Schacksnack

Populära svenska författare till spelöppningsböcker på det engelska språket under de senare åren har varit GM Emanuel Berg, som skrivit om Franskt parti, och GM Tiger Hillarp Persson som skrivit om 4…a6 i det Moderna försvaret. Nu har FM Martin Lokander berikat spelöppningsfloran med the Open Games with Black som handlar om 1… e5 ur ett svart perspektiv, dock utan att analysera något vapen mot Spanskt parti. Vi kan förmodligen förvänta oss en bok om Spanskt av samma författare framöver, eller? Det är i alla fall just detta mönster som GM Victor Bologan har följt när han först skrev Bologan’s Black Weapons in the Open Games – How to Play for a Win if White Avoids the Ruy Lopez och sedan Bologan’s Ruy Lopez for Black – How to Play for a Win against the Spanish Opening. (Recension av den sistnämnda boken kommer senare). Det faller sig naturligt att jämföra dessa rykande aktuella böcker eftersom båda författarna befinner sig inom de öppna spelens territorium. När jag undersökte Bologans bok blev jag bland annat imponerad av att han tog Nakamuras angrepp med 1.e4 e5 2.Qh5 på ett stort allvar och presenterade ett logiskt försvar som fullt ut satsade på att exploatera den svagaste punkten i vits ställning, nämligen c2. Även Lokander tar upp denna pseudo-aktiva variant men kallar det istället för skolmatt (Scholar’s Mate). Han presenterar två försvar varav det första innehåller ett offer av centrumbonden. Så här skriver Lokander: ”I’m very interested in 2…Nf6!? 3.Qxe5+ Be7 which seems to give Black very good compensation if White plays routinely. However, White seems to have the strong 4.Qf4! when I’m not sure that Black has quite enough.” Ja, det är väl ingen tvekan om att svart har fullgod ersättning för bonden, standardformeln att tre tempon är värda en bonde är applicerbar i denna ställning. Med vits dam placerad på den utsatta rutan f4 kan det dessutom bli fler tempon i förlängningen. Svart spelar naturligast 4…Nc6 följt av 5…d5 och kompensationen är klar. Det är alltså vit som i det långa loppet måste kämpa för att uppnå jämvikt och troligen offra tillbaka merbonden längre fram enligt Capablancas eller Maróczys klassiska recept. Frågan är dock om det är principiellt riktigt att spela en gambit som 2…Nf6 innebär när vit redan har blottat sig genom en taktisk svaghet på c2 och dessutom riskerar att komma efter i tid? Steinitz skulle nog inte säga nej till det andra försvaret 2…Nc6 och visst är det mer logiskt att gardera den starka centrumbonden. Gambitar ska helst spelas i ett senare skede av partiet enligt Morphys mönster. Efter 3.Bc4 g6 4.Qf3 (Observera att återtåget 4.Qd1! är det bästa eftersom damen långsiktigt står utsatt på f3 men denna möjlighet omnämns av någon outgrundlig anledning vare sig av Bologan eller Lokander. Är detta en medveten eller omedveten miss? Syftet med vits spelföring hade då helt enkelt varit att provocera fram det icke önskvärda 3…g6 och det hade vit fått vara nöjd med. Den minnesgode minns säkert Yu Yangyis vinstparti mot Vladimir Kramnik i Doha 2014: 1. e4 e5 2. Nf3 Nc6 3. Bb5  Nf6 4. d3 Bc5 5. Bxc6 dxc6 6. Nbd2 Be6 7. 0-0 Nd7 8. Nb3 Bb6 9. Ng5 Bxb3 10. axb3 f6 11.Nf3 Nf6 12. Nd2 Ne6 13. Qh5+!? g6 14. Qd1!?. Vit förlorade två tempon men det var värt det för att göra en permanent försvagning av svarts bondestruktur på kungsflygeln. Jämför detta tankesätt med draget i diagramställningen nedan som ju har samma principiella idé!) Nu föreslår Lokander det iögonfallande 4…f5!? (Bologan rekommenderar det normala utvecklingsdraget 4…Nf6) ”A fascinating move that should really throw White out of a book. Objectively I don’t think this is the best continuation, but the resulting positions are very appealing and White must tread  carefully, in a practical game this is very likely to shock your opponent.” Lokanders huvudvariant går därefter så här: 5.d3 Nf6 6.Ne2  f4! 7.d4 Qe7 ”Black will expand developing with …g5, …Bg7, …d6 and then …g4.” Det är intressant att Lokander erkänner att 4…f5!? inte är den starkaste fortsättningen men varför rekommenderar han den då? Är det så att hans förslag ska chocka motståndaren snarare än vara den logiska fortsättningen? Detta blev min utgångsposition när jag tittade vidare på Lokanders andra föreslagna varianter. Eftersom Lokander är en mycket ung spelare är det kanske sannolikt att hans föreslagna varianter på gott och ont är mer skarpa (och därmed ibland mer riskabla) än solida. Låt oss undersöka detta lite närmare. I förordet som är skrivet av Sveriges just nu mest hårt satsande och starkaste schackspelare GM Nils Grandelius nämns att Lokander har en särskild förkärlek för spelöppningsfasen. De har då och då under fem års tid jobbat tillsammans med spelöppningsanalyser och Grandelius skriver att han är fascinerad av Lokanders tröttlösa kreativitet i ställningar där allt tycks vara uttömt. I positioner där Grandelius tittat på allting (till och med med hjälp av datorerna) så lyckas Lokander ändå komma upp med drag och idéer som tillför ny näring till den analyserade varianten. Titta exempelvis på nedanstående exempel:

