nov 18

Europacupen 2010

European Club Cup spelades i oktober. Sverige representeras av Team Viking. En av lagmedlemmarna var Peter Bergström och han har författat en lång reseberättelse från Plovdiv i Bulgarien. 

Europacupen i Plovdiv – utsikt från sistabordet        

Om man får tro kaosforskningen så kan en fjärils vingslag i Brasilien åtminstone teoretiskt sett skapa en tornado i Texas. På samma sätt så kan resan till Europacupen sägas ha startat för länge sedan även om jag naturligtvis inte visste om det då. Utan ett första besök på schacklektionerna i Sofielundsskolan i Sollentuna år 1981 hade jag förmodligen inte hamnat i Plovdiv, Bulgarien tjugonio år senare. 

Men låt oss bortse från den i detta sammanhang något mer filosofiska fjärilseffekten och istället konstatera att själva resan i sin konkreta form ägde rum en tidig lördagsmorgon i oktober. Flyget som skulle ta oss till Sofia via München skulle gå strax före åtta, och med tanke på hur tidigt man måste checka in, och gärna med lite säkerhetsmarginal, var det ett förvånansvärt piggt lag som samlades på Arlanda i hyfsat god tid. 

Båda flygresorna klarades av utan problem och flygplatsen i München var en trevlig överraskning där det till och med gick att få hygglig mat till priser som inte kändes som ett komplett rån. Väl framme i Sofia någon gång på eftermiddagen möttes vi av två bulgarer som skulle skjutsa oss de tretton milen mellan Sofia och Plovdiv i två bilar. 

Första intrycket är att Bulgarien bekräftar mina fördomar om ett före detta öststatsland. Mycket betong, slitna hus och slitna vägar blandat med vräkiga nybyggen och reklam i överflöd. Och det som säljer verkar vara lyx, vapen och tjejer. Ett typiskt reklambudskap som skulle kunna avse vilken vara eller tjänst som helst porträtterar en man med smoking som håller i ett vapen och har en hyfsat lättklädd dam hängande över ena axeln. Kanske den bulgariska drömmen i sammanfattning, vad vet jag. 

Nåväl, efter en inte helt händelselös resa där bilarna stannade mitt på motorvägen på grund av motorproblem ett par gånger (jag återkommer till detta vad det lider) kom vi så småningom fram till hotel Nicol. Trestjärnigt enligt skylten utanför, vilket eventuellt stämde i genomsnitt. Förhoppningsvis utan att låta alltför bitter kan jag bara konstatera att Evgenijs rum, som även fungerade som samlingsrum för laget, höll bra standard, medan det rum som jag delade med Bosse och Rauan (för övrigt på fjärde våningen utan hiss) snarare hörde hemma i tvåstjärnekategorin. Nog om det, jag har bott på betydligt värre ställen och vi var ju inte där för att njuta av hotellrummet. 

Isåfall hade jag nog hellre bott på hotellet som även hyste spellokalerna. Novotel, ca fem minuters promenad från vårt boende, är förmodligen ett av Plovdivs exklusivare. Förutom en invasion av schackspelare fanns där ett stort inslag av amerikanska soldater. Troligen bodde de där medan de väntade på att antingen åka hemåt igen eller till en bas någonstans i närheten. Deras närvaro medförde iallafall att spellokalen var väldigt välbevakad. Vanlig polis, militärpolis och security hade alla både bilar och personal parkerade framför ingången. 

Schackspelare verkade dock inte utgöra ett hot åtminstone inte så länge man bar på den obligatoriska ECC-badgen som kostade 100 euro att lösa ut. Enligt uppgift skulle man inte bli insläppt utan den, och eftersom jag varken var tillräckligt glömsk eller vågade chansa vet jag tyvärr inte vad som hände dem som försökte ta sig in utan nämnda bricka. 

Efter en öppningsceremoni som vi missade det mesta av eftersom den sammanföll med den tidpunkt då man borde äta kvällsmat, och ett kaptensmöte där Evgenij och Dan närvarade fick vi till slut lottningen inför första ronden. 

