Pump up your Rating – Unlock your chess Potential av IM Axel Smith
Quality Chess har under senare delen av förra året gett ut en ny bok med träningsmetoder av den svenske internationella mästaren Axel Smith med den kontroversiella titeln Pump up your Rating – Unlock your chess Potential. Det är flera schackspelare som har retat sig på den här titeln som överbetonar den mätbara aspekten i schack. Det behövs kanske påminnas om att den framlidne ryske stormästaren Eduard Gufeld var en stor motståndare till Elo-talet överhuvudtaget eftersom de kreativa elementen skjuts åt sidan till förmån för sportsliga faktorer. Jag hänvisar till Gufelds klassiker: Chess: The Search for Mona Lisa (Batsford 2001) för hur ett sådant Elo-tal kan fungera som tar hänsyn till konstnärliga och vetenskapliga kriterier och inte enbart sportsliga. Personligen hade jag föredragit arbetstiteln Grandmaster Training Manual som möjligen hade varit en torrare titel men uppenbarligen föredrog förlaget den valda titeln för att försöka locka till sig alla kategorier av spelare och inte bara GM-aspiranter. Jag förstår dock inte logiken i detta när Quality Chess redan har rykte om sig att vara ett förlag som främst vänder sig till avancerade spelare. Som det är nu kan säkert en och annan bli bortkollrad, inte bara på grund av den lite osmakliga titeln, men också för att den stora röda pilen på framsidan med rankingspannet 1200-2400 kan få en att tro att det här är en bok anpassad från nivån nybörjare till IM-spelare men så är inte fallet. Det här är istället en bok, i viss mån i stil med Alexander Kotovs Vägen till mästerskap i schack (Prisma, 1970), med stormästaraspiranter som primär målgrupp. Lite överraskande kritiserar Smith för övrigt denna klassiker och menar att den inte varit honom till någon praktisk nytta. Ändå skriver han ett avsnitt om varianträkning, där Kotov ju var den som grävde de första spadtagen, och som anses omistlig när det gäller böcker om varianträkning. Enligt Kotov måste man behärska varianträkning, positionsbedömning och ha en känsla för kombinationer om man ska nå framgångar på hög nivå. Smith påstår, kanske inte helt överraskande, att just varianträkning är den viktigaste kunskapen och det är också det som är orsaken till att datorerna håller så hög spelstyrka. Senare litteratur med fokus på varianträkningens problem och som därmed har följt en tradition sedan Kotovs bok är: Mark Dvoretskijs Secrets of Chess Tactics (Batsford 1992), Jonathan Tisdalls Improve your Chess now (Cadogan, 1997), John Nunns Secrets of Practical Chess (Gambit, 1998), Valerij Beims How to Calculate Chess Tactics (Gambit 2006) och Jacob Agaards Grandmaster Preparation – Calculation (Quality Chess 2012). Tyvärr är en svaghet med Quality Chess att de inte ger kredit till tidigare schackförfattare som har skrivit om samma ämne, i det här fallet varianträkning, och de tar därmed indirekt själva på sig äran att förmedla upptäckter som det redan har skrivits om tidigare. Jag kan för övrigt särskilt rekommendera Beims bok som tar upp nya idéer om hur man kan förhålla sig till varianträkningens problematik.
Smiths bok är uppdelad i två delar varav den första handlar om positionellt schack, alltså hur man tänker i schack. Han fokuserar främst på bondegenombrott, pjäsavbyten och varianträkning. Han går igenom partiexempel med bland andra de svenska spelarna Ulf Andersson och Evgenij Agrest och varvar med övningsuppgifter till varje kapitel så att läsaren vid behov kan vara aktiv. Detta är ett plus med boken att det är ett svenskt perspektiv eftersom det inte finns några partisamlingar med vare sig Andersson eller Agrest att tala om. Andra delen tar upp ett schackträningsprogram som man kan tillämpa varje dag. Smith går först detaljerat igenom hur man inte ska göra och det kallar han mumiens träningsprogram och kontrasterar med hur man får mumien att bli levande. Till exempel på måndagar spelar mumien blixt i två timmar på Internet men blir levande genom att begränsa partierna till max fem. Efter varje blixtparti ska man dessutom kolla öppningarna och undersöka om det är något man inte förstår. Jag är inte säker huruvida Smith är humoristisk eller seriös men detta är upp till läsaren själv att avgöra. Några nyckelord han nämner i samband med schackträning är att det ska vara roligt och att man ska sträva efter kvalité men han nämner inte konkret hur schackträningen ska bli rolig utan betonar främst att man ska vara pigg när man tränar. På sidan 159 skriver Smith: ”I don’t consider historic knowledge to be important. However, I know there are other schools of thought, and I have even heard one of the most acknowledged FIDE trainers say that it’s impossible to become strong in chess without knowing the World Champions in chronological order!” Här undrar jag om det inte förligger ett missförstånd för jag är nästan säker på att FIDE-tränaren har avsett de strategiska idéerna och de klassiska partierna genom historien. Det är inte historisk kunskap i sig – i bemärkelsen kuriosa – som är viktig för att höja sin spelstyrka men däremot är det helt klart att man behöver gå igenom en ”universitetskurs” i stil med Kasparovs röda och detta har bland andra världsmästaren Magnus Carlsen gjort. Även kända spelare som Garry Kasparov och Vladimir Kramnik har påpekat nödvändigheten av att känna till de tidigare världsmästarnas bidrag till schackvärlden och jag kan själv bekräfta att jag knappast varit IM om jag inte känt till de tidigare idéerna från Greco fram till Carlsen. Smith påstår att han aldrig sett ett komplett parti av Bobby Fischer och detta kom som en kalldusch. Det får mig att undra om inte denna bok indirekt propagerar för att man ska ignorera geniala spelares idéer och istället fokusera på schackdrag som en opersonlig kvalité men då har man ju per definition själv blivit som en dator och reducerat sig i och med att man har blivit frånkopplad en historisk och kulturell schackgemenskap. Detta bekräftas faktiskt i viss mån av introduktionen: ”In 2006, when I switched from being a human to a chess player, I worked through 26 chess books from cover to cover.”
