nov 01

shaw

Den skotske stormästaren John Shaw skrev för inte så länge sedan den populära The King’s Gambit för Quality Chess (2013) och den anses vara det senaste skriket inom denna romantiska spelöppning. Det sägs att han jobbat fem år med att skriva den genomgående hyllade boken. Nu har han med hjälp av GM Jacob Agaard, IM Andrew Greet, Nikos Ntirlis och GM Parimarjam Negi gett sig i kast med att skriva solida repertoarböcker för e4-spelare upp till stormästarnivå. Den första boken heter Playing 1.e4 – Caro-Kann, 1…e5 & Minor Lines och den andra Playing 1.e4 – Sicilian & French. Vi kommer att koncentrera oss på den förstnämnda som är en tegelsten på 628 sidor.

Det är alltid intressant att ta del av vilken bibliografi som nämns och här kan man notera att bibliografin är diger med bl.a. Martin Lokanders Opening Repertoire: The Open Games with Black i litteraturlistan.

Vad är det för repertoar Shaw föreslår då? Han har tänkt sig framskjutningsvarianten 3.e5 mot Caro-Kann (1.e4 c6 2.d4 d5) med avsikten att ta mer terräng med 4.h4 efter huvuddraget 3…Bf5. Efter 3…c5 rekommenderar Shaw i Tals anda 4.dxc5! som den starkaste fortsättningen. Shaw går även igenom andra tredjedragsalternativ med det övergripande namnet ”löjliga drag” för att markera motsatsförhållandet till de seriösa dragen 3…Bf5 och 3…c5. Till denna kategori räknas: Franskt med ett tempo mindre 3…e6?, den disharmoniska fianchetton 3…g6?! och den fördröjda fianchetton 3…Na6. Han går igenom hela repertoaren på 148 sidor så läsaren förstår säkert att det är mycket detaljerad och genomanalyserad information med både bredd och djup som presenteras.

Nästa fråga är vad som är repertoaren mot 1…e5. Det kanske inte förvånar läsaren om det är Skotsk spelöppning som erbjuds men här är författaren till boken noga med att påpeka att det inte är fråga om nationalism utan argumenterar att det var en av Kasparovs favoritöppningar vilket innebär att det är ett forcerat och utmanande system. Det kan leda till djup teori men inte så avgrundsdjupt om man jämför med Spanskt parti. Huvudvarianten går 1.e4 e5 2.Nf3 Nc6 3.d4 exd4 4.Nxd4 Nf6 5.Nxc6! (Mycket giftigare och skarpare än Skotskt fyrspringarespel som uppstår efter 5.Nc3. Svarts bästa fortsättning är 5… Bb4! (Det lite ovanligare 5…Bc5 6.Be3 Bb6 är också spelbart på den högsta nivån) 6.Nxc6 bxc6 7.Bd3 d5 8.exd5 Qe7+!? Intresserade läsare som vill göra en fördjupning hänvisas till teoriartikeln i informator 116) 5…bxc6 6.e5 Qe7! (Även de klart sämre dragen 6…Nd5? och 6…Ne4?! analyseras för att skapa bredd) 7.Qe2 Nd5 8.c4! och läsaren är inbjuden till partyt som Shaw uttrycker det. Varianten med alla dess bivarianter analyseras sedan noggrant i fem kapitel och spänner över ca 140 sidor.

Det är ingen tvekan om att ett köp av denna repertoarbok är som att köpa flera öppningsböcker! Det är inte slut med detta. Nästa öppning ut är Ryskt parti, eller Petroff som det heter på engelska. Det solida försvaret uppkommer efter 1.e4 e5 2.Nf3 Nf6 och är avklarat efter två kapitel. Därefter följer sällsynta varianter som Sulskis variant 2…Qe7?, Damianos försvar 2…f6?, Lettisk gambit 2…f5?! och Elefantgambit 2…d5!?. Det är noterbart att Shaw skriver att  den sistnämnda varianten har en chockverkan men att den största chocken är att draget inte är så dåligt. Shaw har mött det en gång med klassisk tidskontroll vilket ledde till förlust mot GM Mark Hebden. Detta betyder förstås att anhängare av Elefantgambit (och alla vitspelare) redan har starka motiv att köpa denna bok. Philidors spelöppning 2…d6 har Shaw av okänd anledning placerat i en annan del av boken. Det mest logiska hade varit att lägga den delen i kapitel 12, efter Ryskt som var kapitel 11. Nu har det lagts i kapitel 16 och det kan skapa ett lite rörigt intryck när man tar del av boken.

Skandinaviskt (1.e4 d5) gås igenom i tre kapitel, 12-15. Efter 2.exd5 Qxd5 (2…Nf6 behandlas på åtskilliga sidor även om Shaw tycker att 2…Qxd5 är den riktiga varianten i Skandinaviskt) 3.Nc3 visar han god bredd genom att även inkludera de dåliga schackarna 3…Qe6+? och 3…Qe5+?!. Det mest överraskande är att han anser 3…Qd8! vara det bästa i konkurrens med superdragen 3…Qd6 och 3…Qa5. Han erkänner att han kan få kritik för detta men att det är hans åsikt i vilket fall som helst. Det återstår alltså, vare sig man har vit eller svart, att dyka ner i varianterna för att kolla om han är ute och cyklar eller om han helt enkelt har rätt eftersom han går emot den etablerade teorin. Hans argument är att damen är utsatt på d6 eller a5 och detta kan man ju tvista om, det vill säga: är damen utsatt eller aktiv på sina respektive rutor? 3…Qd8 är onekligen passivt och är draget som principiellt undviks av de flesta experter på Skandinaviskt även om draget har blivit populärare på sista tiden, inte minst för att Carlsen vunnit mot Caruana.

