jan 08

Då är den äntligen ute, den efterlängtade boken om Spanskt parti av Victor Bologan: Bologan’s Ruy Lopez for Black – How to play for a Win against the Spanish Opening (New in Chess, 2015). Det har tidigare skrivits en recension på Schacksnack om Bologans föregående bok Bologan’s Black Weapons in the Open Games och den här aktuella boken skulle kunna ses som en fristående fortsättning eftersom den tidigare boken utelämnade Spanskt parti. Man behöver alltså ha tillgång till båda böckerna för att ha en heltäckande repertoar mot 1.e4.

Upplägget i denna bok är samma som i den föregående boken och diagrammen är ur ett svart perspektiv. Den engelske stormästaren Matthew Sadler har nämnt att han inte är nöjd med att lägga upp diagrammen efter den svarta färgen. Detta är en åsikt han får stå för. Nog är det väl ändå så att om vi tittar på en spelöppning ur ett svart perspektiv så har vi de svarta pjäserna närmast oss när vi använder en vanlig schackbräda, eller för den delen Chessbase då de svarta pjäserna står i söder snarare än i norr. Varför ska detta vara så svårt för somliga när man bläddrar i en schackbok? Som jag ser det kan det bara vara förståeligt om man som vitspelare blir irriterad av att bläddra i en bok för svartspelare och de svarta pjäserna avvisande står uppställda under de vita pjäserna.

Precis som i förra boken presenteras två repertoarer. Den sunda repertoaren representeras av Breyervarianten (1. e4 e5 2. Nf3 Nc6 3. Bb5 a6 4. Ba4 Nf6 5 0-0 Be7 6. Re1 b5 7. Bb3 d6 8. c3 0-0 9. h3 Nb8) som man kan hitta i den  fjärde och sista delen av boken. Den aggressivare varianten representeras av Marshallangreppet (samma drag som tidigare fast med avvikelsen 7…0-0 8.c3 d5.) som man finner i den tredje delen. Den första och andra delen innehåller avvikelser från dessa huvudsystem där andra varianter som vit kan spela i Spanskt tas upp som exempelvis Avbytesvarianten (4. Bxc6), fördröjd Avbytes eller som Bologan kallar det: Winawervarianten (4. Ba4 Nf6 5. Bxc6), Steinitzvarianten (4. Ba4 Nf6 5. d3) och så vidare.

Den förra boken hade exceptionellt bra koll på historiska spelare förknippade med olika varianter och det har även denna. Det första jag undrade över var om det världsberömda partiet mellan Capablanca-Marshall, New York 1918 skulle omnämnas. Det var ju i detta parti Capablanca i princip vederlade sin motståndares gambit utan att på förhand kunna någonting om varianten och alltså fick improvisera. Mycket riktigt, på sidan 147, kap. 3, startar Bologan diskussionen om Marshallvarianten på följande sätt: ”This line was introduced by the US Champion Frank Marshall in a game against José Capablanca, the future World Champion, at a tournament in New York in 1918. One can only speculate at the boost it would have given the gambit if Marshall had triumphed with his admirable idea, but he lost a famous encounter where the Cuban genius calmly rebuffed Black’s attack. After that the gambit was neglected for a long time, and only really returned to the top table of international chess when it was used as a drawing weapon by Spassky in the 1960s.” Nu är det faktiskt så att det inte är Bologan som skrivit detta utan den engelske stormästaren Neil McDonald, i sin bok om Spanskt parti: The Ruy Lopez: Move by Move utgiven på Everyman Chess, som författat dessa rader. Detta spelar förstås ingen roll utan det viktigaste är att denna viktiga informationsbit på något sätt kommit med i Bologans mustiga alster (544 sidor!) om den ska kunna göra anspråk på att vara som en bibel för Ruy Lopez-spelare.

