maj 12
Riksinstruktören Jesper Hall har skrivit en studie av schackspelaren Hjalmar Söderberg som Schacksnack tidigare haft som en nyhet. I dag på Sydsvenskans kulturbilaga har Saloman Schulman förundrats över denna. Han skriver: "Jag tror att Halls schackteori är alltför svartvit. Skulle han inte själv ha drivit sin tes till en snöpligt orörlig pattställning trots sina goda föresatser – hade jag enbart på grundval av hans naiva spelteoretiska fräckhet erbjudit honom en ärbar remi...."
(Salomon Schulman är en svensk författare, översättare och barnläkare samt barnpsykiatriker.)
Laddar ...
12 maj 2011 klockan 13:35
Salomon Schulman verkar vara av den typen kritiker som vill göra sig själva märkvärdiga istället för att ägna sig åt analys.
12 maj 2011 klockan 20:18
Precis min åsikt. Vad var över huvud taget poängen med detta självbelåtna svammel? Jag har inte tagit del av Halls studie och har därför ingen uppfattning om dess svaghet aller styrka, men Salomon Schulmans text sade mig ingenting om något annat än Salomon Schulman.
12 maj 2011 klockan 20:19
svaghet *eller styrka …
13 maj 2011 klockan 09:43
Klassisk metod som endast syftar till patetiskt självförhärligande:
1. Inled med att ge sken av att du avser att skriva en recension.
2. Ägna lejonparten av texten åt att istället beskriva dina egna fantastiskt imponerande kunskaper i ämnet.
3. Glöm inte att använda ord som ”därstädes” i texten (använder man så konstiga ord så måste man ju ha rätt i sak).
4. Avsluta med att ge föremålet för ”recensionen” ett negativt omdöme utan egentlig motivering.
13 maj 2011 klockan 11:28
Ja, det var tamejfan den sämsta ”recension” jag någonsin läst.
13 maj 2011 klockan 13:27
När den relativt oerfarne skönlitterära författaren Jesper Hall ger sig in och skriver en biografi över Halmar Söderberg och lägger fram teorier om kopplingar mellan Söderbergs författarskap och hans schackliga fördjupanden så kan givetvis kritik uppkomma.
Detta är ju ungefär lika uppkäftigt som när Perci Nilegård sträcker fram sin haka och slänger iväg en av sina kommentarer. Att i detta läge åka på en smäll från en författare mm. i form av en kritisk recension är nog för Jesper Halls verk ett bättre alternativ än att bli ignorerad av kretsen utanför schackkretsarna. Detta får nog som helhet ses som positivt att verket uppmärksammas.
Några intressanta recherchsidor som Salomon Schulman nämner är Söderbergs långa vistelse i Köpenhamn och hans intresse för den judiska saken samt om han hade någon kontakt med Aron Nimzowitsch och hans ”lärjungar” eller andra schackspelare där. Vistades inte även Spielman där vid samma tid?
Detta är ju trots allt några adekvata sidor som borde getts plats i recherchen, men det kanske skall bli en del II av Halmar Söderberg och schackspelet?
13 maj 2011 klockan 14:39
Ingen beklagar sig över att Halls verk kritiseras (det är givetvis möjligt att det förtjänar dålig kritik). Men det hade varit välkommet om recensenten framförde relevanta synpunkter i stället för att med illa dold förtjusning klämma in så många tramsiga schackmetaforer som möjligt. (Verkar det inte förresten alltid vara dåliga schackspelare som använder uttryck som ”hjärnornas tvekamp”, ”ett djärvt utfall”, ”andens seger över materien”, ”pjäsernas ystra dans” och liknande?)
Jesper Hall har inte ”lyckats vaska fram” något samröre mellan Söderberg och Nimzowitsch (känner man alltså till något sådant samröre?), hans teori är ”alltför svartvit”, han har ”drivit sin tes till en snöpligt orörlig pattställning” (jösses!) och tydligen använder han sig av ”halvsanningar”. Så? Det utrymme som kunde ha använts till att förklara och belägga denna kritik slösades tyvärr bort på nonsens.
13 maj 2011 klockan 15:33
En relevant synpunkt är väl synpunkten att Halls framställning av Söderberg gör att han och hans verk uppfattas såsom stilleben genom Halls framställning av Schulman.
Denna uppfattning tycks dock tyda på att Schulman själv inte varit djupare inne i schackets äventyr, utan bara ser det rutiga brädet och dess pjäser såsom en analfabet förstår sig på en bok.
13 maj 2011 klockan 16:06
Det är iofs väldigt intressant med kulturteoretiska diskussioner och dylikt med anknytning till schack.
Ser dock hellre att sajten fokuserar på själva spelet. Gärna bra kommenterade partier.
Skulle man istället fokusera på omkringliggande företeelser (t ex Bobby Fischer, musikalen Chess, schackets historia, schack i litteratur, Kasparovs politiska idéer mm) skulle man inte behöva avsätta något utrymme åt själva spelet).
13 maj 2011 klockan 16:12
Bo: Jespers bok är ingen vanlig biografi över Hjalmar Söderberg. Den handlar just om hans schackspelande.
Att man i en sådan skriver om ev. kopplingar mellan schacket och författarskapet verkar inte särskilt märkligt.