Något annat kontroversiellt som nämns är ”The Woodpecker Method” inspirerad av flerfaldige sverigemästaren och stormästaren Hans Tikkanens träningsmetoder som bygger på pattern recognition, alltså på att känna igen mönster. Tikkanen har fått idén från Geoff Colvin’s Talent is overrated (2010) och bygger på att man ska träna 1000 enkla ställningar hårt och sedan repetera dem igen. Tikkanen erkänner att han har använt ”dåliga” taktikböcker och att metoden har gett honom belöningar i form av tre GM-normer. Jag har svårt att köpa denna träningsmetod som grundar sig på ”dåliga” taktikböcker och det är heller inte klart vad man får ut av att träna enkla ställningar förutom ett bra självförtroende! Detta skrev redan ”världens bäste schacktränare” Dvoretskij om för 20 år sedan. En enkel ställning lägger grunden till en mer avancerad och detta är ju välkänd pedagogik.
Det är upp till läsaren att avgöra om boken är köpvärd och läsvärd. Även om den schackhistoriska utvecklingen ignoreras eller undertrycks i denna träningsbok kan man dock framhålla ljuspunkten med det svenska perspektivet i kombination med övningsexempel och det är unikt för att vara en bok på engelska.
IM Thomas Engqvist
En annan recension finns här:
Boken finns att köpa i Schackhandeln klicka på denna länk:
Laddar ...
11 mars 2014 klockan 23:32
Hej!
Tänkte publicera mina egna tankar om boken och om Axels och Thomas idéer.
Först ger du klar kritik mot titeln, och det är förståeligt eftersom ganska få tycker den är bra, men ditt förslag, Grandmaster Training Manual är lite missvisande eftersom vår käre Smith är IM som vid tillfället inte ens hade någon GM-norm. ”International Master Training Manual” låter dessvärre inte särskilt catchy.
Angående tidigare litteratur om variantberäkning är jag inte särskilt påläst, och jag har inte läst Smiths kapitel om detta lika noggrant som de andra kapitlen, men Smiths påstående om att Kotovs bok var av liten praktisk nytta är inte odelad. Till exempel har ex-sovjeter som GM Agrest hävdat att Kotovs metod i många fall är praktiskt värdelös, men att den är av historiskt värde.
Du nämner att det inte finns någon partisamling att tala om som täcker Andersson eller Agrest, vilket är märkligt eftersom du säkert är medveten om att boken Grandmaster Chess Strategy om Anderssons strategiska mästerverk publicerades något år sedan. Du kanske ogillar den boken, men hävda inte att det inte finns någon partisamling. Du ger inte mycket credit för att Smith går igenom Agrests spelidé om bondegenombrott, vilket är en ny och outforskad synvinkel på strategi som förhoppningsvis fick fler än mig att se Agrests partier på ett nytt sätt.
Vad skulle vara humoristiskt om att spela sina blixtpartier seriöst enligt en vettig repertoar och sedan använda den erfarenheten? Förstår inte alls vad du menar.
Du klagar på att Smith inte skriver hur du ska göra för att schackträning ska vara kul. Ifall man anställer en clown som kan rapa Morphys angreppspartier baklänges kanske du tycker det är kul? Att man har kul är en ganska personlig punkt, och jag vill inte se någon bok som säger åt mig hur jag har kul. Tycker man träning är tråkigt har man inte kul, det är så det är.