Även introduktionen till Breyervarianten (9…Nb8) har en historisk klang: ”Black admits, in a way that Philidor was actually right when he claimed that pieces should be placed behind the pawns – not in front of them (which is  the reason why he preferred 2…d6 to 2…Nc6, but that’s another story.)” Vi kan se att Philidors fundamentala men viktiga grundtankar (”Bonden är schackspelets själ”) ryms inom detta betydligt modernare system då grundidén med …9…Nb8 är att skapa maximal flexibilitet för c7-bonden som nu kan spelas till c5 i lämpligt läge då springaren inte längre står i vägen.

I sin informativa introduktion går Bologan igenom varför man ska spela (eller för den delen lära ut!) Marshall eller Breyer. I dessa tider när nästan alla spelar 3…Nf6 istället undrar man förstås hur Bologan motiverar öppningsvalet 3…a6? Han skriver så här: ” I’m convinced that when a player starts playing the Ruy Lopez, he should pick up the the primary lines, without trying to avoid the numerous sidelines with which White can try to surprise him. The knowledge accumulated by studying many different types of positions will only help the student to widen his repertoire by adopting interesting alternatives, such as the old-fashioned Chigorin Systems or the super elite Berlin Defence, just to mention a few alternatives.” Det ska nämnas att i kapitel 1 efter draget 3…a6 förklarar han sig också med följande formulering: ”I promise that one day I’ll write about 3…Nf6 and the Berlin Wall, but since I would like my recommended repertoire to include many different pawn-structures (as in the prequel of this book), for instructional reasons I will cover the most popular move, 3…a6.”

I efterföljande avsnitt går han igenom typiska strategiska idéer och teman fördelade i hela 83 olika bondestrukturer! Därefter följer ytterligare ett gäng olika strukturer baserade på hur man kan spela med pjäserna. Ett smakprov är nedanstående diagramställning från en ställning som kan uppkomma i Breyervarianten.

Hur fortsätter svart?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17…Rc8 Idén med det här mystiska torndraget är att utsätta damen på c2 för en röntgenstråle som framför allt märks i varianten  18.c4 Nb6. 17…Rb8 är ett annat typiskt mystiskt torndrag i syfte att dra nytta av vits brejk c3-c4. Ett naturligt utvecklingsdrag som 17…Qc7 skulle däremot inte ha någon effekt mot vits brejk 18.c4.

Sammanlagt går Bologan igenom 208 strategiska idéer och teman som man kan ha nytta av inom Spanskt. I slutet av boken finns det dessutom 132 övningsställningar så det är ingen tvekan om att boken håller en mycket hög pedagogisk nivå.

Den här boken är en måste-bok för alla svartspelare som spelar Spanskt och inte bara Marshall och Breyer, glöm inte att Bologan även går igenom alla andra varianter i de två första delarna som man också måste kunna som svart. Vitspelare som inte skaffar sig denna exceptionellt genomarbetade bok löper i vanlig ordning risk att inte få ut något mot ovannämnda öppningar i sina egna partier. Faktum är att denna bok också rekommenderas till alla de spelare som vill förkovra sig inom schack eftersom det är välkänt att ett studium av typställningar i Spanskt (och Damgambit) utvecklar spelförståelsen till högre höjder.

Nu väntar vi också på den eventuella boken om Berlinmuren…

GM Viktor Bologan har skrivit en ny tegelsten som säkerligen kommer att bli den nya bibeln för alla de som spelar Spanskt. (Foto: Stefan 64, 2013 - Wikimedia)

 

 

 

 

Läs de 4 kommentarerna till “Recension av Bologan’s Ruy Lopez for Black”

