, precis som Axel Smith mer eller mindre lovat i sin rapport som publicerades i morse. I kväll blir det ingen rapport från Holland utan det kommenterade partiet får tala för sig själv. I morgon, den spellediga dagen, kan Schacksnack åter bjuda på en intervju med Nils, så håll utkik.

Tabeller och samtliga partier från GM-A, B och C kommer senare i kväll.

IM Nils Grandelius kommenterade partier rond 8-1.



GM-C: tabell och samtliga partier efter rond 8.

Repliken kommer i dag…Text och foto Axel Smith.
Om det finns ett ledmärke jag alltid försöker hålla vid liv är det ärlighet. Försöker man inte aktivt undvika det säger man lätt saker man inte menar, eller överdriver. Ärlighet och uppriktighet är dock inte riktigt samma sak, och det finns lägen där det är bättre att vara finkänslig. Idag vann Nils Grandelius mot Li Chao (2604), den högst rankade spelaren han slagit som svart. Efter att ha sett ett säkert självförtroende förvandlas till försiktig ödmjukhet den senaste veckan vet jag hur mycket vinsten betyder. Min första tanke efter partiet var att berätta för Nils vad jag tyckte om hans hemskt förskräckliga tidsanvändning. Jag lyckades hejda mig i sista stund och nöjde mig med att säga ”Bra att du vann idag!”. Ärligt, men inte helt uppriktigt. Tidsanvändningen får diskuteras vid ett annat tillfälle.

För länge sedan låg ett fotbollslag i Argentina under med 0-3 i paus. Tränaren gick då fram till en spelare och sa: ”Vårt lag har spelat uselt, med du har spelat bra! Fortsätt precis så som du har gjort!”. Tränaren sa likadant till alla spelare. Laget vann matchen med 7-3. En lögn med gott syfte och fantastiskt resultat. Gjorde tränaren rätt? För att kunna avgöra det måste man veta hur det gick för fotbollslaget när spelarna väl insåg tränarens strategi. Historien förtäljer inte det.

Även i schack är det viktigt att känna sig trygg i partisituationen. Jag tror t.ex. det är därför som Vocaturo använder sin keps. Han tar inte på sig kepsen förrän partiet startar, och jag har inte heller sett honom med kepsen efter partierna. För honom är kepsen en signal på att: ”Nu ska jag koncentrera mig maximalt”.

Det finns vissa spelare som sägs ha tur oftare än andra. Självklart är det inte så, det är bara att de är beredda att ta tillvara på alla möjligheter de får. Håkan Milds mål mot Belgien i EM 2000 är typexemplet. Det var ingen slump att det var just han som gjorde ett sådant osannolikt mål. Andra spelare som befunnit sig i samma läge hade inte sett den möjlighet han såg.

Efter att Robin van Kampen spelat remi mot Kjetil Lie sa han att Kjetil ”played like a patzer the whole game”. Imorgon är det dags att ta ner holländaren på jorden. Vi kommer att jobba hela natten på att hitta den skarpaste… svarsrepliken. Godnatt.

IM Nils Grandelius kommenterade partier rond 7-1.

Tabell och partier GM-C.
Klicka på resultatet för partiet.
Håll markören stilla över resultatet för information.

Goda råd av en viss Magnus… Text Axel Smith foto Johan Berntsen.
Efter två förluster med 1.c4 har Nils Grandelius fått mängder meddelanden med samma budskap: Det är kanske dags att börja spela någon riktig öppning. En viss Magnus poängterade att det inte bara var så att Nils inte spelat e4 eller d4 i öppningen, han hade faktiskt inte spelat det alls! Idag var båda centrumbönderna flyttade två steg var efter fem drag och utvecklingen fullbordad efter 15. I drag 26 gav Plukkel upp. Det var en vinst Nils verkligen förtjänade efter de senaste partiernas motgångar. 