Din åsikt om historiens betydelse är knappast förvånande, och även fast Smiths påstående ska tas med en nypa salt (om att inte ha sett ett enda komplett Fischer-parti) så tycks du ta det som någon sorts förolämpning mot ditt eget sätt att förstå schack. Du hävdar att det är fullständigt obligatoriskt att ha en universitetskurs i stil med My Great Predecessor-serie som du kallar ”Kasparovs röda”. No comments…hoppas läsarna här kan resonera själva.
Angående Woodpecker-metoden så skriver inte Smith ”Välj den sämsta boken du kan hitta och sätt igång”…han syftade på att människor tenderar att vilja hitta det perfekta materialet innan de börjar, och således prokrastinera själva arbetet. Tyckte det var ganska tydligt att han inte ville att läsaren skulle bekymra sig för mycket om materialet, och istället bara göra jobbet.
Jag rekommenderar starkt människor att läsa boken, och de som äger den får gärna säga vad de tycker.
12 mars 2014 klockan 07:22
Hej Kenneth och tack för din återkoppling! Grandmaster Training Manual var den ursprungliga arbetstiteln och inte mitt förslag. Jag tycker ändå det är en mer korrekt titel eftersom boken i första hand är tänkt för spelare som har tänkt sig en professionell karriär. Jag vidhåller att alla nuvarande böcker om varianträkning har Kotovs tankar som grund och de är absolut applicerbara. I dagens schack använder man olika varianträkningsmetoder för olika typer av ställningar och i vissa ställningar är det faktiskt ganska lätt att fastställa kandidatdragen som Kotov menade att man skulle göra.
Eventuellt kan jag fördjupa mig i det här i en framtida artikel men tills vidare rekommenderar jag Beims bok. Jag har full koll på alla utgivna böcker om Andersson och är inte nöjd med dem. Fortfarande saknas en riktigt bra bok pm Ulf Andersson. Både den tyska boken och boken av Ravikumar är för begränsade. När det gäller konceptet om bondegenombrott har Nimzowitsch redan skrivit teorier om det här i My System. Nimzowitsch var kritisk till Steinitz system och hävdade bland annat att det var viktigare att ha koll på bondebrejkarna. Detta kallas med ett fint ord för exteriörprofylax. Jag står nog på samma sida som Botvinnik när det gäller vådan av att spela blixtpartier så för mig är det inte seriös schackträning. Det finns mycket bättre metoder att lära sig spelöppningar än att spela blixt. Temapartier med längre betänketid är bättre så att man hinner tänka. I mångt och mycket är min kritik mot boken en kritik mot alla böcker i samma genre som betonar datorn till förmån för böcker. Vi är en del av en schackkultur och om man inte kan uppskatta partier av de stora genierna genom tiderna missar man den, i mitt tycke, viktigaste dimensionen. Visst är datorerna viktiga som komplement och analysredskap men de kan aldrig ersätta de schackhistoriska idéerna.
12 mars 2014 klockan 10:07
Jag tycker om Axels bok och det bästa är woodpecker-metoden. Vill man bli bättre ska man börja där.
12 mars 2014 klockan 19:06
Jag har ännu inte haft tillfälle att läsa Axels bok, men jag ser fram mot att göra det. Generellt sett, vill jag dock säga att kritiken mot träningsböcker ofta är orättvis – såvida man inte kan visa att en specifik bok är objektivt dålig (som man kan med nästan allt som skrivits av Raymond Keene eller Eric Schiller) – därför att man ofta glömmer bort att det som funkar för en spelare, kanske inte alls passar en annan. I det avseendet skiljer sig inte schackträning från andra former av träning eller skolpedagogik, det är viktigt att individanpassa träningen/undervisningen, och att guldkorn står att finna hos en rad olika författare, inte minst Kotov, t.ex. Det är ett väldigt binärt synsätt att som tydligen både Smith och Agrest gör helt avfärda Kotovs varianträkningsråd. Jag är mer inne på Thomas linje: det är ställningsberoende om man kan sitta och plocka ut kandidatdrag eller ej.
Det som skiljer ut schack från många sporter är att det inte finns något direkt förhållande mellan nedlagd tid och förändringar i spelstyrka på samma sätt som exempelvis ökad fysisk träning eller mer bolljonglering, vilket generellt sett ganska snabbt ger resultat i form av ökad snabbhet, uthållighet, styrka i närkamper, bollkontroll o.s.v.
Min egen högst personliga uppfattning är att man i Sverige, och kanske i västvärlden som helhet, har snöat in lite för mycket på det lustfyllda lärandet (inte på något sätt unikt för schacket). Råkar man inte, som Fischer eller Carlsen, vara fullkomligt genialisk och ha enorm kapacitet att direkt ta till sig nya koncept o.s.v. har man inte alltid något större val än att traggla.
