GM Matthew Sadler har skrivit en initierad recension i den holländska tidskriften New in Chess 1/14 där han bland annat framhåller bokens förtjänster. Det har sedan dess varit märkligt tyst om boken trots att det presenteras en helt ny metod som utgår från de fysiska företeelserna på brädan och därmed inbegriper en helt ny revolutionerande formel för hur man ska hitta det bästa draget. Det har tagit Shashin hela 30 år att utveckla denna magiska formel som man kan använda som en kompass för att hitta rätt i schackets variantdjungel.
Shashin menar att man kan angripa ett ställningsproblem på tre fundamentala sätt. Man kan angripa, försvara sig eller spela strategiskt. För de här tre grundläggande verben har Shashin valt en representativ schematisk modell där Tal representerar angrepp, Petrosian försvar och Capablanca strategi. Det är därför vi kan skymta dessa spelare på framsidan av boken. Dessa modellspelare förutsätter dock att läsaren har tillräckligt mycket förförståelse om vilka koncept och spelstilar dessa giganter representerar så det är definitivt en bok för avancerade spelare. Om vi utgår ifrån att läsaren har dessa obligatoriska kunskaper (i annat fall kan en tänkbar genväg vara att plöja igenom de relevanta avsnitten från företrädesvis de banbrytande ”röda” böckerna av Kasparov) är nästa steg att veta när man ska tillämpa respektive modell.
Shashin menar att man i första hand ska använda sig av dessa tre ”starka” parametrar:
1. Material
2. Tid
3. Kungens säkerhet
När det gäller material är principen att om man ligger under på poäng i material spelar man som Tal (=angrepp) och ligger man över spelar man som Petrosian (=försvar).
Det finns många metoder att räkna tid eller utvecklingsförsprång men Shashin använder en originell metod som bygger på att man ska fokusera på pjäserna fysiska mobilitet. Om en springare står på g1 i utgångsställningen kan den gå till tre rutor. Man räknar alla pjäsernas mobilitet på detta sätt och om man får exempelvis 44 poäng för vit och 35 för svart så delar man dessa tal och får summan 1.26. Detta innebär att man ska spela som Tal och gå till angrepp! För att få djupare insikt i de olika gränsdragningarna för respektive spelmetod hänvisas till boken!
Den mest delikata parametern gäller kungens säkerhet och här är det viktigt att man visar gott omdöme eftersom denna faktor kan visa sig vara viktigare än de två andra. Trots allt är ju ursprungsidén i schack att sätta motståndarens kung matt. Shashin menar för det första att man ska undersöka hur väl garderade de näraliggande punkterna är hos kungen. En kung på exempelvis e8 har d7, d8, e7 f7 och f8 som de intilliggande punkterna. För det andra bör man undersöka hur de tunga pjäserna är placerade i förhållande till kungen. Man kan undersöka rektangeln gående från d1-d8-e8-e1-f1-f8 och räkna ut hur många tunga pjäser som finns inom den arean. Om vit har en dam på d2 och ett torn på d1 och svart inte har några tunga pjäser inom rektangeln så innebär det att vit har ett stort övertag inom detta laddade område med en extra dam och torn. Denna princip är ganska abstrakt när man förklarar den i ord så ännu en gång hänvisas till boken!
Om denna initiala bedömning med de tre väsentliga grundelementen visar sig otillräcklig kan man komplettera med två ”svagare” parametrar.
1. Kompakthet
2. Elevation
Dessa parametrar har att göra med själva kvalitén av ställningen, särskilt terrängfördelen. Det är mer sannolikt att man stöter på dessa faktorer i en utpräglad strategisk ställning, alltså när vi talar om en Capablanca-situation.
Den förstnämnda parametern handlar om att ju tätare en ställning är ju mindre hål finns det och detta resulterar i en mer latent energi vilket gör det möjligt att starta ett angrepp. Hur räknar man ut vilken ställning som är den tätaste? Först räknar man ner det totala numret av kung + bönder. Därefter drar man den minimala rektangeln som kan täcka respektive ställning av kung och bönder. Ju mindre rektangeln är ju mer kompakt är ställningen. Shashin menar att man ska eftersträva pjäsavbyten i denna situation. Anledningen är att ju fler pjäsavbyten som genomförs ju svårare blir det för den som har sämre täthet att försvara alla sina mer utspridda svagheter. Detta är alltså en typisk Capablanca-metod att sträva efter pjäsavbyten när man har den mer kompakta ställningen.
