För de vansinniga. Text Axel Smith
I C-gruppen spelades hela rond 10 och 11 utan remier – en väldigt ovanlig syn för en så stark tävling. Rond 12 såg mer normal ut. Se diagrammet (GM Zhaoqin Peng – Sjoerd Plukkel) för lite rolig schack: Vit testade vid draget 38.De5? för att försöka göra plaskmatt. Det är oklart vad hon hade tänkt sig om nu svart tagit på e3 och gafflat på g4. Vit förblir två bönder under med horribel bondestruktur. Istället spelade svart 38…Kf8 39.Dd6+ Kg8 40.De7 med förnyat trix. Svart försökte vinna damen med 40…Sc5+ men efter 41.Txc5! kröp han till korset med 41…Tf8 och förlorade helt enkelt pjäs. Det komiska var att svart trots allt lyckades vinna partiet senare!
Igår fungerade berlinerförsvaret bra för IM Nils Grandelius mot endast 14-årige GM Ray Robson. Idag väntar GM Robin Swinkels. Jag är säker på att Nils vill avsluta i god stil. Ronden börjar 12.30.
Schack är lite av varje. Jag har blivit uppmärksammad på ett citat ur Vladimir Nabokovs roman Mannen som spelade schack med livet (”Zasjtjita Luzjina”):
Är inte detta spel också en vetenskap, en konst, något som svävar mellan dessa kategorier liksom Muhammeds kista mellan himmel och jord, en enastående föreing av alla motsatser: urgammalt och dock evigt nytt, mekaniskt till sin anordning och dock verksamt endast genom fantasin, begränsat till ett geometriskt fixerat område och på samma gång obegränsat till alla sina kombinationer, satt i ständig utveckling och dock sterilt, ett tänkande som inte leder till något, en matematik som inte räknar ut något, en konst utan konstverk, en arkitektur utan substans, och icke desto mindre bevisligen varaktigare till sin existens än alla böcker och konstverk, det enda spel som tillhör alla folk och alla tider, och om vilket ingen vet vilken gud som fört det till jorden för att döda tråkigheten, skärpa sinnena, spänna själskrafterna.
Visst är schack utöver en sport naturligtvis också schack ett sätt att umgås, en intellektuellt och kreativt stimulerande sysselsättning. Min farfar kunde pensionerat sig innan jag föddes, men vi kunde ändå spela schack på lika villkor. Ett av de partier jag minns med mest glädje är när jag som 10-åring vann mot honom. Jag hade precis börjat spela schack, men tyckte min attack var slug: ett lockbete på damflygeln följt av en snabb manöver till kungsflygeln med matt i ett par drag. Det är nog tur att det partiet endast existerar i minnet, för det lär inte tåla närmare analys.
Min farfar pensionerade sig inte 1985, och går ännu ett par gånger i veckan till sitt rum på universitetet. Idag fyller han 90 år. Även om han sagt att schack är till för de vansinniga skulle jag gärna varit hemma.
IM Nils Grandelius kommenterade partier rond 12-1.
Laddar ...
10 maj 2010 klockan 08:46
Ser man på en del av schack-miljöerna i Stockholm så finns en uppenbar målgrupp för din rubrik.
Faktiskt mer regel än undantag där.
10 maj 2010 klockan 10:48
Stämmer inte. Det fanns fler ”udda” för några år sedan än vad det finns idag. Det gäller i alla fall för Salongerna. Några har flyttat, slutat, avlidit, men framför allt att medicinerna blivit bättre individanpassade.
För att citera Bosse Ländin, -Vi har plats för alla.
10 maj 2010 klockan 17:10
Allan kanske menar Kulturhuset eller div. utomhusliga schackmiljöer. Jag har dålig koll på dem nuförtiden men kan tänka mig att de är mindre ”reglerade” än Salongerna.
10 maj 2010 klockan 21:27
Driver schacket till vansinne, eller lockas den vansinnige till schacket?