13 maj 2011 klockan 16:54
”Tankens stilleben”? Tja, låt gå, den synpunkten hade kanske varit värd att utveckla. Men: lite substans, por favor!
(Jag vet ingenting om Schulmans schackintresse eller eventuella spelstyrka. Men enligt min erfarenhet är det i första hand personer som spelar ”hellre än bra”, och brister i konkret speluppfattning, som hemfaller åt romantiserande metaforer och övertolkningar av schackspelet som en sublim andlig kamp, ödesmättad tankens duell &c.&c., som hör hemma på 1800-talet.)
13 maj 2011 klockan 17:08
Axel, har jag någonstans uttryckt något annat än vad du försöker förklara på ett sätt som att du försöker utmåla mig såsom att jag inte förstår detta.
Det enda som jag lyfte fram från Schulmans recention var hans efterlysande om recherch om Söderbergs vistelse i Köpenhamn och hans intresse för judarna och deras sittuation vid denna tid och om han möjligen haft kontakt med Nimzowitsch eller andra.
13 maj 2011 klockan 21:01
Jag håller fullständigt med Leo. Som Du skriver: ”Det utrymme som kunde ha använts till att förklara och belägga denna kritik slösades tyvärr bort på nonsens”.
En mycket bra beskrivning av Schulmans ”recension”. Jesper Halls biografi kan (och ska) naturligtvis utsättas för en kritisk granskning men Schulmans recension håller tyvärr inte måttet. Lite grann av ”Hall ska minsann inte tro att han är något”. Lite elakt från min sida kanske….
14 maj 2011 klockan 06:24
Ser inget större fel på recensionen vare sig språkligt eller kritiskt. Jag har läst bättre och absolut mycket värre recensioner. Att kritisera kritiker är ju alltid modigt.
14 maj 2011 klockan 10:45
Snubbens usla schackkunskaper lyser igenom när han pratar om ”den store schackteoretikern [Aron Nimzowitsch] som fått flera populära system och schacköppningar uppkallade efter sig”. Pratar han om system och öppningar som om de vore två olika saker? Är det ”Mein System” som spökar i recensentens förvirrade huvud?
Artikeln är nedlusad med tvivelaktiga påståenden och därtill hörande slutsatser. Sicken dynga.
14 maj 2011 klockan 12:06
@Dock:
Recensionen är dålig, eftersom den knappt utgör en recension, dvs. den säger mycket lite om Halls biografi. Skribenten ägnar mer energi åt att försöka briljera med någon sorts 1800-talspastisch än åt att underbygga sina synpunkter; mellan raderna kan man väl ana att han anser att Hall övervärderar schackspelets betydelse för Söderbergs författarskap.
”Skulle [Hall] inte själv ha drivit sin tes till en snöpligt orörlig pattställning trots sina goda föresatser – hade jag enbart på grundval av hans naiva spelteoretiska fräckhet erbjudit honom en ärbar remi.” Ursäkta, men är inte det bara trams?
Det avslutande stycket om halvsanningar och Lenin låter i mina öron som en insinuation om historieförfalskning, men det kanske bara är jag.
Och ”modigt” – vad menar du med det? Får man inte vara dum mot Schulman?
14 maj 2011 klockan 14:17
André, även jag har antytt om tecken på schacklig okunskap hos Schulman. Se ¤ 8.
Men att han pratar om system och öppningar som om de vore två olika saker och att ”Mein System” är det som spökar i recensentens förvirrade huvud är nog en felaktig utmålning.
Här har, enligt min uppfattning, inte recensenten helt fel då ”Mitt system” behandlar strategi över både öppningsspelet och mittspelet samt att det systematiskt för in element i spelet såsom ”hängande bönder”, ”blockad”, ”utposter” mm. som absolut inte enbart har med öppningsspel att göra. Spelöppningen ”Nimzowitsch försvar” och Nimzowitsch idéer om att svart får fördel i denna och t.ex. öppningar som ”Sicilianskt” och ”Franskt” om de leder fram till slutspel pga. bondestrukturen är ”system” som däremot har med öppningsvalet att göra.
14 maj 2011 klockan 17:35
Det där kändes som en krystad distinktion. Vilka ”populära system” (som inte är schacköppningar) skulle vara uppkallade (OBS!) efter Nimzowitsch menar du?
14 maj 2011 klockan 17:36
Fast vi kan vara överens om att Schulman inte är någon schackkännare av rang, vilket han verkar vilja låta påskina …
15 maj 2011 klockan 14:11
Till alla er eminenta schack-matadorer och ’Vänner av Spelet’ som händelsevis skapar er ett alldeles eget spelsystem vill jag rikta följande välmenta uppmaning: Kom ihåg att kalla ert system ”Mitt system” så att ni ska kunna vara säkra på att det inte förväxlas med någon annans!
15 maj 2011 klockan 14:44
Han har 1796 i ranking. Spelar för SS Springaren, Kävlinge.
16 maj 2011 klockan 16:58
Schulman klafsar runt i intellektets träskmarker och märker inte själv att han blir blöt om fötterna!
16 maj 2011 klockan 19:48
Extra tråkigt är att recensionen (kåseriet? ”krönikan”?) inte säger något om Söderbergs författarskap. Epitetet ”flanörförfattare” som slängs fram i förbigående har hängt med mycket länge (hundra år?) fastän det från början stått klart att det antagligen inte är särskilt träffande.