Den andra parametern anknyter till terrängfördel och därmed till modellspelaren Capablanca som var en mästare på att förstärka sin ställning genom att successivt utöka sitt territorium. Ett typiska modellparti för att illustrera parametrarna kompakthet och elevation är följande:
Nimzowitsch,Aaron – Capablanca,Jose Raul [B12]
New York (15), 12.03.1927
1.e4 c6 2.d4 d5 3.e5 Bf5 4.Bd3 Bxd3 5.Qxd3 e6 6.Nc3 Qb6 7.Nge2 c5 8.dxc5 Bxc5 9.0-0 Ne7 10.Na4 Qc6 11.Nxc5 Qxc5 12.Be3 Qc7 13.f4 Nf5 14.c3 Nc6 15.Rad1 g6 16.g4 Nxe3 17.Qxe3 h5 18.g5 0-0 19.Nd4 Qb6 20.Rf2 Rfc8 21.a3 Rc7 22.Rd3 Na5 23.Re2 Re8 24.Kg2 Nc6 25.Red2 Rec8 26.Re2 Ne7 27.Red2 Rc4 28.Qh3
Hur gör svart vid draget sin ställning mer kompakt?
28…Kg7! Detta drag representerar inte bara kompakthet utan i viss mån också elevation även om fälten h6 och f6 för tillfället är under vits kontroll och svart inte kommer vidare. 29.Rf2 a5! Ett tydligare exempel på elevation där svart vinner terräng på damflygeln. 30.Re2 Nf5! Eftersom svarts ställning är mer kompakt vill Capablanca byta av springarna. Shashin skriver: ”Ju mindre pjäser som är kvar på brädan, ju mer chanser har svart att hoppa in i ”hålen” och etablera sig där”. 31.Nxf5+ gxf5 32.Qf3 Kg6 ”För säkerhets försvarar svart sin h-bonde och ”transporterar upp” (elevates) sin ställning.” 33.Red2 Re4 ”Svart frigör fältet c4 för det andra tornet.” 34.Rd4 Rc4 35.Qf2 Qb5 Elevationen görs gradvis med alla svarts pjäser. 36.Kg3 Rcxd4 Även detta ”tunga” avbyte görs av skälet att svarts ställning är mer kompakt än vits. 37.cxd4 Qc4 38.Kg2 b5 Elevation, alltså ett terrängvinnande drag. 39.Kg1
Hur utökar svart sin terräng = elevation?
39…b4 Elevation och ett viktigt avbyte för att isolera bondesvagheten på b2. 40.axb4 axb4 41.Kg2 Qc1 42.Kg3 Qh1 43.Rd3 Re1 44.Rf3 Rd1 45.b3 Rc1 46.Re3 Rf1 0-1
Det är ingen tvekan om att denna bok hör till en av schackhistoriens bästa och intressantaste böcker eftersom Shashins schackidéer som har för avsikt att presentera en algoritm för att finna det bästa draget aldrig tidigare presenterats på ett så djuplodande sett, i alla fall inte i västvärlden. Det ska nämnas att denna bok gjorde ett djupt intryck på GM Alexander Morozevich som för övrigt skrivit ett initierat förord till boken. Där nämner han bland annat att han år 2002 var med om den värsta motgången någonsin som professionell schackspelare. Han förlorade nästan 80 elopoäng och gick ner till, för honom, det genanta 2679 och han visste inte hur han skulle fortsätta för att nå framgångar på den högsta nivån inom schack. Morozevich hade därefter sin mest framgångsrika period period juli 2003 – juli 2004 då han praktiskt taget vann alla turneringarna och var rankad som en av de fem bästa schackspelarna i världen. Vad berodde detta på? Orsaken var att han år 2003 träffade, just det, coachen, fysikern och IM A. A. Shashin.
Laddar ...
Senaste kommentarer