Jag tror att man alltid ska försöka spela de bästa dragen och de bästa öppningarna. Om man istället för att spela schablonmässigt gör drag man verkligen tror på lär man sig mer. Det är lättare att i efterhand förstå varför man gjort de misstag man gjort, och därmed utvecklas. Kasparov har skrivit: ”Decisions derived from positive thinking may not be any more accurate than conservative decisions, but we definitely learn more from our mistakes. Over time our decisions will become more accurate as we exercise and hone our intuition.”

Jag tolkar detta som att man ska tro på sin egen förmåga att hitta bra drag, istället för att tänka att alla nog är ungefär lika bra. Spelar Nils konstigt kan ni därför ändå räkna med att han ändå tror på det han spelar. 

Detta med konkret schack behöver också förklaras. Visst, schack spelas ju med drag och är därmed per definition konkret, men är inte människans styrka att generalisera? Jo, fast när man verbaliserar kunskap tappas alltid mycket information. Jag minns en gång när jag lärde en spelare att dubbelbönder var dåliga. I nästa parti tog motståndarens hans springare på b6. Han undvek att ta tillbaka, eftersom det hade inneburit en dubbelbonde! Det exemplet är visserligen extremt, och naturligtvis är positionella tumregler bra att känna till, men man måste inse att vid brädet kommer taktiken alltid i första hand. 

För ett par sedan försvarade jag en ställning i en efteranalys med logiskt grundande resonemang. Viktor Laznicka bemötte alla mina kommentarer med ”Moves!”. Logik hit eller dit, han ville se vad som hände i ställningen. Det var en aha-upplevelse för mig, och efter det har jag ständigt märkt att mycket fler partier förloras på taktiska misstag än på positionella felbedömningar. 

Mikhail Ulibin – Jesper Hall är ett av mina favoritpartier. Vit spelar totalt anti­positionellt men bibehåller hela tiden initiativet och vinner slutligen. När jag läste Jesper Halls bok accepterade jag inte att vits spel i det partiet verkligen är bra, ”så kan man inte spela schack”. Sedan dess har jag tagit fram partiet ungefär en gång om året och försökt hitta ett drag som räddar svarts ställning och får bitarna att falla på plats. Än har jag inte lyckats. Det är inte så konstigt: positionella faktorer är aldrig något värt om man inte också har taktiken på sin sida.

IM Nils Grandelius kommenterade partier rond 6-1.

Tabell och partier GM-C.
Klicka på resultatet för partiet.
Håll markören stilla över resultatet för information.

Simultan med världseliten. Text och foto Axel Smith.
Wijk Aan Zee är en liten by med mindre än 3000 invånare. Det kommer många turister hit, huvdsakligen för de kilometerlånga sandstränderna. Det är faktiskt nästan som att vara på Österlen. Jag har badbyxorna med mig, men har ännu inte känt mig i form för att hoppa i. Det är bara 10 mil längs kusten till Cappelle la Grande, dit jag ska om ett par veckor.

1999 skapade Wijk Aan Zee tillsammans med byar från tio andra länder ”Cultural Village of Europe” – en manifestation som var tänkt att uppmärksamma mindre byar. Wijk Aan Zee var först ut. En uställning med konstverk i stål finns kvar som minne från det året. En av konstverken syns på bilderna nedan. Stålindustrin är viktig för byn. Det var också stålföretaget Hoogevens som startade schackturneringen här för 72 år sedan. 1999 slog Hoogevens ihop sig med ett brittiskt företag och bildade Corus, vilket varit namnet på schackturneringen sedan dess. Turneringens framtid är säkrad för flera år framöver, och dess status hos företaget lär inte ha försämrats sedan Corus år 2007 köptes upp av det indiska stålföretaget Tata. I Indien finns som bekant en tradition att stora företag sponsrar schack och schackspelare.

Nå, detta var väl ungefär så mycket historia som man rimligen kan mäkta med. Vad man själv mest märker här är naturligtvis schackatmosfären. Det är ingen som klickar med pennan efter varje drag de gör, om man säger så. Världseliten kommer tillbaka till Wijk Aan Zee år efter år. Det är fri entré och mycket publik, delvis beroende på alla de sidoturneringar som pågår. Förhållandena för åskådarna är mycket goda: man kommer nära partierna och det finns kommentatorer varje dag.