Vad beträffar grunderna i schack så tror jag att Smith helt enkelt har fel. Nästan alla spelare går igenom faser liknande de som schacket har gjort de senaste 150 åren och genom att studera partier av t.ex. Steinitz, Tarrasch, Rubinstein, Lasker, Capablanca, Aljechin, Botvinnik o.s.v. snabbar man garanterat upp utvecklingsprocessen med flera år och skapar dessutom förutsättningar att nå betydligt längre än man annars skulle göra. Tror inte att det när någon tillfällighet att Grandelius nu arbetar med Agrest för att få i sig mer av detta.
12 mars 2014 klockan 19:31
Glömde säga angående woodpecker-metoden att jag håller med ”alla”! Vi är nog få som inte har missat något i grunderna och då hjälper woodpecker-metoden utmärkt, men detta hindrar inte att man också bör identifiera en mer avancerad uppsättning av x antal kombinationer att öva vidare på (som Thomas påpekar). Det råder ingen brist på material för såväl woodpecking som mer avancerade övningar.
12 mars 2014 klockan 23:56
Hej igen.
Åsikterna om variantberäkning tycks vara ungefär densamma hos alla här, så det finns inte mycket mer nytt att tillföra här. Jag håller helt med Ola om att träning är högst individualiserad, vad som passar för en person passar inte alls för en annan, det är givetvis helt logiskt. Smith skriver om hur han själv ser på schackträning och hur han upplevt att effektiv schackträning fungerar för de i sin närhet. Detta har tagit honom över 2500 och till en oerhört hög spelstyrka, högt över någon av oss, och att direkt såga varenda metod han använt på ett par rader känns lite väl brutalt.
Angående lustfyllt lärande beror det ju givetvis på vad man vill med samhället. Vi kan ha stenhård disciplin hos våra unga, tvinga dem gå i skolan med uniform från 05 till 22 och ha högst begränsade aktiviteter ifall vi tycker det vore bra. Eller så låter vi barnen utforska världen och sitt inre kall själva och hjälper dem fatta bra beslut under deras uppfostran. Lustfyllt lärande fungerar säkert inte lika bra i Nordkorea.
Ni har rätt i att lära sig schackhistoria är användbart för att bli en stark spelare, men jag gillade inte Thomas ordval att man måste gå en universitetskurs för att bli bra på schack. Grandelius har nått en mycket hög nivå utan större kännedom om schackets historia, och det stämmer mycket väl att Agrest lär honom detta. Att brutalt hävda att Smith har fel är inte i min smak, det är som sagt individualiserat.
Angående den eviga datorgenerationen vs. Informatorgenerationen som Thomas tycker sig tillhöra. Thomas, du hävdar att datorer aldrig kan ersätta böcker, men det är ingen tvekan om att trenden bland schackspelare idag lutar mot datorer. Tycker du vi ser en brist på spelstyrka? Utvecklas vi bakåt och blir sämre och sämre? Skyller du detta på ratinginflation?
Till sist, många liknelser har dragits med ”känd pedagogik” och ”skolsystemet”. Thomas håller säkert inte med mig, men det svenska skolsystemet är enligt mig ett enormt misslyckande, vilket även all forskning och statistik pekar på.
13 mars 2014 klockan 01:54
Tack trådskrivare!
Thomas jag undrar om du har läst mästerverket Grandmaster chess strategy av Jurgen Kaufeld och Guido Kern ?.
Den boken är en lärobok om Ulf Anderssons partier.
Vilka häftiga partier och bra med olika teman från Ulf Anderssons partier.
Det var Emil Hermansson som tipsade mig om den boken.
Så suveränt bra bok enligt mig. Jag kan verkligen rekommendera er alla att köpa den.
Förövrigt det är även häftigt och se Ulf Andersson i action och vilken trevlig och sportslig person.
Ulf är en föregångare schacket i Sverige och har den bästa postionella känslan någonsin?
Nu var iofs Ståhlberg och Lundin och Stoltz superstarka spelare på sin tid.
Jag såg Dvder om Queens gambit eller Najdorf med Kasparov? Han sa iaf att man måste förstå varför visa saker var populära tidigare? Därför när man studerar öppningar så tycker han att man ska kunna spelöppningshistoria.
Saker kommer och går i trender ofta sen kan visa saker få dålig statistik och för det mesta så kan jag tänka mig att det är i vmmatcher som det för det mesta är mest analyserat innan och sen all publicitet som gör visa öppningar.
Jag antar att det är därför lite som Thomas ej håller med Axel i sin bok.
Jag tycker det mycket bra att han gör recension på boken.
Även om Thomas ej riktigt gillar visa delar i boken. Så rekommenderar han att man läser en recension från ett annat hållet.
Mycket proffsigt gjort Thomas. Eftersom det kan ju vara så att andra tycker om boken.
Jag har ej läst Axel bok. Jag funderar på att köpa den sen.
Jag lyckades faktiskt vinna mot Axel Smith i Påskturneringen .Trevlig person och sportslig. Jag tänkte att han kommer bli enorm bra om han fortsätter. Det gick snabbt framåt trots att han förlorade mot mig.
