Schacksnack

Quality Chess fortsätter att ge ut öppningsböcker i rask takt. Nu är det GM Parimarjan Negi, Indien, som för övrigt var den näst yngste i historien att erövra stormästartiteln, som står på tur. Med den här boken har han uppenbarligen för avsikt att gå i samma fotspår som Boris Avrukh och bjuda på hela sin öppningsrepertoar till allmänt förfogande. Till skillnad från Avrukh, som erbjöd en komplett och ambitiös repertoar med öppningsdraget 1.d4, handlar det denna gång om 1.e4. Idag är det många spelare som överger 1.e4 på grund av den besvärliga Berlinvarianten i Spanskt parti eftersom det är svårt att hitta ens en liten objektiv fördel för vit med reella praktiska chanser till en slutlig vinst. Det verkar som att Negi hör till det gänget, för varför skulle han annars bjuda ut hela sin repertoar? Det är dock inte den svåra nöten i Spanskt parti det handlar om i denna bok utan om hur man tacklar de solida öppningarna Franskt, Caro-Kann och Philidor. Det är en riktigt tjock bok med exakt 600 sidor fullspäckade med analyser och medföljande diagram på lämpliga ställen. Över halva boken handlar om Franskt, medan Caro-Kann behandlas på 173 sidor. Philidor får det minsta utrymmet eftersom den inte är lika vanlig på elitnivå som de två föregående öppningarna. I förordet skriver Negi den intressanta kommentaren: ”How can a a static book keep pace with ideas that are developed, replaced , and forgotten on a weekly basis?” Negi försvarar sin egna tankeväckande kommentar med att han har för avsikt att presentera en grund med logiska mönster och en struktur där man kan bygga upp och utveckla en livslång repertoar med 1.e4. I Franskt skriver han att tyngdpunkten kommer att vara att utnyttja de svaga svarta fälten i svarts ställning som har uppstått i och med att svarts mittbönder står på vita fält och svartfältslöparen har blivit bortbytt (1.e4 e6 2.d4 d5 3.Nc3 Bb4 4.e5 c5 5.a3 Bxc3+ 6.bxc3). Detta grundlägganade positionella koncept kommer att användas i alla de moderna teoretiska varianterna. I Steinitzvarianten (1.e4 e6 2.d4 d5 3.Nc3 Nf6 4.e5) placerar vit en springare på d4 i kombination med svarts passiva vitfältslöpare och sedan handlar det om hur man drar nytta av detta positionella förhållande i mittspelet respektive slutspelet. Caro-Kann leder ofta till rockad åt olika håll (1.e4 c6 2.d4 d5 3.Nd2 dxe4 4.Nxe4 Nd7/Bf5) och här är det nyckelframstöten g4-g5 vit vill genomföra och svart förhindra med de olika metoder som står till buds. I Philidor, Hanhamvarianten (1.e4 d6 2.d4 Nf6 3.Nc3 e5 4.Nf3 Nbd7) är det extra viktigt att hålla reda på i vilken ordning dragen a2-a4, 0-0, h2-h3 och Tf1-e1 ska göras på grund av de subtila och signifikanta nyanserna som finns i denna öppning.

Även den genuina Philidorvarianten behandlas, om än kortfattat, med motiveringen att det var frestande att ta bort den helt och hållet.

1.e4 e5 2.Nf3 d6 3.d4 f5?

Vit drar och vinner?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4.Nc3 fxe4 5.Nxe4 d5 6.Neg5 h6 Det mest utmanande draget fallerar. Om 6…e4 så är 7.Ne5 är enkelt och bra.

Vit drar och vinner!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7.Nf7! Kxf7 8.Nxe5+ och vit vinner. Svarts kung är omringad av schackar och direkta hot.

Negi skriver vidare att han tror att kärnan i de rekommenderade varianterna kommer att hålla för en lång tid framöver men erkänner samtidigt att många av hans förstärkningar kommer att vissna med tidens lopp.

Denna bok rekommenderas till alla som vill utveckla en 1.e4-repertoar med Negis världsklassrepertoar som grund. Den är förstås också intressant för svartspelare som vill ha koll på denna konsekventa och logiska repertoar med en gemensam positionell grund som går som en röd tråd i alla varianterna. Frågan inställer sig alltid med denna typ av litteratur: vågar man vara utan denna bok och i princip ge handikapp?