Schacksnack

(Från stormästare Tom Wedberg)

Bäste schackvän,

Jesper Halls redogörelse ger ett skrämmande exempel på ineffektivt ledarskap. (Halls redogörelse har skickats till distrikten, red:s anmärkning.) Tyvärr stämmer bilden av Anil Surenders ordförandeskap alltför väl med den jag själv upplevde under min korta tid som förbundskapten för damlandslaget hösten 2010 till sommaren 2012.

Slutsatsen jag drar är att vi behöver en ny ordförande i SSF.

När jag värvades av Anil Surender som förbundskapten för damlandslaget gav han mig (dvs svenskt damschack) fyra löften:

1) Damschacket skulle vara en starkt prioriterad satsning under det kommande året.
2) Damschacket skulle ha en egen budget, som förbundskaptenen skulle styra över.
3) Damlandslaget skulle ha en egen kapten med på tävlingarna. (Ett mycket starkt önskemål från landslagstjejerna för övrigt.)
4) Förbundskaptenen skulle vara första val som kapten för damlaget i EM och OS.

Så här höll Anil Surenders sina löften:

1) Min första insats som förbundskapten var att hjälpa Pia Cramling att som regerande europamästarinna åka till dam-EM i Georgien 2011. Hon behövde hjälp med att betala resa och startavgift. SSF med Surender i spetsen ville dock inte betala ett öre av Pias kostnader. Ett bidrag från Schackakademien räddade till slut hennes deltagande. Till lag-EM i Grekland samma år skickade Sverige bara ett herrlag. Det sparades in på damlaget. Året då damschacket skulle prioriteras starkt satsades noll kronor.

2) Budgeten jag hade till mitt förfogande under största delen av min tid som
förbundskapten var exakt noll kronor.

3) Enda gången det spenderades på damerna var till OS i Turkiet 2012. Men det var en satsning utan varken hjärta eller hjärna. Det första direktivet var att ta ut ett damlag utan Pia Cramling, Sveriges internationellt mest framgångsrika spelare.
Av besparingsskäl ville Anil Surender ha ett ”utvecklingslag”. Efter protester från mig och herrkaptenen Anders Pettersson ändrades direktivet och vi fick rätten att ta ut så starka lag vi kunde inom ramen för budgeten. Men budgeten var så snäv att det inte gick att skicka mer än en kapten för lagen att samsas om. Jag lyckades få till en deal med Pia Cramling och Juan Bellon där hon skulle spela och han skulle vara kapten för damlaget. Kostnaden för detta var inte hög, men Anil Surender och SSF sa återigen nej. Damlaget tvingades åka utan Pia och utan egen kapten. Resultatet blev inte helt överraskande ett misslyckande.

4) När det stod klart att bara en kapten skulle kunna åka med till OS blev jag tillfrågad av Anders Pettersson om jag ville ta ansvaret för bägge lagen. Efter viss tvekan tackade jag ja. Det dröjde dock inte
länge så ringde Anil Surender mig och sa att han bestämt att det i fortsättningen bara skulle vara en förbundskapten för bägge lagen och det skulle vara den nuvarande kaptenen för herrlaget Anders Pettersson.
Några dagar senare lämnade han ett meddelande på min mobil att han hade bytt ut mig som lagkapten för OS-lagen mot Stellan Brynell. Där tog min tid som förbundskapten definitivt slut.

Varför jag bortrationaliserades är inte helt klart. En diskussion om principerna för laguttagningen med en av spelarna i damlaget kan ha haft en inverkan.

Jag tror dock att en mycket viktigare orsak var att Anil Surender inte uppskattade att jag pläderade för att han skulle hålla sina löften till svenskt damschack. Som synes av min genomgång stod han inte fast vid någon av sina föresatser.

Jag har inget personligt emot Anil Surender – jag känner honom inte. Men jag tar starkt avstånd från hans agerande som SSF:s ordförande.

Jespers erfarenheter med stöd av mina pekar i en tydlig riktning: SSF behöver en ny ordförande. Det bästa vore om Surender avgick självmant, annars hoppas jag kongressen hjälper honom bort från den viktigaste posten i svenskt schack.

Med vänliga hälsningar
Tom Wedberg