Till och med Axel någon gång skriv en trevlig och rolig kommentar när det var en analys om en Alekhine variant.
1e4 Nf6 2 e5 Nd5 3 d4 d6 4 Nf3 de 5
Nxe5 Nbd7 6.Nxf7
Den analyserades väldigt mycket här på Schacksnack när Lars hade sidan. Då hittade tror jag att det var Mikael Johansson en vederläggning på svarts spel. Då skrev Axel Smith något i stil med att det ser ut som varianten är vederlag men vad vet jag som har 0% mot dig. Han skrev att han då hade slutat med Franskt pågrund av vårat parti.
Det var trevligt att få feedback av en sån stark spelare.
Jag hade turen att hamna i en ställning efter en bok som jag lärt mig många drag utantill.
Jag såg på han under partiet vilken fokus han hade.
Jag skulle tänka mig att den där boken ”Pump up your rating” skulle kunna gör mig till en bättre spelare.
Morozevich är en häftig spelare som ofta förbättrar eller tar fram gamla varianter som fallit ur glömska.
Ulf Andersson har den fantastiska förmågan dels kunna se vad han vill uppnå för ideal ställning och sen kunna räkna långt baklänges. Jag sett han flera gånger där han sett så mycket längre än andra svenska stormästare som tappat hakan.
Synd att Ulf inte har samma ork längre?
Nåja på den nivån är det säkert tufft och spela? 🙂
Jag är inte någon speciellt stark spelare men jag tycker dock Kotovs böcker är väldigt intressanta.
Jag skulle behöva Repetition det var kanske 10 år sen som jag läste de.
Jag kan dock säga att jag lärde mig bra saker från de böckerna.
Jag har många böcker och jag tycker det är kul och läsa och bläddra.
Det där med att gå igenom böcker till vanligt bräde är jag för slö.
”Mitt system” var en annan bra bok som jag lärde mig mycket om bondekejdor, mm.
”Öppningsspelet i schack” med Bent Larsen är annan favorit.
Jag gillade det som han skrev ”att man aldrig ska lita på teoretikerna”.
Sen det där med undantag till generella regler var också väldigt intressant.
Jesper Halls bok ”träna schack” är också en mycket bra bok.
13 mars 2014 klockan 07:21
Tack Erik för dina entusiastiska kommentarer! Roligt också att du sätter värde på de perspektiven som har lyfts fram och som inte har kommit fram i andra recensioner. Visst har jag kollat igenom den i princip enda partisamlingen som finns med Anderssons partier. Det här är dock ett urval med ett tematiskt perspektiv men det jag saknar är en biografi som går igenom de intressantaste partierna kronologiskt. Det finns inte en enda sådan bok om Ulf Andersson men däremot finns det gott om litteratur om de tre svenska musketörerna. För närvarande skrivs det en bok om Gideon Ståhlberg. Jag tycker rent ut sagt att det är en skandal att vi inte kan ha en bok om den bäste svenske spelaren genom tiderna på det svenska språket men tyvärr är förlagen inte intresserade.
13 mars 2014 klockan 07:36
Tack för dina kommentarer Kenneth men jag har aldrig menat det du skriver. Litteratur och datorer behöver och kompletterar varandra precis som strategiska idéer och varianträkning är beroende av varandra. Problemet idag är att den unga generationen överbetonar datoraspekten. Jag tycker att Magnus Carlsen och Garry Kasparov som representerar de olika generationerna har förstått det här. Kasparovs röda böcker är förmodligen världen bästa schackböcker och om man ignorerar dem missar man en livsviktig dimension av förståelse inom schack. Det här är faktiskt en genväg att bli en bra schackspelare samlade i fem band och som inte existerade när jag var riktigt ung så det är klart det är lättare att bli en skicklig schackspelare idag när all information och kunskap är tillgänglig.
Jag är gymnasielärare till vardags och instämmer med dina sista meningar. Jag kan rekommendera Sven-Eric Liedmans bok Hets som går igenom allt det här fram till 2011.
13 mars 2014 klockan 08:18
Hej Thomas!
Dina tankar är mycket mer klara och välformulerade nu. Jag håller inte med på ett par småsaker, men det tycks som att vi kommit överens nu, i stort sett. I övrigt är Kasparovs böcker extremt bra, jag instämmer.
Jag har arbetat som lärare på gymnasienivå i över 20 år, men Hets har jag aldrig läst. Ska söka upp den i bokhandeln.
14 mars 2014 klockan 03:44
Åsikterna om variantberäkning gick väl i viss mån isär 😉 Min egen erfarenhet är att kombinationsträning är bra av mer än ett skäl, förutom mönsterigenkänning o.s.v., så upplever jag att ens tänkande vid brädet blir mer disciplinerat i största allmänhet. Mindre rundgång/hoppa fram och tillbaka, oavsett om man använder sig av Kotovs metod eller ej.
