Schacksnack

Den välkände schackboksförfattaren FM Steve Giddins behöver kanske inte någon närmare presentation för er som läser Schacksnack regelbundet. Han har tidigare nämnts i samband med träningstips och slutspelstips. För nytillkomna läsare kan det nämnas att han är en erkänt skicklig pedagog som på djupet är bekant med de ryska träningsmetoderna och till och med undervisat en så meriterad spelare som den engelske stormästaren Matthew Sadler i fyra år. Nu har Giddins gett sig i kast med uppgiften att skriva en ”drag för drag-bok” med Nimzowitschs partier. En titt i bibliografin visar att Giddins har använt sig av Nimzowitschs egna böcker My system, Chess Praxis och Blockade men även andra ”nödvändiga” böcker inom Nimzowitsch-genren som Raymond Keenes klassiker Aron Nimzowitsch: A Reappraisal och de nyligen utgivna On the Road to Chess Mastery 1886-1924 av Per Skjoldager & Jorn Erik Nielsen och Aron Nimzowitsch 1928-1935 av Rudolf Reinhardt har använts. En genomgång av det odödliga blockadpartiet Johner-Nimzowitsch, Dresden 1926 hänvisar till kommentarer av Bent Larsen och Laszlo Szabo från Keenes klassiker Learn from the Grandmasters men även till kommentarer av Garry Kasparov som också går igenom detta parti mycket grundligt i sin röda serie, närmare bestämt i den första delen av My Great Predecessors. Dessa böcker är också omistliga när det gäller att ha tillgång till Nimzowitschs bästa och mest instruktiva partier med kompetenta och pedagogiska kommentarer. I förordet nämner Giddins att hans favoritbok är Aron Nimzowitsch: A Reappraisal av Keene som var en av de första schackböckerna Giddins skaffade sig som 13-åring. Det är faktiskt den boken av de källangivna böckerna som inspirerat mest till Giddins egen bok om Nimzowitsch. Vilken pedagogisk metod använder sig Giddins av? Han har valt att skriva om Nimzowitsch i ett tematiskt perspektiv som dock blir kronologiskt inom dess respektive tema. Detta är förmodligen det bästa tillvägagångssättet eftersom det är meningen att 30 partier (= 30 lektioner) ska gås igenom av schackspelaren. Andra författare till partisamlingarna i move by move-serien har för det mesta omkring 60 partier att laborera med och det underlättar och inbjuder till ett kronologiskt upplägg där avsikten är att läsaren med hjälp av författarens pedagogiska kommenterarer ska kunna följa en spelares schackliga utveckling från junior till ung och äldre senior.  De fem olika teman som Giddins använder sig av är: Nimzowitsch som angreppsspelare, försvarsspelare, blockadspelare, strategispelare och Nimzowitsch i slutspelet. Det är speciellt avsnitten som handlar om Nimzowitsch som blockadspelare och strategispelare som är de mest karakteristiska för denne hypermoderne spelare och som recensenten rekommenderar om man är relativt obekant med Nimzowitschs idéer. Om man på djupet är bekant med de tre klassiska böckerna av Nimzowitsch och även kompletterat med Keenes så kallade omvärdering av Nimzowitsch har man inte så mycket att hämta i Nimzowitsch – move by move. Den kan möjligen tjäna till att repetera sådant man läst om tidigare men dock i en modern tappning eftersom datorer har använts. Den huvudsakliga avsikten med denna bok är att först och främst vända sig till spelare som har ytliga eller inga kunskaper om Nimzowitschs revolutionerande idéer. Ur detta perspektiv kan boken definitivt rekommenderas då den kan tjäna som en introduktion till alla de fetade böckerna som nämndes i inledningen, för några genvägar om man vill genomgå en Nimzowitsch-kurs finns inte.