Kanske är det människans ofrånkomliga lott, självmedvetandets förbannelse att likt insekten dras till lågan och förbränna sig, i tankens fixering att slutligen lösa knuten, bryta situationens bojor och snärja den anstormande döden i sitt eget garn.
Nödvändigheten att utforska såväl hoten som möjligheterna tvingar en att alltid spela båda sidor, och ändå, slutligen vara på den vinnande sidan när väl det sista draget gjorts. Den ene har initiativet, den andre har oppositionen!
Viktigast är nog att aldrig förlora balansen – balansen mellan känsla och förnuft.
12 maj 2010 klockan 20:13
” Mannen som spelade schack med livet” ? Nabokov menar naturligtvis livets lagar som det första schackspelet=Tjaturanga grundades på och vilka Nobelstiftelsen har erkänt ”Bärare” =den största lagen i universum 2006 (m=messinger i RNA och DNA) och ”Omvandling” = den mest fantastiska lagen i naturen 2008 (Npris i kemi)… lagen som varje schackspelare sysslar med inte bara när man omvandlar sin bonde till dam utan under hela partiet !
Schack 4 däremot berättar om revolutionen i schacktänkandet = Schack marknadsförs som ett geometriskt språk i skolorna i Sverige !
Nabokov hänger inte med utvecklingen – för den går alldeles för fort … även inom schacksporten !
13 maj 2010 klockan 11:51
Curt von Bardeleben (Berlin, 4 mars 1861 – Berlin, 31 januari 1924), tysk greve och schackmästare, som begick självmord genom att hoppa ut från ett fönster.
Han delade första platsen med Riemann i Leipzig 1888, delade förstaplatsen med Walbrodt i Kiel 1893, var etta i Berlin 1897 och delade första platsen med Schlechter och Swiderski i Coburg 1904.
Han är nog mest känd för det parti han förlorade mot tidigare världsmästaren Wilhelm Steinitz, i Hastings 1895, kanske framförallt därför att han, inför en oundviklig förlust, helt enkelt bara lämnade turneringslokalen istället för att ge upp inför sin motståndare. Partiet tilldelades turningens främsta skönhetspris.
Till slut stod han uppenbarligen inte ut med att möta livet överhuvudtaget.
Hans liv och död blev förebild till huvudpersonen i romanen ”Försvaret” (eng. ”The Defense”, sv. ”Mannen som spelade schack med livet”) av Vladimir Nabokov, 1930. Denna roman filmatiserades 2000 med namnet ”The Luzhin Defence” (”Iljusins försvar”).
För romanens huvudperson, Aleksandr Ivanovich Iljusin (”illusion”?), smälter schackets värld av ’drag’ småningom alltmer samman med livets ’handlingar’. Vanmaktens desperata vansinne griper tag i honom ju mer han tränger djupare in i spelet och det samtidiga, social livets relationer, med en besatthet att finna lösningar inför en situation som till slut känns allt mer hopplöst förlorad. Slutligen låser han om sig i badrummet, under en av hustruns middagsbjudningar, klättrar upp i fönstret och låter sig falla mot undergången.
Tillsammans med några gäster bryter hustrun upp dörren och många röster ropar: ”- Aleksandr Ivanovich, Aleksandr Ivanovich!”, men det fanns inte längre någon Aleksandr Ivanovich.
[Event ”Hastings 1895 Chess Tournament”]
[EventDate ”1895.08.05-1895.09.02”]
[Site ”Hastings ENG”]
[Date ”1895.08.17”]
[Round ”10”]
[Result ”1-0”]
[White ”Wilhelm Steinitz”]
[Black ”Curt von Bardeleben”]
[ECO ”C54, Italienskt (Giuoco Piano)”]
1. e4 e5 2. Nf3 Nc6 3. Bc4 Bc5 4. c3 Nf6
5. d4 exd4 6. cxd4 Bb4+ 7. Nc3 d5 8. exd5 Nxd5
9. O-O Be6 10. Bg5 Be7 11. Bxd5 Bxd5 12. Nxd5 Qxd5
13. Bxe7 Nxe7 14. Re1 f6 15. Qe2 Qd7 16. Rac1 c6
17. d5 cxd5 18. Nd4 Kf7 19. Ne6 Rhc8 20. Qg4 g6
21. Ng5+ Ke8 22. Rxe7+ Kf8 23. Rf7+ Kg8 24. Rg7+ Kh8
25. Rxh7+
{ Och Bardelen förlorade på tid efter att, utan ett ord,
helt sonika ha lämnat turneringslokalen.