Hursomhelst, så tycker jag du hårddrar vad Thomas och jag skrev angående schackhistorien. Jag håller helt och med Thomas, det finns inget som hindrar att man blir en stark spelare om man prioriterar bort schackhistorien, men jag är rätt övertygad om att många spelare stannar i utvecklingen betydligt tidigare och inte når lika långt, just för att de negligerar de gamla mästarna – eller olika aspekter av den schackliga utvecklingen om man så vill.
Angående det lustfyllda lärandet: jag tror att du i det närmaste helt missförstår mig. Den överhängande risken som jag ser det är att man mycket snabbt väljer bort allt som är/verkar svårt eller tråkigt, trots att det mycket väl kan vara så att det efter relativt kort tid av tragglande kan vara så att man får ”insikt”, eller bara har lärt sig och förstått mer (en bredare grund helt enkelt) och plötsligt tycker det är roligt eller åtminstone fullkomligt uthärdligt. Arbetets och universitetsstudiernas mer självständiga vardag är inte alltid fantastisk och lustfylld, men är man uppfödd på att ”knarka” kickar och belöningar kommer man inte heller att klara av ”oxaveckorna” som en kompis brukar uttrycka saken. Vittnesmålen om att svenska universitetsstudenter i hög utsträckning har svårt att klara av ens normal studietakt, läsa och ta till sig kurslitteratur, prestera begriplig svenska med mera, och från arbetsgivare som har svårt att rekrytera yngre arbetskraft på grund av bristande kompetens och taskig attityd/inställning, säger kanske något om vad som händer om det inte ställs några större förväntningar eller krav på att man ska jobba bort sina svagheter. Detta har ingenting med kadaverdisciplin och nordkoreanska dagar 05-22 att göra, även om man står aldrig så i samklang med sitt inre kall och har tillåtits utforska världen helt efter eget skön. Detta resonemang är enligt min mening fullt överförbart på en rad områden i livet, inte minst schack.
14 mars 2014 klockan 08:48
Ola. Angående schackhistoriens betydelse är vi tillräckligt nära i åsikter för att inte debattera. Jag håller med om att det hjälper till stor del att känna till den, men att det inte är absolut nödvändigt som vår käre Thomas anser.
Angående lustfyllt lärande förstår jag dina åsikter nu och tycker de är mycket rimliga. Beklagar missförståndet.
14 mars 2014 klockan 12:11
Kenneth: Närmast klassisk saltsjöbadsanda 😉
14 mars 2014 klockan 17:17
Det finns givetvis inget egenvärde i att känna till historiska ögonblick för att bli en stark schackspelare. Det kan vara bra att känna till varför en variant inte längre anses spelbar idag (det vill säga att man känner till refuteringen) men man behöver inte känna till att det var Smyslov som kom fram till den under ett besök på en bordell i Paris år xxxx. Att Thomas har ett stort intresse för schackhistoria har inte undgått mig, det präglar det mesta som han publicerar. Har man en bättre schackförståelse om man anser att; 1: 1.h3 är ett svagt drag då det strider emot Steinitz fundamentala spelstrategi och inte tar kontroll över centrum osv eller 2: 1.h3 är svagt pga. Houdini bedömer det som att man ger bort ett drag och man har minst 10 bättre drag i ställningen? Svar: Nej.
14 mars 2014 klockan 17:19
Visst kan böcker komplettera datorer, frågan är bara varför man ska ödsla sin tid med denna komplettering när man kan använda tiden till att använda datorn ännu mera. Det enda skälet till att köpa en viss schackbok är
om det finns exklusivt material i den som inte går att få fram via en datorn, plus att det är lite småmysigt att sitta och läsa en bok med en kaffihalva bredvid sig.
15 mars 2014 klockan 16:32
# Christer Johannorm
Jag delar inte din uppfattning om att man idag kan strunta i att lära sig ”classic Chess” och bara använda sig av datorer. om man vill bli en bra internationell IGM. Även andra som vill mera bör ju efter tid och intresse ge detta sin tid om de vill bli få en bättre schackförståelse.
Att till fullo göra detta arbete kräver oerhörd lång tid och kraft. Dessutom måste personens hjärna vara så utrustad att infomationen kan lagras systematiskt i hjärnan så att minnet fungerar när olika data skall plockas fram ur minnet.
Här har vi människor olika egenskaper i generna och därigenom olika förutsättningar, men givetvis går det också att genom systematisk träning att bli bättre på detta utifrån de grundförutsättningar som varje person har.
Härigenom så finns det givetvis ett egenvärde i att känna till historiska ögonblick för att bli en stark schackspelare. Det är nämligen genom att memorera in turneringar, matcher och partier och var och när (årtal, mm.) och vilka spelare som deltog som man sedan lägger in partierna och idéerna i hjärnan ”databas”.
