maj 16
Medan det var fridag i Stavanger utkämpades dramatiska partier i EM. GM Moiseenko hade allt i egna händer då han ledde med en halv poängs marginal inför sista ronden, där han dessvärre förlorade mot GM Nepomniachtchi. Turligt nog var särskiljningen i Moiseenkos fördel (förmodligen visste han detta även innan sista ronden), och Europeisk Mästare är schack blev därmed Moiseenko. För de svenska spelarna blev det desto sämre, både Nils Grandelius och Thomas Ernst dukade under i sista ronden och slutade därmed på 5½ poäng av 11 möjliga och slutade långt ifrån de önskvärda placeringarna även om Thomas Ernst presterade nära sin egen rating.










Läs de 12 kommentarerna till “EM över”

  1. Bo Berg säger:

    Svenskt elitschack har en mycket lång uppförsbacke för att om möjligt ta sig in bland världseliten. Det räcker inte med att sätta upp stora opptemistiska målsättningar när juniortiden och den grundläggande skolutbildningen är avslutad.

    I dagens hårda konkurens måste stora talanger ta detta avgörandet innan gymnasiestudierna börjar och redan då vara så bra att det är försvarligt att göra en proffssattsning på schack.

    Detta måste givetvis övervägas noga så att det inte är drömmar och fantasier. Men i och för sig, skolarbetet går ju att ta upp senare om sattsningen inte lyckas. Att i vår tid göra tvärt om tåter sig näppe göras. Men schack är ju inte allt här i livet utan bara ett spel… eller?

  2. Johan Eriksson säger:

    Bosse,

    Håller med dig. En spelare i 20-årsåldern som inte nosar på världseliten har inte en chans.
    Att leva på schack verkar vara besvärligt. De som inte är topp 100 i världen har nog svårt att
    försörja sig enbart på spelande.

  3. Friggebo säger:

    Nils Grandelius (Elo 2556) 20 år ung, är i dagsläget rankad på 393:e plats bland världens spelare. Tyvärr så saknas det bra schacktränare här i Sverige som är villiga att ta sig an yngre lovande spelare. Jämför till exempel den 17-årige ungerske junioren Richard Rapport (Elo 2674), snart aktuell i Sigeman-turneringen han tränas sedan många år av den erfarne stormästaren Alexander Beljavskij.

  4. Johan Eriksson säger:

    Det finns bara en levande svensk stormästare som tillhört världseliten.
    Den som inte varit på den nivån själv vet nog inte vad som krävs.

  5. BF säger:

    OK. Så om UA (meritmässigt fullt jämförbar med Beliavsky) tagit sig an våra svenska ”talanger” så skulle de nosa på 2700?

    Kom igen och synka med verkligheten. Det saknas både talang och förmåga at lägga ner nödvändiga timmar.

  6. Felaktiga Trollet säger:

    Det går visst att sätta upp dessa mål då man fyllt 20 och den grundläggande utbildningen är avklarad men… Man måste nog ha i alla fall 2300 i rating vilket diskvalifierar de flesta. Vidare så är det nog så att det hela beror lite på vem som sätter upp målet. Om de ska ha stöd av Sveriges SF så bör det minst vara yngre och bättre (i förhållande till åldern). Men jag kan förstå att SSF vill satsa på det ”enda hopp” man har. Men då är risken att både spelaren och förbundet lider av just det – drömmar!

    Så vad beror detta på att Sverige inte får fram unga lovande spelare i världseliten i sin åldersgrupp? Ja där har jag inga svar även om man kan spekulera i att det är något generalfel angående svenska skolan och svenskarnas attityder gentemot kunskap. Men att därifrån plocka fram den givna lösningen ”bättre tränare” helst av f.d. spelare ur ”världseliten” (topp 100) är troligen korrekt men svarar inte på grundfrågan: Varför får inte sverige fram unga lovande spelare? Och återigen vill jag säga att jag inget bra svar har men innan jag ”tror” på dessa ”bättre tränare” skulle jag villja se tränare över huvud taget för vad jag vet är det ytterst sparsamt med detta ute i landet eller i storstäderna för den delen också. Och även om ungarna har tränare eller ingår i någon träningsgrupp så är det oklart om ungarna förstår att de tränar för att ta sig an spelare topp 100 i sin åldersgrupp!