Mareckova,M – Jarvenpaa,J [C56]
Brno, 2013

1.e4 e5 2.Nf3 Nc6 3.Bc4 Nf6 4.d4 exd4 5.0-0!? Nxe4! 6.Re1 d5 7.Bxd5! Qxd5 8.Nc3 Qh5!? (Här kan det vara bra att känna till att Bologan i sin bok föredrar Paul Johners 8…Qa5 men att även 8…Qd8 är fullt spelbart som jag själv har i min repertoar. Lokander nämner dessa alternativ men också ett fjärde: 8…Qd7! men det är inte hans huvudvariant. Vilket drag som verkligen är det bästa är inte helt fastlagt och det kan också vara en fråga om tycke, smak och ställningskännedom om dessa system.) 9.Nxe4 Be6 10.Bg5! Bd6! 11.Nxd6+ cxd6 12.Bf4 Qd5 13.c3

Vad är svarts starkaste fortsättning?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13…Qf5! Lokander skriver: ”The best move in my opinion. Black loses a tempo to provoke c2-c3, but as it turns out this move might be to Black’s advantage should the d-file open quickly.” 13…0-0 14.Nxd4 Nxd4 15.Qxd4 Qxd4 16.cxd4 d5 spelades i partiet Hector, J-Grandelius, N, Lund 2010 och detta ledde i förlängningen till förlust för svart. Man kan förstå att Grandelius blev tacksam av att hitta denna viktiga  förstärkning i sitt arbete med Lokander. Nu är det dock inte säkert att detta är en förstärkning rent objektivt men det är i alla fall ett skarpare drag jämfört med den fortsättningen som Grandelius valde i sitt ödesdigra parti. En 4-timmars kontroll med marknadens för närvarande bästa program Komodo 9 gav vid handen att 13…Qf5 och 13…h6 bedöms som helt likvärdiga och med omdömena 0.00 respektive o.00. 13…0-0 resulterade i 0.06 och  13…a6 i 0.11 och ställningen verkar alltså inte vara särskilt tempokänslig (vad som helst är i princip spelbart). Komodo jobbade då hela 17.5 drag framåt, alltså 35 halvdrag, men det är  möjligt att resultatet skulle ha blivit ett annat om datorn stått på i exempelvis 40 timmar. Detta överlåter vi dock till hugade korrespondensschackspelarna att utröna om så är fallet. Helst ska man också komplettera med andra dataprogram. Lokander har i arbetet med denna bok faktiskt använt sig av olika starka program som Stockfish, Komodo 8 och 9 samt Houdini 4. I övrigt hänvisas till den aktuella boken för de som är intresserade av följdanalyserna av det viktiga alternativet 13…Qf5!

Grandelius skriver vidare i förordet: ”One of the strongest assets of this book is that Martin continually looks not only for the best moves and lines, but also for the most practical ones. Here it should be mentioned that his style of play consists of always fighting for the initiative with both colours. And while I am certain that the lines  suggested are objectively sound, they might not suit the driest of players. As for myself, I always enjoy a good initiative. Not only is it very unpleasant for the opponent having to solve complex and unexpected problems early on with White, but it is also simply much more fun to play aggressively as Black.”

