
Den kroatiske stormästaren Davorin Kuljasevic har skrivit How to Study Chess on your Own (New in Chess 2021) vilket är en aptitretande titel för spelare som saknar en coach eller blir förvirrade av marknadens utbud av schacklitteratur och utbud på Internet. Denna typ av bok bör det finnas ett stort behov av eftersom det inte finns så många böcker som har den egna schackträningen som fokus. Han går bland annat igenom femton studiemetoder med följande rubriceringar:
1 Spela igenom partier
2 Titta på DVD:er eller andra media
3 Läsa schacklitteratur och tidskrifter
4 Lätta analyser av partier
5 Djupa analyser av partier
6 Datorassisterade analyser av partier
7 Analysera partier med andra
8 Hitta det bästa draget i olika ställningar
9 Simulera/gissa drag i partier
10 Lära sig varianter, ställningar eller partier utantill
11 Lösa schackproblem
12 Spela partier
13 Spela blixt eller snabbschack
14 Blindschack
15 Spela mot en dator
Innan ni läser vidare kan ni gärna fundera över vilken eller vilka metoder ni tror ar de effektivaste för att förkovra sig i schack. Inte helt överraskande är de tre mest effektivaste metoderna enligt Kuljasevic 5, 9 och 12. Dessa tre metoder får alla siffran 5 på en skala 1-5 under de tre kolumnerna ”Praktisk relevans”, ”Studieintensitet” och ”Långsiktig utvecklingspotential”. 14 borde enligt min åsikt också ha fått den högsta siffran i alla kolumner men här har Kuljasevic nöjt sig med en 4:a under kolumnen ”Praktiskt relevans”.
Jag kan bekräfta att på den tiden jag tränade som allra effektivast så använde jag mig just av dessa metoder i den seriösa träningen. Djupa analyser gjorde jag med Dvoretskijs böcker Secrets of Chess Training och Secrets of Chess Tactics och simulationer gjorde jag gärna med giganter som exempelvis Alekhine, Tal och Stein. Riktiga partier mot hårt motstånd fick man på den här tiden (i slutet av 80-talet och början av 90-talet) på högfjällshotellet i Gausdal som var starka öppna turneringar arrangerade av Arnold Eikrem.
Schackträning behöver inte vara mer komplicerad än så och ur det perspektivet känns Kuljasevics arbete överambitiöst. I våra dagar är det många som gör misstaget att lägga för stor tyngdpunkt på de andra, sämre, metoderna i kombination med att sitta för länge med datorerna och då kan denna bok vara en ögonöppnare.
Han försöker lotsa den schackintresserade med vilka schacksidor man kan använda på nätet och vilka böcker som är rekommendabla. Här var jag dock inte nöjd med vare sig bokurvalet och de nivåbedömningar han har gjort av varje bok. Till exempel har Bronsteins bok om den internationella turneringen i Zúrich 1953 i princip nedgraderats till en nybörjarbok som spelare i ratingkategorin 2100 och uppåt inte behöver befatta sig med. Denna bok anses vara en av de allra bästa turneringsböckerna och är en klassiker även professionella spelare bör vara väl förtrogen med. Det är flera sådana märkliga misstag och han borde ha undvikit att göra sådana bedömningar överhuvudtaget. Han har dessutom förbigått de allra bästa böckerna genom schackhistorien av giganter som Lasker, Capablanca, Réti, Nimzowitsch, Tarrasch och Euwe och det gör det svårt att ta hans bokrekommendationer på fullt allvar. Det är de klassiska böcker som inte nämns som är de viktiga.
En av bokens stora behållningar är de djupa analyserna av slutspelet torn, springare och två bönder mot torn och tre bönder på samma flygel eftersom det här slutspelet inte har analyserats så mycket i annan slutspelslitteratur. Dvoretskij var ju mest fokuserad på löparen med den här pjäskonstellationen.
Boken rekommenderas främst till den kategori av spelare som vill få en detaljerad överblick över hur man kan förhålla sig till sin egen schackträning och inspirerar i sina delar till att lägga upp en handlingsplan för effektivare schackträning.
IM Thomas Engqvist
Senaste kommentarer