Innan man gjort detta arbete fullt ut och fått det hela med de olika nya idéerna i kronologisk ordning så kan man inte till fullo förstå typ”informatorkommentarerna” och liknande. Sedan är det ju så att det hela tiden kommer nya annalyser och tidigare bedömningar revideras.
Även om datorerna nu är ”starkare” än människan så är givetvis inte en dator starkare än en människa som har dessa kunskaper och som har tillgång och tid till samma databas bättre än människan.
Det handlar om att datorerna nu har så stor databas och att de gör sina beräkningar snabbare och de blir inte trötta och sånt om inget i datorn går sönder eller om elen stejkar.
Bland svenska spelare har efter min uppfattning Ulf Andersson, Eugen Agrest och även Thomas Engqvist och några fler gjort detta arbete. Detsamma gäller Magnus Carlsen, Jon Ludvig Hammer och Simen Agdestein i Norge m.fl.
Det finns mer att säga om detta, men jag vill slutligen bara säga att jag själv inte gjort detta mastodontarbete även om jag hyggligt förstår vad det handlar om att göra.
15 mars 2014 klockan 18:54
Håller med dig, Bo! Jag har inte heller gjort detta hästjobb (men försöker ta igen bristerna så gott det går), men att Carlsen – och på sin tid Fischer, för att inte tala ”varje rysk skolpojke” som någon uttryckte saken i en schackbok för länge sen – har gjort det är numera helt uppenbart. Dels hänvisar Carlsen numera regelbundet till de gamla storheterna, dels säger han Carlsen rakt ut att han inte föredrar att inte jobba med dator.
Att lägga sådan boktid på att jobba mer med datorn, skulle det verkligen vara meningsfyllt eller ge samma resultat? Är inte alls säker på det. Även om människans spelstil förändrats i viss mån till att bli mer datorlik, så är datorn som räknemonster betraktat redan långt före människan.
15 mars 2014 klockan 22:28
Självklart går det att nå högt med hjälp av datorer och dåliga kunskaper om historien. Däremot är jag lika övertygad om att man kan bli ännu bättre med rejäl baskunskap. Ett i mitt tycke lysande exempel är Anands vinst över Aronian. Jag tvivlar starkt på att någon utan goda kunskaper om hur Steinitz tänkte och spelade skulle kunna spela som Anand gjorde i det partiet.
15 mars 2014 klockan 23:13
Jag märker att ni totalt missar andemeningen i vad jag har skrivit. Jag menar att det är bra att känna till de schackupptäcker som har gjorts i historien men det finns inget egenvärde i att kunna återge var och när det ägde rum, enbart de teoretiska orsakerna bakom schackliga upptäckter.
15 mars 2014 klockan 23:41
Spelöppningsteori i schack bygger på spelade partier. Att datasystematisera detta i en maskin med 1:or och 0:or som sedan har en mycket stark processor att bearbeta detta är en sak, att åstadkomma ett system i mänsklig hjärna så att dessa kunskaper läggs in och kan plockas fram ur minnet vid rätt tillfälle och att det minns rätt är en annan sak.
Om det finns något annat system att få in idéerna i den historiska utvecklingen än, ”klassiskt schack”, där minnesbilder genom platser, länder och tidsdata samt spelare finns med i minnesbilderna så presentera gärna det.
Tack och lov så är inte en människa en dator.
16 mars 2014 klockan 01:00
Mycket intressant inlägg Bo Berg och jag håller med dig.
Därför böcker och videos med Stormästare är som regel väldigt bra.
Nu för tiden tycker jag att man håller mycket högre klass på öppningsböckerna än tex för 15 år sen.
Vad tycker ni?
Det är som att förlagen har högre krav på författarna fast men då kan de ibland också motarbeta författare genom att de måste begränsa sig. Vilket kan göra att innehållet är bra men för tunt för att kunna göra en öppning rättvis.
Jag tror att först och främst att lära sig klassiska teman och berömda partier och berömda strukturer och vanliga taktiska teman och slutspel mm.
På så sätt så tror jag att man når snabbast i början?
Jag har inte gjort det där. Jag är helt enkel för slö och tidsbrist, tränar för ensidigt och bara med det jag gillar.
Sen vissa böcker är så svåra att de kräver en viss nivå innan för att kunna ta till sig av.
Jag gillar att spela och analysera partier och testa min öppningsrepertoar.
Sen så kan man ha nytta av datorerna i vissa lägen i partierna och även att kolla igenom tankar som man har haft under partierna. Datorerna kan fungera som bra komplement och förstärker alltid egna tankar eller sågar dessa:-)
Datorerna är också kanonbra att kunna lagra partier med och att förbereda sig med om man vill gör så snabbt.
Jag brukar alltid analysera alla mina långpartier först med egna funderingar på vanligt bräde.