    Att säga att man ska leva i verkligheten och att det saknas talang och förmåga finner jag väldigt grovt och förnedrande. Inte gentemot Grandelius utan gentemot det svenska folket (som idag består av stor del invandrare även om de inte etniskt är svenkar) och den svenska kulturen. Men ok jag slår inte in dörren för det kan verkligen vara någon form av generalfel inom svensk skolutbildning och våran attityder och värderingar som lett till ett låt gå samhälle där det inte finns någon ordning och reda och man tänker på talesättet ”die dumme schweden”…

    Vad är det föresten som säger att man inte kan utveckla sitt spel på äldre dar? Om bara viljan och drivet finns eller kanske ännu bättre kärleken till spelet. Vi får inte ha omvänd diskriminering heller. Här t.ex har ju Ernst presterat samma resultat som ”det stora hoppet” Grandelius och ska således ha kredd för det. Jag ser framför mig ett system där spelarna får hjälp, och den behöver inte alltid vara av ekonomisk karraktär, men att det även ska finnas motprestationer så som att hjälpa yngre spelare utvecklas t.ex genom att spela mot dem.

    Sist men inte minst. Jag var tidigare avstäng och utpekad FELAKTIGT som troll men här känner jag att jag vill yttra mig igen i detta censureringsmedia pga av ämnets vikt och betydelse.

  7. Bo Berg säger:

    Johan Eriksson säger ctat::

    ”17 maj 2013 klockan 21:47
    Det finns bara en levande svensk stormästare som tillhört världseliten.
    Den som inte varit på den nivån själv vet nog inte vad som krävs.”

    Först tack för kedden. Den översvallar inte.

    Efter vad Lars Karlsson sagt personligen så var han rankad runt 25-30 i Världen en kortare period samtidigt som Ulf A. var med i absoluta toppen. Karlsson bildade ju sedan familj och schacket kom i andra hand under en period. Sedan har ju konkurrensen hårdnat betydligt och det blir bara hårdare och hårdare och går längre ner i åldrarna.

    Felaktiga Trollet och BF samt Friggebo har ju också åsikter i frågan, men min motfråga är: Vem är NI?

  8. Friggebo säger:

    Grandelius och Ernst tog 5 poäng av 11 möjliga inte 5½ som anges ovan.

  9. Martin Slingsby säger:

    Namnfixeringen är meningslös – att inte diskutera innehållet i inlägg utan slumpmässig bokstäver i ett namnfält är lika värdefullt.

    Hursomhelt, varför har Sverige inte några spelare som nosar på världseliten? Komplexfråga, jag misstänker att det har med förebilder att göra bland annat. Var finns entusiasmen bland seniorer? Man orkar inte ens hålla sina lokala klubbar vid liv och pallra sig från TVn hemma några timmar en gång i veckan. Vad ger det för bild av schacket i landet? Inte särskilt viktigt, är väl den omedelbara associationen.

    Det finns ingen bevakning i media – över huvudtaget. ”Schack är inte särskilt viktigt”.

    Juniortävlingarna, för en tynande tillvaro, till och med i Stockholm. Där i år ”JDM för lag” blev en parodi i anmälda lag, än värre än det brukar vara med 10-talet Rockaden lag och diverse strömotstånd. På den tid jag har varit med och arrangerat juniortävlingar har antalet anmälda minskat rejält – i en GP tävling med i genomsnitt c 100 deltagare från rekordåret närdetnuvar där man hade runt 240 deltagare om jag inte är felinformerad.

    Allsvenska lagmatcher, klubbarna kan inte ens bemöda sig om att få ihop 8 personer varannan helg under en begränsad period av året. Istället är ”allting annat” viktigare de fåtal (vi snackar 7 helger max) – inklsive ”Jag ska åka och köpa kastruller med frun” och ”Jag ska bli firad på fars dag.”)! Schack är nog inte så viktigt ändå….

