Sep 18

Det är märkligt att det i schackvärlden ägnats så lite studium av de schackpsykologiska företéelserna. Det finns bara en handfull schackböcker som fokuserar på detta och mest har det blivit skrap på ytan. En orsak kan vara att de professionella spelarna vill bevara sina yrkeshemligheter alternativt att man inte använder psykologi som ett vapen för att besegra sin motståndare. Det kan också vara en fråga om hur man definierar schackpsykologi. Det är dock välkänt sedan Laskers, Aljechins och Botvinniks dagar att det är ett rejält handikapp att förbigå schackpsykologin i sin egen turneringspraktik.  Våren 2014 arrangerade jag en kurs på Youtube för att ventilera detta i kombination med att presentera den befintliga kunskapen på området. Det första klippet i kursen presenterar ett parti mellan Lasker och Schiffers och är en lämplig introduktion för den som vill fördjupa sig mer i detta högintressanta, men fortfarande relativt outforskade område.

 

Läs de 4 kommentarerna till “Schackpsykologi – ett eftersatt ämne”

  1. En undran säger:

    Adolf Anderssen spelade sämre i matchen mot Paul Morphy än han borde ha gjort. Han lyssnade för mycket på alla lovord om Morphys spelstyrka och underpresterade. Morphy var bra, men även han hade sina brister.

    Varför spelar man sämre drag bara för att man möter en betydligt högre rankad spelare? Man hade spelat bättre drag i större utsträckning om samma motståndare hade haft ett mindre skräckinjagande Elo-rating.

    Möter man en känd stark spelare som hyllas för att han/hon spelar t ex slutspel väldigt bra är det lätt att låsa sig automatiskt psykologiskt, mentalt och underprestera när man väl sitter där i ett slutpspel.

    Kasparov under sin storhetstid var så fruktad för sina spelöppningsförberedelser att många motståndare spelade sämre öppningsvarianter i fruktan för spelöppningsnyheten i huvudvarianten. T ex Ljubojevic, i och för sig ingen plugghäst inom spelöppningsteori, gjorde det onödigt svårt för sig som vit i Najdorfvarianten i Sicilianskt.

    Kasparov gjordes till en mer skräckinjagande motståndare än han var. Det satt i huvudet hos motståndarna och låste dem ifrån att prestera bättre.

    Capablanca fick också draghjälp av alla skrönor – vilka Capablanca själv inte hade något emot att hjälpa till med att plantera i medvetandet hos motståndare, journalister och publik.

    Så visst spelar det mentala, psykologiska en väldigt stor roll. En del Stormästare och IM har också för vana att säga några psykologiska negativa ord om motståndarens spel efter deras parti, som förhoppningsvis etsar sig fast i det undermedvetna hos motståndaren och påverkar dennes spel negativt i fortsättningen.

    Och inte bara orden påverkar. Kroppsspråket är ett annat maktmedel som används flitigt av en del – före, under och efter partiet.

    NLP-metoden är ett verktyg som kan användas för att skapa sig fördelar psykologiskt, mentalt.

  2. Johan Eriksson säger:

    Intressant inlägg Thomas,

    Hur definerar men egentligen schackpsykologi? Förslag på områden som skulle behöva studeras djupare är:

    Hur lär man känna sig själv som schackspelare?
    Hur ska man spela för att utnyttja sina styrkor optimalt?
    Vilka öppningar ska väljas för att utnyttja egna styrkor optimalt?
    Smal och detaljerad öppningsreperoar eller bred och ytlig?
    Ska öppningarna anpassas efter motståndet eller ska man bara spela?
    Ska men bara spela sitt eget spel eller försöka utnyttja motståndarens svagheter?
    Ska man spela de bästa dragen eller de som ställer motståndaren inför svåra val?
    Hur hittar man balansen mellan perfektionism och att spela praktiskt?
    Hur hanterar man ett läge där man måste vinna?
    Hur hanterar man ett läge där det räcker med remi?
    Hur ska man spela när man är trött/sjuk?

  3. Johan Eriksson säger:

    En undran,

    En del spelare gillar ju att försöka trycka ner motståndaren mentalt före, under och efter partiet.
    Hade svårare att hantera sådana spelare när jag var yngre.Tycker nu att de är patetiska personer
    som ska hållas kort.

    Minns en gång efter en turnering när jag blev utmanad i blixt av en stark spelare som hade kommit
    efter mig i huvudturneringen. Målet med matchen verkade vara att psyka och trycka ner och visa
    vem som var bäst (eftersom jag kommit före honom i den riktiga turneringen).
    Som tur är så är de flesta schackspelare trevliga.

    Under själva spelet är ju kroppsspråk och ansiktsuttryck viktigt. Det är ibland lite som poker.
    Det går att bluffa även i schack.

  4. Thomas Engqvist säger:

    Tack för intressanta inlägg om ett svårt och ostrukturerat ämne! Många av de viktiga och intressanta frågorna inom schackpsykologi är märkligt försummade i schackvärlden. De punkter som nämns i inläggen handlar alla i slutändan om att ha full koll på sig själv och sin motståndare i alla möjliga psykologiska perspektiv. Formkurvor är också viktiga att ha koll på. Schackpsykologi blir troligen mer explicit när man har tillgång till en coach. De flesta spelare har dock inte det och då blir det svårare eftersom två hjärnor jobbar effektivare än en. I lagspel har psykologin stor betydelse men det blir mer komplicerat då man förutom att förhålla sig till sitt eget parti också måste förhålla sig till sitt lag och motståndarlag. Ur ett lagperspektiv är det dessutom viktigt att skapa bästa möjliga laganda för att på det sättet dra maximal nytta av den potential som finns hos alla spelare.

Lämna en kommentar