Sen så lägger jag in partiet på datorn och sen lägger jag innan saker som jag funderat med en motivering och drar igenom dessa.
Sen så tar jag och gör en full analyse tex över natten.
Då har jag lärt mig väldigt mycket av mina partier hur jag tänkte och hur jag kunde missa och vad som ibland var de snygga avgörande dragen som datorn aldrig missar.
Däremot så är lika viktigt oavsett man tränar med en bok eller dator att man har egna slutsatser också.
De egna slutsatserna har man fått av lärda erfarenheter och där tror jag ej datorprogrammet i grunden kan ersätta bra läroböcker. Det finns såklart digitala program och pdf böcker som säkert är bra.
Jag tror dock på själv känslan med ett vanligt bräde och en bok.
Jag är iofs uppvuxen mera med det.
Det går säkert också med tex en öppningsbok och mata in på datorn för att ha som repetition senare.
Däremot så skulle jag tänka mig att om man kan många olika ställningar. Så kan man med datorerna hitta många förstärkningar där människorna ej haft förmåga att förstå eller kunnat räkna igenom eller helt enkelt bara viftat bort bra alternativ.
Så därför tror jag det är viktigt att man har nått en viss grund innan?
Jag tror ej bra att hänga upp sig för mycket på hur datorn värderar i poäng.
Viktigast att förstå på vilket som den värderar så och testa den även med egna ideer i ställningar.
Vissa ställningar är så komplicerade till och med för datorerna att de ändra sig mycket efter att motståndaren gör ett drag.
Sen att förstå att varje ställning kan ha sitt undantag. Låsta ställningar så är datorerna inte lika bra eftersom de verkar ha en tendens att övervärdera löparparet i alla ställningar? rätta mig om det är fel?
Vet någon om det finns någon bra hemsida som har många kommenterade partier?
Ola Winfridsson det var nog Yermolinsky, brukar säga ”Every Russian School boy knows”
Kommer ursprungligen från Michail Botvinnik det uttrycket ni kan kolla in den här videon och googla Every Russian School boy knows.
http://www.youtube.com/watch?v=JEEsACld2yA
17 mars 2014 klockan 14:09
Jau tycke inte alls öm di här datorera söm fölk sitter å höll på mä, hä va mycke bättre förr när man satt me ena hederliga bok, elda i brasa och drack ena riktig goa kaffihalva. Appropå kaffihalva kanske man ska ta ena nu, de är ju Måndags till trotts..
17 mars 2014 klockan 15:40
En eller två gånger så kanske, man, tycker att dessa kaffehalvsvitsar är roliga, men detta återkommande, tycker jag, drar ner debattklimatet och sänker hemsidans status.
Bakom dessa 30- och 40-talsfilmer och även schackmiljön från samma tid ligger mycket tragedi och elände.
Det skulle vara bra för schacket om vi arbetade för att få bort detta och uppmuntra till en mer seriös sportlig linje i schacket.
17 mars 2014 klockan 17:40
Vilka filmer syftar du på Bo? Försöker Axel vara rolig tror du?
17 mars 2014 klockan 18:48
”Pilsnerfilmer” tror jag var en benämning.
18 mars 2014 klockan 01:59
Jag skickar lite intressanta länkar.
Om ni hittar något bra säg till.
http://pathtochessmastery.blogspot.se/2012/03/thanks-to-query-from-hieronymus-ive-now.html
http://bishopsbounty.blogspot.se/2008/11/pgn-game-downloads.html
http://www.worldchesslinks.net/
http://www.endgame.nl/endgame.htm
21 mars 2014 klockan 11:19
Jag har inte läst Smiths bok så jag kan inte uttala mig om den, men lite om debatten som jag missat angående gamla studera schack historia så har jag lite synpunkter.
Sedan jag började studera de gamla mästarna så har jag gått upp i rating och deras partier har även påverkat min spelstil. Jag studerar även moderna mästare men kvalitén på böcker skiftar enormt. Ett exempel är ”Khalifman’s life and games”. Det är otroliga partier och man får veta mer om Khalifmans liv. Men kommenteringen av partierna var det sämre ställt med, i vissa fall blev jag tvungen att mata in ställningen i datorn för att förstå varför vissa drag inte spelades!
Angående ” Grandmaster Chess Strategy” så är det en av mina favoritböcker. Jag tycker det är bra att den är uppdelad på teman. En bra bok är Taimanovs selected games som också är uppdelad på teman vilket gör att man snabbt kan slå upp hur han behandlade vissa typer av ställningar.
Att studera de första VM-matcherna ger inte mycket, de behandlar många ställningar konstigt och om jag inte minns fel var det även missade endragare! Senare VM-matcher är dock intressanta.
21 mars 2014 klockan 15:02
Tomas, du blandar också äpplen och päron här som vissa andra. Det är skillnad på att känna till historiska partier och strategier samt att känna till historia som årtal och kuriosa.