Då har det hänt; det första vinstpartiet i matchen. Det var Carlsen med de vita pjäserna som stod för risktagandet och det hela började med en kalkylerad risk a lá Stein-genom 24.bxc4!? som förändrade bondestrukturen radikalt. Riskerna involverade var att a4-bonden blev svag och c5-fältet gavs bort. På plussidan var att vit hade full kontroll på den enda öppna linjen, kontroll över fältet d5 och möjligheter till den taktiska brejken c4-c5. Det handlar alltså om att ge motståndaren nya möjligheter samtidigt som man skapar egna. I begynnande tidsnöd är det alltid svårt att sätta sig in i nya ställningsproblem och här gäller det även att ha starka nerver. Världsmästaren Carlsen satte alltså Karjakin under hårdast tänkbara psykologiska prov men han klarade det med glans och när krutröken skingrats efter tidskontrollen hade svart i praktiken en enklare ställning än vit, även om ställningen objektivt sett var jämn. Efter en sådan här hård batalj är det lätt att göra misstag och det hände också med draget 51.Qe6?? som gav svart en originell vinstställning med 51…h5!. Den här gången lyckades inte den kalkylerade risken men Carlsen kan ändå vara inne på rätt spår om han till slut ska lyckas betvinga sin solide motståndare. Det taktiska misstaget 37…Qd3?? talar för att Carlsen inte var helt fel ute. Nu känns det som att matchen har börjat på riktigt allvar eftersom både spelarna spelat ut och kalkylerad risk och psykologiska dimensioner har blivit viktiga komponenter i matchstrategin att lägga till den föregående utmattningsstrategin a lá Karpov-Kasparov 1984 som till stor del präglade de sju första partierna. Det återstår fortfarande en tredjedel av matchen och mycket kan hända om det blir en liknande strid på kniven i de fyra återstående partierna som i det åttonde. Det intressanta är nu hur Karjakin kommer att hantera den psykologiska pressen att vara i täten. Det kan vara farligt för honom att tänka att det räcker med att mjuklanda med fyra remier eftersom det kan resultera i ett för passivt spel. Måhända är detta också Carlsens övergripande taktik att vända på steken a lá Lasker. Det är alltså inte helt klart vem som har ett psykologiskt övertag utan det kan endast de återstående partierna visa, särskilt det nionde.
Här nedan följer partiet från drag 27 med GM Daniel King som ciceron. Därefter följer gårdagens livesändning med Gustafsson och Svidler.
Det åttonde partiet kan spelas igenom i sin helhet med kommentarer på en roterbar bräda på The Week in Chess och Chessbase med insiktsfulla kommentarer av världstvåan GM Fabiano Caruana.
Det finns även en vändbar bräda (klicka på knappen längst till höger på ”flip”) på Chessbomb där man kan spela igenom partiet från drag 1 med kommentarer av gratisprogrammet Stockfish. Det är för övrigt världens bäste kommentator GM Peter Svidlers favoritprogram i konkurrens med superprogrammet Komodo.
Poängställningen efter åttonde matchpartiet är 4.5-3.5 till Karjakin. Det nionde VM-partiet Karjakin-Carlsen spelas på onsdag, kl. 20.00.
Laddar ...
22 november 2016 klockan 18:28
Det är något som jag grunnat på länge när det gäller Carlsens spelstil. Jag växte upp med Bent Larsens turneringsvinster/reportage i Schacknytt för en 40 år sedan; dessa två mästare har faktiskt en hel del gemensamt! Larsen spelade hellre på obalans än förflackning, han var inte mycket för ”stormästarremier” (mild underdrift), och vann många partier i slutspelet där få var bättre. Och så förstås, den famösa 0-6-förlusten mot Fischer i kandidatsemifinalen 1971, där optimismen sprang på en av schackhistoriens värsta minor. Carlsen är förvisso starkare än Larsen och har större felmarginal (enligt min ringa mening) gentemot resten av världseliten. Inte sällan spelar Carlsen på att få en liten *nackdel*, bara för att få fajtas öppet där han i långa loppet ändå blir övermäktig.
I den här VM-matchen är det Carlsen som har fått stå för ”obalanserandet” mot en i allt väsentligt inert motståndare; i 3:e och 4:e partierna hade man kunnat förvänta sig åtminstone en seger för en normalskärpt Carlsen – att han verkar aningen ur toppform kom kanske olyckligt – och detta pga motståndarens minimala inexaktheter som så många gånger förr. I 5:e och framförallt 8:e partiet har Carlsen gått alltför långt i sina försök att o-balansera ställningen och till sist straffade det sig. I 8:e partiet verkar inte bara Carlsens normalt Fischer-lika objektivitet ha fallerat (ta remin och lämna Karjakin med en sur eftersmak efter Dd3??), utan också varianträknandet och den grundläggande ställningsbedömningen (remin strax efter tidskontrollen där det fanns tid att lugna ner sig, undlåtandet att sticka till kungen fältet h4 i tid).
Nu blir det ju om inte annat ännu mer spännande. Det var visst en och annan i kommentariatet som tyckte detta var en tråååååkig VM-match? 😉
Sålänge kan vi ju alltid diskutera lämpligheten av ett 12-partiersformat. Det *kan* ju eventuellt finnas en och annan som har en stark åsikt i den frågan.
22 november 2016 klockan 22:40
Jag ser också en utvecklingslinje från Larsen till Carlsen, delvis via Heine Nielsen.
Likaledes ser jag Carlsen som den mest aktiva parten i den här matchen, och givet Magnus förmåga i jämna ställningar har nästan ingen del av matchen varit tråkig.
I åttonde partiet undvek vit konsekvent alla enkla pjäsavbyten av svart, backade hem med pjäserna till sista raden och inbjöd (provocerade) till angrepp på kungsflygeln, och avstod senare från remiforceringar, och fick slutligen som alla vet bita i gräset. Det var ett gravt fel i taktiskt förhållningssätt; utmanaren borde ha tvingats bevisa sina tronanspråk, Jag hoppas och tror att vi får se Magnus verkliga förmåga i kommande vecka.
Jag ger mitt förbehållslösa stöd till 24-partiers VM-matcher, som garanterar en värdig vinnare.
23 november 2016 klockan 10:32
Håller med dig Johan Furhoff vad gäller längre hellre än kortare matcher på denna nivå. Den andra extremen (cupformat med tvåpartiers minimatcher etc) har ju prövats tidigare och vem håller idag Khalifman eller Kasimdzhanov – förvisso fina spelare av högsta klass – som legitima ’världsmästare’? Samtidigt ville jag också ge en känga till det globala kommentariatets idisslande till förbannelse, av just denna fråga. Det är iaf en tröst att det inte finns flera konkurrerande världsmästartitlar längre, alltid något..!
Eller förresten, damtiteln? Ett annorlunda upplägg, bisarrt på sitt sätt.
23 november 2016 klockan 19:41
”Den andra extremen (cupformat med tvåpartiers minimatcher etc) har ju prövats tidigare och vem håller idag Khalifman eller Kasimdzhanov – förvisso fina spelare av högsta klass – som legitima ‘världsmästare’?”
—Självfallet är alla som har vunnit VM legitima världsmästare.