I tisdags var det middag för sponsorerna och spelarna. Efteråt anordnades en simultan med Erwin L’Ami mot representanter för sponsorerna. Det var den mest underhållande simultan jag tittat på. Hela världseliten var på plats som åskådare och tvekade inte att hjälpa till med goda råd, men det ingick i själva showen. Henrik Carlsen, Magnus far, ville dock inte ha någon hjälp utan spelade helt själv. Han lyckades ändå med konststycket att vinna! Enligt Peter Leko var Henrik Carlsens parti ett mönsterparti som måste visas på Petrosians schackskola i Yerevan – ett parti där man lugnt kunde njuta av varje drag.

IM Nils Grandelius partier rond 5-1.

En av stålkonstverken i utställningen. Konstnär: Apostolas Fanakidis.
Titel: Thalassa apo atsali (Havets brus).

Man hoppas att vinden ska gå söderut, så att inte röken blåser in över byn.
Stålföretag försäkrade dock att det är 80 % vattenånga som kommer från skorstenarna.
Vad resten är upplyste man inte.

Vattenånga är det gott om.

 Nils Grandelius på hotellbalkongen med utsikt över stranden i Wijk aan Zee

Nils om att förlora. Text och foto Axel Smith
IM Nils Grandelius, Lund ASK, har inte inlett Corus övertygande: en vinst, en remi och två förluster. Än har det dock bara gått en liten del av en lång tävling. Idag var det fridag med möjlighet att ladda om och komma över förlusterna. 

Som schackspelare är förluster en del av vardagen. Det gäller att lära sig att hantera dem på rätt sätt. Man vill göra allt man kan för att inte förlora, men samtidigt vill man inte att de förluster som ofrånkomligen kommer ska gå ut över livet i övrigt. Det finns många som hävdar att om man summerar de känslor som kommer från förluster och  vinster blir resultatet negativt, en förlust ger alltså mer obehag än vad en vinst ger glädje. En orsak till detta kan vara att man, till skillnad från andra tävlingar, aldrig får tillfälle att jubla när man vinner ett schackparti. Vinsten är en process som man tar till sig gradvis. En annan orsak kan vara att människan i grunden är pessimist, det finns ju alltid så mycket mer att förlora än att vinna (det finns t.ex. inget motsatsord till ”fara”). Evolutionärt har människan därför lärt sig att fokusera på negativa händelser.

Nils, vad har gått fel?
Den första förlusten berodde på dålig tidsanvändning. Den andra förlusten… vad ska man säga… det var bara dåligt. Jag ser inga direkta orsaker, utan fortsätter enligt planen. Det finns inget som säger att jag bör ändra något. 

Har jag förlorat ett intensivt parti är jag alltid helt utmattad när jag går och lägger mig, men likväl medveten om att jag inte kommer att kunna somna. Har du svårt att sova efter en förlust?
Nej, det har jag inte. Man måste försöka tänka framåt. Det går inte att göra något åt det partiet längre. 

Visst, är det rättvist är det inga problem. Men det händer ganska ofta att man känner att det var onödigt, och då vill jag inget hellre än att spela ett nytt parti.
Rättvisa förluster är mycket värre! Då har man ju förlorat för att man är dålig. Men att spela ett nytt parti – det spelar ingen roll för mig. 

Du verkar ta förluster med jämnmod. Måste man inte hata att förlora om man ska göra allt för att undvika att förlora nästa gång?
Nej, det tror jag inte stämmer. Om man har för starka känslor är risken att man inte är objektiv när man utvärderar vad som gick fel. 

Det låter ju förnuftigt, men fungerar det verkligen? Vad är skillnaden mellan dig och de som tar förluster hårdare?
Jag tror att det är personligt, det är upp till var och en. Man får se vad som fungerar bäst. Det är som det är, helt enkelt. 