Kapitel 17 handlar om Aljechins försvar och där rekommenderas föga överraskande den solida huvudvarianten 1.e4 Nf6 2.e5 Nd5 (2…Ng8?! spelat av Petrosian och Flohr har inte glömts bort och faktiskt inte ens det sämre 2…Ne4?!) 3.d4 d6 4.Nf3. Shaws hemliga vapen mot den populära varianten 4…dxe5 5.Nxe5 c6 avslöjas dock inte i detta forum.

Kapitel 18 tar upp Jugoslaviskt försvar (Pirc Defence) och här föreslås det ovanliga 1.e4 d6 2.d4 Nf6 3.Nc3 g6 4.Bg5!?. Man hade väntat sig det klassiska 4.Nf3 som matchar varianten i Aljechins försvar. Shaws huvudargument är att 4.Bg5!? är aktivt, direkt och inte så svårt att lära sig. Det låter alltså som en latmansvariant. Med tanke på nästa kapitel som handlar om det Moderna Försvaret är det intressant att se vilket system som föreslås eftersom man som vitspelare oftast försöker spela samma typ av uppställning mot Jugoslaviskt och det Moderna. Efter en ganska ingående diskussion om just detta har Shaw fastnat för uppställningen efter 1.e4 g6 2.d4 Bg7 3.Nf3 d6 4.Bc4 Nf6 5.Qe2. Här har vit lyckats lura svart att spela Jugoslaviskt istället för Modernt försvar.

Det sista kapitlet i boken får ses som det mest hårresande eftersom det representeras av sällsynta varianter efter 1.e4. Den erfarne läsaren av oortodoxa öppningar a lá Knöppel anar nog vad det kan handla om. Han börjar med att skriva att man själv får lista ut hur man ska spela mot 1…a5, 1…f5, 1…h5 och 1…Na6. Därefter går han i tur och ordning igenom drag som 1…g5?! och 1…h6?! med argumentet att han är brittisk schackspelare och måste tillmötesgå alla beundrare av Basman. Efter en sådan här genomgång tycker man nästan att 1.e4 g6 2.d4 Nf6?! är en seriös variant. Det är inte klart varför han har placerat den i högsta grad seriösa varianten 1.e4 d6 2.d4 Nf6 3.Nc3 c6 bland dessa obsoleta varianter. Så sent som i Elitserien spelade exempelvis FM Erik Hedman, SK Rockaden, detta mot GM Stellan Brynell, LASK och jag har själv använt mig av detta system i flera seriösa partier. Denna variant borde rimligen ha placerats i samband med Jugoslaviskt men Shaws motargument är att svarts löpare går till e7. Påminner inte detta om grundskillnaden mellan Kungsindiskt och Gammalindiskt som i regel placeras nära varandra i spelöppningsverk och har ett påtagligt släktskap? Undantaget är den jugoslaviska Encyclopedin som placerar Gammalindiskt i A-delen och Kungsindiskt i E. Owens försvar 1…b6 gås sedan igenom på 20 sidor. Därefter följer Nimzowitschs försvar 1…Nc6 och bokens allra sista variant Sankt Georges försvar 1…a6. Här redovisas inte bara varianten som uppstod mellan Karpov och Miles i Skara 1980.

Ordningsföljden av spelöppningarna kan möjligen i några avséenden debatteras liksom Shaws variantval som stundtals kan betraktas som något kontroversiella. En repertoarbok blir ofrånkomligen subjektiv när kända huvudvarianter inte figurerar i variantvalen till förmån för en och annan latmansvariant, med indirekt hänvisning till klubbspelaren. Ingen bok kan förstås bli skräddarsydd så att den i alla dess delar passar utan läsaren väljer ut just de delarna som är relevanta.

Kan boken eller snarare böckerna i boken rekommenderas? Ja, utan tvekan. Ett skäl är det ligger oerhört mycket arbete bakom repertoarboken vilket innebär att man kan profitera på det genom att ta del av de viktigaste analyserna. Om man så bara använder en tiondel av boken, vilket i det här fallet skulle bli 63 sidor, så är den värd att köpa till sitt fulla pris. Det går alltså att se en sådan här repertoarbok som en uppslagsbok för olika system. För vitspelare kan en sådan här bok vara oumbärlig medan det för svartspelare kan vara intressant att se vad som rekommenderas mot just den öppningen man själv spelar. Bokens bredd och djup gör att den passar alla spelare från klubbspelarnivå (bredd) upp till stormästarnivå (djup).

Thomas Engqvist

 

Läs kommentaren till “Recension av John Shaws Playing 1.e4 – Caro-Kann, 1…e5 & Minor Lines”

  1. En undran säger:

    Spännande bok!

    Jag har uppfattningen att väldigt många spelöppningsvarianter är spelbara – även om man kan få kämpa extra mycket för att hålla remi i dem mot de mer etablerade spelöppningsvarianterna. Men livet är inte alltid så lätt för svart heller i Najdorfvarianten i Sicilianskt (om man nu får chansen att spela det sedan 3.Lb5+ åter blivit populärt).

    Sedan datorerna har blivit starkare gissar jag, utan att ha kollat upp, att de har hjälpt till att rädda många varianter (eller bekräftat att de är spelbara) som man tidigare kanske skakat på huvudet åt att någon seriös spelare ens kommer på tanken att spela i ett långparti.

    Samtidigt finns det en del spelare som inte ligger sömnlösa på nätterna över förlorade Elo-poäng och därför känner sig mer fria att testa runt i spelöppningsdjungeln. Huvudsaken att de har roligt om det är andra sorters spelöppningsvarianter som krävs för att fortsätta spela schack.

Lämna en kommentar