Först blir jag en smula konfunderad eftersom boken inte riktigt ser ut som biografier brukar göra. Boken ingår i en serie, move by move, vilka är uppbyggda med frågor och övningar i varje parti. Ganska snart inser jag dock att detta upplägg inte bara aktiverar läsaren utan också gör det möjligt för författaren att tydliggöra planer och drag som utmärker Petrosjan.
Engqvist tar upp och åskådliggör de egenskaper som brukar tillskrivas Petrosjan. Ett starkt försvarsspel, en djup känsla för pjäsernas styrka och svaghet i olika ställningar, stor förmåga att utnyttja svaga fält, att göra profylaktiska drag som tar udden av motståndarens avsikter samt ett stort mått av psykologi i sin spelföring. Men boken rymmer också exempel på att Petrosjan ibland tog större risker och spelade mer offensivt. Klart är att han inte tvekade att spela på vinst om han ansåg sin ställning fördelaktig, även om hans sätt att spela resulterade i många remier.
Det slår mig att Engqvists bok endast i enstaka fall säger något om hur Petrosjan själv såg på sitt sätt att spela. Jag vet för lite om vad som i andra sammanhang är skrivet om honom för att säga om detta beror på att bara lite är känt om Petrosians syn på sig själv. Föreliggande bok beskriver dock huvudsakligen Engqvists tolkningar av hur Petrosjan troligen resonerat under partierna. Kommentarerna är emellertid insiktsfulla och trovärdiga.
Särskilt i ett avseende skulle det i mitt tycke vara intressant att veta mer om Petrosjans verkliga uppfattning, och det gäller användandet av ”psykologiska drag”. Utmärkande för Petrosjan var att inte skynda. En sida av detta var att vänta med näraliggande drag för att istället skapa nya problem som motståndaren också måste ta med i beräkningen. Men en annan sida är att han ibland gjorde drag som nästan kan förefalla meningslösa. Min undran är om dessa drag endast syftade till att förlänga spelet och därigenom öka möjligheten att motståndaren spelar fel eller om det var Petrosjans uppfattning att dessa drag faktiskt var de objektivt starkaste. Engqvist berör problematiken men ger ingen tydlig vägledning, kanske beroende på att det är okänt hur mästaren själv såg på detta.
Engqvist beskriver på ett utmärkt sätt Petrosjans förmåga att utnyttja pjäsernas potential och visar också detta med belysande exempel. Den pjäs Engqvist anser Petrosjan hanterade allra bäst är tornet. Inte sällan satte han det i spel via till exempel andra raden. Engqvist gör i det sammanhanget, med hänvisning till Raymond Keene, en intressant jämförelse med hur tornen aktiverades under schackets tidiga ålder runt år 1000. Faktum är dock att jämförelsen mellan hur schack spelades då och hur Petrosjan spelade kan drivas längre än så. Vid den tiden var pjäsernas rörelse betydligt mer begränsad än nu. Men spelsättet påminner mycket om Petrosjans sätt att inte fästa så stor vikt vid tidsaspekten. Hellre låta bonden först ta ett steg och se sig noga för åt båda håll innan den sedan tar nästa steg.
Som nämndes inledningsvis är Engqvist en duktig pedagog med mycket gedigna kunskaper i schackets historia. Det gör att han kan visa hur Petrosjans tänkesätt bygger på spelare som Capablanca, Steinitz och Nimzowitsch men samtidigt innebär en fortsatt utveckling från dem. Engqvist kryddar också boken med för mig nya metaforer vilket ofta är ett bra sätt att förstå schack. Ett exempel är när brädet beskrivs som förminskat, och därmed mer gynnsamt för en springare, i samband med att de sista bönderna byts på ena flanken.
Även om varje världsmästare haft en unik spelstil så sticker Petrosjan ut i detta avseende. Också samtida mästare hade ibland svårt att förstå hans drag även om de hade den största respekt för honom. Det är därför säkerligen svårt för oss vanliga att försöka ta efter hans spelstil i alltför stora mått. Men däremot visar boken tydligt att vi alla kan spela starkare genom att variera vårt spel med inslag av hans syn på schack.
Sammanfattningsvis tycker jag att boken ger en modern och god bild av Tigran Petrosjan samtidigt som det är en både underhållande och lärorik läsning för varje spelare.
Johan Sittenfeld
Laddar ...
Senaste kommentarer