Schacksnack

Simultan med världseliten. Text och foto Axel Smith.
Wijk Aan Zee är en liten by med mindre än 3000 invånare. Det kommer många turister hit, huvdsakligen för de kilometerlånga sandstränderna. Det är faktiskt nästan som att vara på Österlen. Jag har badbyxorna med mig, men har ännu inte känt mig i form för att hoppa i. Det är bara 10 mil längs kusten till Cappelle la Grande, dit jag ska om ett par veckor.

1999 skapade Wijk Aan Zee tillsammans med byar från tio andra länder ”Cultural Village of Europe” – en manifestation som var tänkt att uppmärksamma mindre byar. Wijk Aan Zee var först ut. En uställning med konstverk i stål finns kvar som minne från det året. En av konstverken syns på bilderna nedan. Stålindustrin är viktig för byn. Det var också stålföretaget Hoogevens som startade schackturneringen här för 72 år sedan. 1999 slog Hoogevens ihop sig med ett brittiskt företag och bildade Corus, vilket varit namnet på schackturneringen sedan dess. Turneringens framtid är säkrad för flera år framöver, och dess status hos företaget lär inte ha försämrats sedan Corus år 2007 köptes upp av det indiska stålföretaget Tata. I Indien finns som bekant en tradition att stora företag sponsrar schack och schackspelare.

Nå, detta var väl ungefär så mycket historia som man rimligen kan mäkta med. Vad man själv mest märker här är naturligtvis schackatmosfären. Det är ingen som klickar med pennan efter varje drag de gör, om man säger så. Världseliten kommer tillbaka till Wijk Aan Zee år efter år. Det är fri entré och mycket publik, delvis beroende på alla de sidoturneringar som pågår. Förhållandena för åskådarna är mycket goda: man kommer nära partierna och det finns kommentatorer varje dag.

I tisdags var det middag för sponsorerna och spelarna. Efteråt anordnades en simultan med Erwin L’Ami mot representanter för sponsorerna. Det var den mest underhållande simultan jag tittat på. Hela världseliten var på plats som åskådare och tvekade inte att hjälpa till med goda råd, men det ingick i själva showen. Henrik Carlsen, Magnus far, ville dock inte ha någon hjälp utan spelade helt själv. Han lyckades ändå med konststycket att vinna! Enligt Peter Leko var Henrik Carlsens parti ett mönsterparti som måste visas på Petrosians schackskola i Yerevan – ett parti där man lugnt kunde njuta av varje drag.

IM Nils Grandelius partier rond 5-1.

En av stålkonstverken i utställningen. Konstnär: Apostolas Fanakidis.
Titel: Thalassa apo atsali (Havets brus).

Man hoppas att vinden ska gå söderut, så att inte röken blåser in över byn.
Stålföretag försäkrade dock att det är 80 % vattenånga som kommer från skorstenarna.
Vad resten är upplyste man inte.

Vattenånga är det gott om.