Verkar det inte lite motsägelsefullt, att man får se vad som är bäst, men att det samtidigt är som det är. Är det möjligt att medvetet förändra sin attityd till förluster?
Jo, det är klart man kan träna upp det. Vad jag menar är att det är svårt att säga vad som är den bästa inställningen. Även världseliten innehåller olika typer. Vissa ser ut att må sämre av förluster, men det behöver inte vara så. Det kanske bara är att de visar det mer eller mindre. 

Tror det att det är någon skillnad för professionella schackspelare? De måste trots allt göra bra resultat för att kunna sätta mat på bordet.
Är det viktigare bör det ju påverka. Men det verkar ännu troligare att de lärt sig att det inte hjälper att vara skitsur. Men jag tror inte att man vänjer sig vid förluster även om man förlorat 1000 partier. Det går i vågor, ibland bryr man sig lite mer och ibland lite mindre. För min egen del känns det som om jag bryr mig lagom mycket, jag kommer nog inte att förändra min inställning. 

Jag tycker dock jag märkt på dig att du ofta är smått fientlig mot motståndaren efter en förlust. Du verkar vilja intala honom att han minsann inte ska tro att han vet något om schack som du inte vet, bara för att han råkat slå dig.
Hmm. Jag brukar inte vara sur på motståndaren, bara på mig själv. Men man är ju alltid lite ur balans efter en förlust. Och, det finns rätt mycket slumpmoment i schack. Schack är så svårt, så även om man spelar bra kan det finnas ett slumpmoment. Och i analysen, där vill man ju försöka få motståndaren att förstå hur ställningen verkligen är.

Det verkar finnas fyra skiljda inställningar till förluster:
Den rationelle behärskar sig, men analyserar vad som gick snett och drar slutsatser. Han gör därefter allt han kan för att undvika nya förluster. Ilskan över en förlust finns inom schacket, men påverkar inte humöret i övrigt. Det verkar vara en ultimat inställning, men går den att nå?

Den likgiltige bryr sig inte alls, men drar heller inte några slutsatser av sina misstag. Har man schack endast som hobby befinner man sig förhoppningsvis inom denna kategori.

Förnekaren hävdar att förlusten berodde på tillfälligheter eller otur. Ett vanligt uttryck kan vara ”Detta är inte schack!” när man t.ex. förlorat på tid. Förnekaren vill vinna efteranalyserna, och gärna få omgivningen att förstå att han alltid stått bättre innan han förlorat. Att skylla på otur blir en slags instinktiv försvarsmekanism för att inte må dåligt av förlusten.

Till sist finns det en typ som får skuldkänslor. Han känner att han hade sig själv att skylla: ”om jag bara sovit lite längre”, ”om jag bara koncentrerat mig lite mer”, ”om jag bara räknat lite noggrannare”, ”om…”, ”om…”, ”om…”. Om man har skuldkänslor, då vill man paradoxalt nog må dåligt! Mår man bra är det som om man inte förstått att man gjort fel, därför ger det en slags tillfredsställelse att må dåligt. 

Till sist, Nils, känner du igen dig i att förluster tar mycket hårdare än vinster?
Äh, det vet jag inte. Man borde ju aldrig någonsin förlora. 

Även om Nils verkar handskas väldigt bra med förluster tror jag att hans svar avslöjar en hel del. De flesta schackspelare har väldigt höga tankar om sin egen spelstyrka, som t.ex. att de aldrig borde förlora. Därför ses även ett helt okej resultat som negativt, vilket leder till att man ofta blir missnöjd. Kanske är det just en mer nyanserad bild av den egna förmågan som borde eftersträvas.

Raden till vänster: Plukkel, Lie, Peng, Grandelius, Kuipers och Anil Surender
Raden till höger: Gupta, Muzychuk, Robson, Bok
Längst bak: Carlsen, Smeets, Caruana, Kramnik

Andra rondens parti mot S. Kuipers.
I förgrunden Vocaturo med den obligatoriska kepsen.

Som spelare är man också åskådare till GM-A från första parkett.

Efter 16. Ta5! Lxc4 17. Txb5 Lxb5 missade Nils Dc5 med avgörande hot.

Kramnik-Leko och Karjakin-Dominiquez remi.
B-gruppen Negi-A. Muzychuk remi.