Som Steinitz kunde visa omedelbart efteråt förestår en
mattsättning i tio drag, som endast kan undvikas genom
fullständigt ruinerande förluster av material.
Steinitz analys:
25…Kg8 26. Rg7+ Kh8 27. Qh4+ Kxg7 28. Qh7+ Kf8
29. Qh8+ Ke7 30. Qg7+ Ke8 31. Qg8+ Ke7 32. Qf7+ Kd8
33. Qf8+ Qe8 34. Nf7+ Kd7 35. Qd6# }
1-0
13 maj 2010 klockan 17:53
Tomas: Jag tror att Edward Winter ganska övertygande har bevisat att skälet till att han lämnade spellokalen utan att uttryckligen ge upp var en protest mot att åskådarna förde väldigt mycket liv (applåderade o.s.v.). Inga samtida källor och rapporter antyder att hans beteende på något sätt betraktades som skandalöst eller något slags nervsammanbrott. Istället agerade turneringsledningen snabbt och ombad publiken att i fortsättning följa spelet under tystnad.
http://www.chesshistory.com/winter/extra/steinitzvonbardeleben.html
13 maj 2010 klockan 19:50
Alla dessa små kompletterande historier runt Lasses dagliga problem från Jörgen (?) och nu från Tomas och Håkan tycker jag bara är sååå lysande och underhållande.
14 maj 2010 klockan 14:18
Excellent point, Onni …
14 maj 2010 klockan 15:54
Några kompletterande upplysningar beträffande Vladimir Nabokovs roman, Han som spelade schack med livet. (Att det var en man, råder ingen tvivel om! )
Ryska originalet”Zasjtjita luzjina” utgavs, under pseudonymen V. Sirin, 1930.
Svensk översättning ” Han som spelade schack med livet” av Ellen rydelius 1936.
Av författaren bearbetad version ” The Luzhin Defence 1963.
Översättningen bearbetad av Harriet Alfons 1966.
Jag dristar mig till, att för er som inte läst boken, citera författaren i kapitlet, Inledning.
”Det ryska namnet på denna roman är Zasjtjita Luzjina, vilket betyder ”Luzjins försvar” och hänsyftar på ett schackspelsförsvar som min huvudperson, mästaren Luzjin antas ha uppfunnit – namnet Luzjin rimmar på ”illusion” (uttalat på engelska) om man drar ut u:et till ett långt o. ( ! min anmärkning.) Jag börade skriva den på våren 1929 i Le Boulou – en liten kurort i Pyrenéerna, där jag jagade fjärilar – och avslutade den samma år i Berlin. jag skulle kunna tillfoga ytterligare några kuriösa upplysningar om jag tog mig själv på större allvar.
Zasjtjita Luzjina gick som följetong under min pseudonym ”V.Sirin” i emigranttidsskriften Sovremennye Zapiski (Paris)
och publicerades omedelbart därefter i bokform av emigrantförlaget Slovo (Berlin 1930). den där häftade upplagan, 234 ss., 21×14 cm, med omslag helt i svart med guldtext, är numera sällsynt och kan bli än sällsyntare. (SIC! min kommentar.)
Nåväl så här kan jag väl hålla på och citera, men en rekommendation: läs boken, om ni inte har gjort det och bedöm själva.
Att detta är samma författare som skrivit Romanen Lolita, hoppas jag inte avskräcker för mycket! /JN
PS. Dock: Tack: Men vilken Håkan? DS.
14 maj 2010 klockan 18:20
Satan. Fel igen. Jag skriver alltid fel. Jag får skriva deras efternamn fortsättningsvis.