  1. Sten Tegel säger:

    Kanske ett litet tips till er där ute. Idag kan man läsa ungefär 10% av alla böcker i form av digitala aptitretare så och denna. När man väl gör det börjar i alla fall jag fundera på vad man ska med alla dessa böcker om det ändå inte vore bättre att ha dem som databaser? Tegelstenar i all ära men det känns lite 1900-tal. Dessutom skulle man då kunna man snurra diagrammen precis som man vill! Det enda som fattas om man vill vara lite rolig är en snygg tjej som läser boken åt en. Men det skulle givetvis gå lika bra med Karsten Mueller som med sin barska röst skulle bli en kung bland e-boks-uppläsarna. Men man kan läsa själv också och då blir det ju i ens eget tempo! Om man finner det meningsfullt. Om inte ska man inte läsa. Är då denna bok värd att läsa? Ja, det kan ju inte jag svara på! Jag har dock läst aptitretaren och jag känner det befriande att se diagrammen från svarts sida, troligen för att jag oftast sitter där. Men då slår det mig att jag ju ibland sitter på andra sidan också. Det andra är att man blir imponerad av alla bondestrukturer som behandlas och sist men inte minst håller jag med om att varianterna kan läsas i ett fint tempo då man slipper alla dessa hänvisningar till att spelare a-b spelade detta mot x-y år åååå i turneringen si och så. Och därmed tror jag inte boken behöver upplevas som en tegelsten. Sen kan man ju fundera på vad man ska med en sådan här öppningsbok till som uppenbarligen innehåller varianter och bivarianter till förbannelse. Om det nu ska vara en repertoarbok, som den utgör sig för att vara, ska den inte vid alla vägskäl ge flera alternativ. Det är alltså en spelöppningsbok om Spansk som är grundläggande och bra. Vad är då nytt? Dragen, varianter och förklaringar? Kanske. Det är inte jag rätt man att bedöma men jag skulle gissa att vi på en lägre nivå redan har alternativ ståendes i en bokhylla nära oss alldeles gratis. Eller? Eller skulle man vara av en annan åsikt om aptitretaren även innehållit de 208 strategiska idéer och teman som gås igenom eller de 132 övningsställningar som finns? Tyvärr blir det inte roligare än så att jag får lämna med ett frågetecken??

  2. Calle Erlandsson säger:

    Vem är den anonyme recensenten? Thomas E.?

  3. Thomas Engqvist säger:

    Det är absolut inte min avsikt att vara anonym. Jag trodde det var allom bekant att om det inte står namn under artikeln så är det jag som skriver, i annat fall står det namn utsatt, oftast till och med i rubriken. Kolla gärna avdelningen kategorier i vänsterspalten där man kan se flera medarbetare figurera med sina namn.

  4. En undran säger:

    Den perfekta schackmanualen lär aldrig skrivas. Man får plocka bitar ur olika böcker, tidskrifter, partidatabaser, dvd-filmer, egna analyser och sätta ihop materialet till sin egen skräddarsydda schackmanual.

    Jag har läst två böcker skrivna av Bologan. Först hans bok om …a7-a6 i Slaviskt. Jag saknar mera alternativa varianter för att skapa intressantare spelbara ställningar för svart. En önskedröm vore att Gata Kamsky – om han har tid och lust – anlitas som medarbetare för att skriva om …a7-a6 i Slaviskt.

    Den andra boken som jag har läst av Bologan är den om Kungsindiskt. Jag är mer nöjd med den, även om det finns fler intressanta varianter för både svart och vit att ta upp än dem som är med i boken.

    Faran med att följa för mycket av Bologans förslag, i de böcker jag har läst av honom, är att partierna för ofta slutar med remi för svart i bästa fall. Det gäller att leta efter avvikelser för svart som inte leder till bättre chanser för vit, utan till ökade förhoppningar för svart att skapa vinstchanser. Bologan delar för lite med sig av sådana positiva vägar för svart att gå i partierna. Hans främsta mål tycks vara att visa att svart bör kunna hålla remi.

    Finner jag mer hopp om svarta vinstchanser i hans bok om Spanskt?

    Sedan gäller det ju också att motståndaren tillåter Spanskt. Jag minns en svensk IM som beklagade sig att så många av hans motståndare försvårade hans mål att bli IGM när de inte tillät Spanskt, utan spelade väldigt remiaktiga varianter efter 1.e4 e5 2.Sf3 Sc6.

Lämna en kommentar