I sin introduktion skriver Lokander följande: ”In this book, I’ve tried to present a high-level repertoire for Black against the Open Games. I’ve tried to pick variations where Black is aggressive and quickly fights for the initiative, but i would never recommend something that in my opinion gives White an objective advantage. These are not variations one would try once or twice. The variations are aggressive, but most importantly they are strong and theoretically sound. Another factor I’ve tried to include is a practical one. Whenever possible, I’ve tried to introduce new ideas that are at least as equally strong as the established ideas.”

Vi kan alltså dra slutsatsen, som jag själv drog ganska tidigt, att det är en skarp repertoar som presenteras. Naturligtvis finns det undantag från detta generella upplägg. Mot Italienskt parti (1.e4 e5 2.Nf3 Nc6 3.Bc4 Nf6 4.d3) rekommenderas det solida 4…Be7 istället för att ta den klassiska diagonalen i besittning med det skarpare 4…Bc5. Med löparen på e7 kommer den att spela en mer passiv roll men syftet är bland annat att motverka bindningen med Bg5 och skapa mer flexibilitet så att nämnda löpare pekar i båda riktningarna mot de fientliga flankerna.

Det är tilltalande att Lokander har ett mycket personligt upplägg med sin bok och berättar om sina egna erfarenheter och om varför han själv blev intresserad av att börja spela ett öppet spel med de svarta pjäserna. Tydligen var det Jan Gustavssons två dvd:er  om Marshall-angreppet i Spanskt parti och De öppna spelen som var den huvudsakliga inspirationskällan. Detta efter att i princip ha kunnat och spelat allt mellan himmel och jord som man överhuvudtaget kan mot 1.e4 berättar han i mer konkreta ordalag i den inledande introduktionen. Lokander tar upp sina möten med Harald Lögdahl (som uppenbarligen inte tagit del av dessa dvd:er) där han gav honom pisk i två partier som svart med 1.e4 e5 (ett parti förevisas i boken) och i ett tredje möte avstod till och med Lögdahl från sitt favoritdrag 1.e4.

En annan liten kul iakttagelse som banar vägen för ett personligt tilltal (eller nationalistiskt om man så vill) är när man går igenom källförteckningen och kan se det lilla häftet  Malmö-varianten (1.e4 e5 2.d4 exd4 3.Qxd4 Nc6 4.Qa4) av Per Sörenfors omnämnas. Även denna bok var en stark inspirationskälla  skriver Lokander då han i sin yngre ungdom införlivade varianten med sin spelöppningsrepertoar. Dock inte idag, och detta har vi nog de moderna schackdatorerna att tacka för som inte sätter detta drag särskilt högt i kurs. Det finns alltså ett svenskt perspektiv trots den i övrigt anglosaxiska inramningen. Detta är vi glada för, trots allt bör de svenska schackboksförfattarna inte glömma bort sin egen inhemska schackkultur, även om den ibland känns betydelselös i ett globalt perspektiv. Vi kan dock inte räkna med att de utländska schackboksförfattarna har koll på vad som sker i vårt avlånga schackland.

Apropå Centrumgambit (1.e4 e5 2.d4 exd4 3.Qxd4) ska det dock nämnas att efter 3…Nc6 är förmodligen det bästa draget 4.Qd3! och detta omnämns inte vare sig av Lokander eller Bologan som fokuserar på 4.Qe3 och Bologan nämner Bronsteins 4.Qd2 i en liten fotnot. Jämför 4.Dd3! med varianten i Skandinaviskt 1.e4 d5 2.exd5 Qxd5 3.Nc3 Qd6! som på senare år tagit upp kampen med 3…Qa5 som det bästa draget i både teori och praktik.

Vilken kategori schackspelare har störst glädje av Lokanders bok? Den kan varmt rekommenderas till både vitspelare och aggressiva svartspelare som vill vinna som svart och som har de öppna spelen med 1.e4 e5 på sina repertoarer. Den som missar denna information som vitspelare  riskerar annars samma trista öde som Lögdahl råkade ut för, det vill säga en förlust i 27 drag med de vita pjäserna. Alternativet är att som Lögdahl lägga av med 1.e4 om du inte har lust att läsa denna bok. Om du är en svartspelare som har spelat Sicilianskt parti hela livet men upptäckt att öppet Sicilianskt håller på att överges i dina partier är denna bok också ett alternativ. Lokander övergav Najdorf till förmån att spela 1…e5 eftersom det i princip garanterar ett öppet spel.

Boken finns att köpa för 270 kr. på Schackhandeln