Motståndet blev Expik från Kosovo, ett av de lägst rankade lagen. Lite tråkigt eftersom vi inte var så långt ifrån att få möta ett riktigt bra lag. Det är inte så ofta man får chansen att möta spelare med 2700+. Evgenij stod över och jag fick därför vit på bord fem. Spelarna från Kosovo har väldigt svårt att få visum för att resa annat än till officiella tävlingar (europacupen, OS, EM, etc.) och det var därför svårt att veta om deras rating var rätt eller ej. Dessutom var det svårt att hitta partier med dem överhuvudtaget vilket gjorde förberedelserna något magra. 

Det skulle visa sig att det nog inte spelat någon roll hur mycket jag förberett mig med tanke på att min motståndare spelade en variant han aldrig spelat förut. Jag spelade långsamt och något inexakt i öppningen men efter att han återgäldat med att spela ännu mer inexakt kunde jag hyfsat enkelt vinna i ungefär 30 drag. Alltid skönt att starta med en vinst. När jag efter partiet på blandad engelska, tyska och teckenspråk undrade om han hade lust att titta på partiet så muttrade han bara ”Be7 bad”, gjorde några grimaser och det gick inte att ta miste att han inte var det minsta intresserad av analys. 

Laget släppte till slut en halva och nu var vi inne i turneringen. Det innebar också att vi medvetet eller omedvetet skapade en ganska strikt dagsrutin. Dagarna bestod av dusch-frukost-schack-vila-lunch-schack-middag-schack-sova. Repeat. Så om den fortsatta berättelsen känns något för fokuserad på schack så beror det bara på att det var nästan det enda vi lade vår energi på. När vi inte spelade så förberedde vi oss eller möjligen efteranalyserade. Det mest spännande som hände utanför schackbrädena var när vi hittade en bättre lunchrestaurang och slapp äta på hotellet. 

Motståndet i rond två blev inte ett topplag som vi både trott och hoppats på. Istället blev det Oslo Sjakkselskap, ingen dålig motståndare på något sätt, men inte var vi inställda på att åka genom halva europa för att få spela mot norrmän. Inna fick stå över i rond två, vilket innebar att jag hamnade som svart på sista bordet och fick möta mig själv (nästan). En FM på ungefär 2300 och några och trettio år. Självklart spelade jag ett stabilt parti mot mig själv, kunde kanske kommit bättre i ett läge, men remi var ett rättvist resultat. Laget stod bättre i större delen av matchen, men resultaten gick inte riktigt vår väg så till slut förlorade vi med minsta möjliga marginal. 

Rond tre föll lotten på ännu ett lågrankat lag. Dudelange från Luxemburg. Svart på bord fem mot ännu en okänd motståndare som avvek från gängse teori ganska tidigt och jag fick återigen vinna ett parti på ungefär 30 drag. Efteråt visade det sig att han av outgrundlig anledning hade trott att han skulle vara svart och hade förberett sig på en variant i franskt som jag tydligen spelat för flera år sedan. Varför är denna trivia intressant? Jo, det ska snart visa sig. 

Vi vann matchen ganska komfortabelt även om Rauan snubblade lite mot en kvinnlig stormästare. Med två vinster och en förlust efter tre ronder skulle vi väl äntligen få lite övermänskligt motstånd för att prova våra vingar? Lotten föll denna gång vår väg. Novy-Bor från Tjeckien. Sex stycken stormästare mellan 2690 och 2490. Precis lagom. Och inte nog med det så skulle vi få göra premiär i topprummet som hyste de åtta toppborden och där partierna livesändes. 

Jag skulle få möta GM Robert Cvek med vit på bord sex. Han hade spelat mycket Rauser men även franskt mot lägre rankade på senaste tiden, så jag fick för mig att han skulle spela franskt mot mig. Detta i kombination med vetskapen om mina tidigare franska partier som förra motståndaren tipsade om fick mig att vilja prova någonting nytt. Evgenij visste på råd och visade mig en ganska ovanlig men solid och absolut spelbar variant.

Läs hela berättelsen här!

Läs kommentaren till “Europacupen i Plovdiv – utsikt från sista bordet…”

  1. Axel Smith säger:

    Tack för ett trevligt referat!

Lämna en kommentar