    Juniorverksamheten – eftersom inte en seniorverksamheten är särskilt viktig (enligt ovan) är det ingen i tynande klubbar som gitter ge till att ställa upp och träna ungdomar i skolan. Schack 4an är ett sorgeligt outnyttjat kapital som inte idrottsklubb missat att bearbeta (nej, Jyxträsk fotboll är inte intresserad av att hålla träning i samband med skoltid för era barn … skulle inte tro det va?!)

    Inte helt märkligt att det inte är en inspirerande miljö för talanger att växa i eller hur?

    Sen finns det väl mer triviala orsaker som intresse för motsatta könet i senare tonåren, å sånt trams 🙂

    Det skulle behövas en Magnus i landet som kan bryta trenden och åter ge klubbar och media en person att fästa uppmärksamhet på. Till inspiration för övriga, men vem är första att lägga ner det monumentala hästjobb som krävs i motvinden?

  10. Christer Johannorm säger:

    Redovisar SFS sin budget offentligt? Den bör nog analyseras innan man kan påstå att det ena och andra ska göras. 1. Jag antar att SFS består av de mest kunniga inom den beskurna skalan som vill ingå i SFS. 2. Jag antar att dessa gör sitt yttersta utifrån sin förmåga för att maximera SFSs budget och intäkter. 3. Jag antar att man utifrån denna budget gör prioriteringar som ligger i intresse för schackets tillväxt och elitsatsningar.

    Så vad i dessa grundantaganden brister det? Är SFS okunniga? Är budgeten för snar och intäkterna för få? Är prioriteringarna felgjorda? Eller är svenskar inte lagda för att vara bra på schack? Kanske ligger det en unns av sanning i allt.

  11. Christer Johannorm säger:

    Korrigera gärna SFS till SSF

  12. Ola Winfridsson säger:

    1) Det är väl bara att konstatera att Sverige, till skillnad från våra grannländer, för att inte tala om länder som Polen, Tjeckien, Ungern o.s.v. (de forna sovjetrepublikerna behöver väl knappt nämnas) närmast helt saknar tradition att jobba med tränare, vilket dock inte hindrar att flera ur den svenska eliten fungerar/fungerat som tränare i Norge! Den svenska 70- och tidiga 80-talsgenerationen var i princip nästan lika lovande som Englands (L-Å Schneider medaljplacering i JVM i mitten på 70-talet, Åkesson vann JEM 1981 och många väntade sig nog att Ornstein skulle bli Sveriges näste stormästare efter UA), men medan Nunn, Speelman och Short tog det sista klivet in i världseliten verkade det som svenskarna stannade i utvecklingen.
    2) Tränaren behöver inte hålla världsklass (Alexander Koblentz som länge var Michail Tals tränare var väl inte ens av IM-styrka om jag minns rätt), men ju högre upp man kommer, desto viktigare blir naturligtvis tränarens egen spelstyrka. (Och givetvis måste måste hen förstå när det är dags att lämna adepterna vidare till en ny tränare som kan utveckla spelaren vidare.)
    3) Schack4an kommer in alldeles för sent. Barnen har redan hunnit börja med fotboll, ridning, tennis, pingis, hockey, innebandy. Schack i skolan är nog ett betydligt bättre iniativ, men – och detta är ett stort aber som erfarenheterna från Storbritannien visar sedan flera årtionden tillbaka – svårigheten ligger i att få över dem till de vanliga klubbarna och härda dem mot seniormotstånd. Eftersom det stora flertalet är nöjda med att bara skyffla omkring pjäserna utan någon vidare eftertanke, och grupperna är stora är det inte helt lätt att bedriva mer rationell träning med dem som är talangfulla (förutsatt att det finns någon som kan göra det). De blir väldigt lätt kungar i de enögdas rike som sen får otroligt mycket stryk av även de sämre spelarna i seniorklubbarna.
    4) En annan sak som är intressant att notera är hur få schackböcker som har författats av svenskar sedan den flitige, men ack så ytlige Gideon Ståhlbergs tid (då även Jostein Westberg och några till skrev böcker). Kanske ett samband med avsaknaden av tränartraditionen?

Lämna en kommentar