Round 9 is the final round of the open chess tournament Rilton Cup 2018/19 in Stockholm. Comments are made by IM Jonathan Westerberg, and WIM Fiona Steil-Antoni.
Schacksnack har en ny omröstning längst upp i högerspalten. Frågan gäller huvuvida Gideon Ståhlberg, Ulf Andersson eller Nils Grandelius är att betraktas som Sveriges genom tiderna starkaste schackspelare. Det finns ju lite olika måttstockar att beräkna detta genom till exempel ratingprestationer, hårt motstånd över tid eller hur vederbörande har bidraget till schackets utveckling. Beroende på perspektiv och hur insatt man är i denna komplexa fråga kan svaren skifta. Vad säger Schacksnacks läsare?
Sverigemästarklassen och övriga grupper arrangeras i Uppsala 27 juni - 6 juli. Tio spelare kämpar om Sverigemästartiteln och dessa är i ratingordning: GM Platon Galperin, IM Isak Storme, IM Jung Min Seo, GM Erik Blomqvist, IM Martin Lokander, GM Tiger Hillarp Persson., IM Milton Pantzar, IM Hampus Sörensen GM Jonny Hector och IM Axel Falkevall. SM-gruppen är i år stark och öppen så nästan vem helst kan ta hem segern men det skulle inte vara osannolikt om GM Jonny Hector avgår med segern. I SM-sammanhang brukar gedigen erfarenhet väga mycket tyngre än tillfälliga ratingtoppar. Mästar-Elit: IM Michael Wiedenkeller, IM Ludvig Carlsson, IM William Olsson, FM Eric Thörn, IM Tommy Andersson, IM Bengt Lindberg, FM Joar Östlund, FM Alexander Ström-Engdahl, Andreas Landgren och Harald Ljung. Mitt stalltips är att FM Joar Östlund som är en starkt utvecklande spelare kommer att avancera till Sverigemästarklassen.
På toppbordet hade den israeliske stormästaren Tamir Nabaty full kontroll på sin ställning från början till slut mot en tapper men dödsdömd GM Mikhail Kobalia. Det var Nabatys vita bonde på c6, med de vackra vita utposterna på d7 och b7, som banade vägen för segern. Det måste ha varit ren och skär tortyr för svart att spela ett så långt parti under sådana grymma premisser. Många trodde att partiet skulle sluta remi men faktum är att det är välkänt att det är fördelaktigt att ha en olikfärgad löpare när det är: 1) spel på hela brädan, 2) tillräckligt många pjäser på brädan och 3) en av spelarna har initiativet, eftersom det får till konsekvens att motståndaren tvingas till ett otacksamt och ytterst krävande defensivspel.
Ännu en gång hänvisas till det klassiska VM-partiet Bogoljubov-Aljechin, 1929. Glöm inte bort denna ställning! Och framför allt, repetera den med jämna mellanrum. Det är en av de viktiga 300 ställningar som alla seriösa schackspelare måste ha i bakhuvudet inför en tävling. Noterbart är att Nabaty inte spelade som Bogoljubov i drag 28, det vill säga manövrerade damflygeltornet från c4 till f4 till kungsflygeln, för att trycka på den svaga punkten f7. Till och med datorn (Stockfish) hade förstånd (och råstyrka) att föreslå det utan att känna till den klassiska förlagan.
På bord 2 spelade GM Tiger Hillarp-Persson med de svarta pjäserna mot en groggy Maxime Lagarde. (Förväxla honom för allt i världen inte med världsstjärnan GM Maxime Vachier-Lagrave!) Lagarde gjorde flera fundamentala misstag i mötet mot en av Sveriges absolut farligaste schackspelare, vilket inbegripet betyder att jag inte förstår varför Tiger inte vann SM i Ronneby förra året.
Jag har räknat ut att Lagarde, trots sin höga spelstyrka gjorde fyra enkla fel: 1) Han lät Hillarp-Persson spela en av sina favoritvarianter, treradersystemet med en aggressiv kungsflygelbonde. 2) Han hade inget vapen mot det. Tydliga symptom var planlösa drag med kungen och ett överhuvudtaget energilöst och långsamt spel. Jämför med Hillarp-Perssons spel som var beslutsamt från början, och då menar jag inte bara h-bondens frammarsch, utan det handlar snarare om att han spelat denna ställning minst 15 gånger tidigare i sin karriär, därför att han tror på den och vet vad som gäller i stridens hetta. 3) Det var Lagarde som kom i tidsnöd inte Hillarp-Persson. Detta är de svenska åskådarna inte vana vid. Det var alltså dålig tidshantering av klockan av vitspelaren. Boven i dramat var 4) blixtturneringen dagen före som Lagarde uppenbarligen tyckte var viktigare än att genom skickliga förberedelser försöka knäcka Hillarp-Perssons öppning eller åtminstone gå in i något som hade fått honom att ödsla tid istället för tvärtom.
Det var skönt som åskådare att rättvisan denna gång segrade och Lagarde fick lära sig den klassiska läxan som Nimzowitsch för längesedan lärde ut i en av sina klassiska böcker: ”A serious approach to the matter is indispensable.”
Nu över till Lars OA Hedlunds omsorgsfullt utvalda bilder.

En nöjd och fokuserad GM Tiger Hillarp-Persson har fått upp en av sina favoritställningar. (Foto: Lars OA Hedlund)




Senaste kommentarer