maj 01

Det finns för närvarande fyra böcker om Magnus Carlsen och fler lär vara på gång. Den första boken heter Wonderboy (2004) och den andra upplagan av denna bok heter How Magnus Carlsen Became the Youngest Grandmaster in the World – The Story and the Games (2013) och skrevs av Carlsens tränare Simen Agdestein. De handlar om hur Carlsen blev den yngste stormästaren i världen men observera att det enda som skiljer upplagorna åt är förordet så man behöver bara köpa ena upplagan. Den andra boken heter Fighting Chess with Magnus Carlsen (2012) och skrevs av Adrian Mikhalchishin & Oleg Stetsko. Den boken kan man se som en fortsättningsbok till den förstnämnda som tar upp hans karriär ända fram till 2011. De två senaste böckerna Magnus Force – How Carlsen beat Kasparov’s Record (2013) av Colin Crouch och Carlsen’s Assault on the Throne (2013) av Vassilios Kotronias & Sotiris Logothetis är bra som komplement till de två förstnämnda. Crouchs bok tar upp Carlsens förlustpartier från 2010-2012 och går igenom The London Classic 2012 och Wijk aan Zee 2013. Kotronias & Logothesis fokuserar på kandidatturneringen i London 2013 och VM-matchen i Chennai. Den som är intresserad av Magnus Carlsens partier och karriär måste givetvis ha tillgång till alla dessa fyra böcker.

Vad tycker John Watson om dessa böcker? Han skriver ingenting om boken av Mikhalchishin & Stetsko i denna recension utan koncentrerar sig på de tre övriga som kom ut 2013. Watson tycker att den intressantaste och originellaste boken är den av Agdestein.

När det gäller boken av Kotronias & Logothesis tycker Watson boken är köpvärd tack vare de 80 fotografierna, varav många är i färg. Watson är helt klart kritisk till de irrelevanta och subjektiva kommentarer, som visserligen är i dialog med mottagaren, men inte har något med bokens syfte att göra. Det förekommer också naiva pseudo-psykologiska tolkningar som Watson retar sig på. Helhetsintrycket är att boken kunde ha varit betydligt kortare och mer fokuserad.

Boken av Crouch innehåller inga fotografier men däremot finns den som e-bok vilket Watson tycker är ett stort plus eftersom man kan spela igenom alla partier med chessbase. Crouch verkar inte vara så förtjust i att hans egen dator hittar förstärkningar till Crouchs analyser vilket kan indikera att Crouch inte använder någon dator, eventuellt på grund av stolthet, spekulerar han. Crouchs bok är mer intellektuell och pedagogisk än föregående bok som mera betonar spänningen och själva turneringsatmosfären.

Läsaren som vill läsa recensionen i sin helhet kan klicka på TWICs: hemsida och bilda sig sin en egen uppfattning om Watsons recension om Carlsen-böckerna. Det går också att läsa ytterligare en recension om Carlsen’s Assault skriven av Brian Almeida, klicka här:

Lämna en kommentar