Schacksnack

Den engelske stormästaren John Nunn har gett ut en mängd högkvalitativa böcker på det högkvalitativa schackförlaget Gambit och denna bok, John Nunn’s Chess Course – A complete chess education based on the games of World Champion Lasker är inte något undantag. Det är riktigt roligt att Nunn har gett sig i kast med ett ambitiöst schackhistoriskt projekt eftersom denna inriktning i princip har varit frånvarande i hans tidigare böcker. Det övergripande syftet med boken är att visa hur Emanuel Lasker, schackhistoriens andre världsmästare 1894-1921, hanterade en mängd olika praktiska situationer. Vi får se att Laskers spel, som var ett mysterium för många av hans motståndare, trots allt baserades på sträng logik, extrem pragmatism och en djup schackpsykologisk insikt för hur schackspelare tänker. Boken innehåller en mängd teman som är uppdelade i olika kapitel, dessa är: Angrepp och försvar, Pjäsaktivitet, Bondestrukturer, Slutspel, Löpare mot springare, Slutspel utan damer, Försvarsspel och Laveringsspel. Nunn nämner att om någon läsare tycker det saknas något tema så räckte minsann dessa teman för att Lasker skulle behålla världsmästartiteln i 27 år! Naturligtvis tas även de schackpsykologiska aspekterna upp i några kapitel och i ett övergripande perspektiv. Exempelvis bör man välja de varianterna som antas vara de mest obehagliga för motståndaren. Tankeprocesser och beslutsfattande får överlag en stark tyngdpunkt i denna bok. Det är ett klart intressant grepp att hålla sig inom olika teman och gör den här boken också intressant att jämföra med Andrew Soltis Why Lasker Matters vilken utgavs på Batsford 2005 och hade ett kronologiskt upplägg. Något som förutom de tematiska indelningarna höjer bokens pedagogiska värde är de 24 avslutande övningarna med fullödiga kommentarer och förklaringar. För att man ska få maximialt utbyte av boken bör man ha en grundläggande förståelse för strategiska och taktiska teman. Om man inte har det rekommenderar Nunn att man först har läst hans tidigare alster Understanding Chess Move by Move och Understanding Chess Middlegames som också är utgivna på Gambit. Nunn vill understryka att man genom att läsa dessa böcker i succession följer ett liknande upplägg som Aron Nimzowitsch hade med sin teoribok My system som följdes upp med hur de viktigaste schackkoncepten fungerar i praktiken med fortsättningsboken Chess Praxis.

Varför valde Nunn att skriva om just Lasker av alla stora spelare? En anledning, skriver Nunn i förordet, är att Lasker inte varierade sina öppningar och inte spelade lika subtilt som en modern spelare och därför behövde Nunn inte heller befatta sig med komplicerade och irrelevanta öppningsdiskussioner som bara specialister är intresserade av. En annan anledning var att Lasker spelade universellt schack vilket är pedagogiskt tacksamt eftersom han ansågs spela alla slags ställningar lika väl. Lasker spelade också ett direkt och klart schack vilket är instruktivt eftersom det är relativt enkelt att förklara vad han planerade i sina partier och därmed överföra dessa metoder till ens eget spel. Detta innebär att Nunn haft för avsikt att vara generell i sina kommentarer med större tyngdpunkt på text än på varianter. John Nunn menar att han breddade sina insikter genom att studera Laskers partier i detalj.

Vad var det som utmärkte Laskers spel? Enligt Nunn var Laskers talang att skapa situationer där de normala reglerna och bedömningarna inte gällde. Motståndarna insåg som regel detta först när det var försent. Den här tekniken var så utvecklad att även senare kommentatorer har missat detta. På grund av detta har det utvecklats myter att Lasker vann sina partier med hjälp av swindles, ren tur eller till och med på grund av effekten av hans cigarrer! En annan myt är att han med flit gjorde dåliga drag men Nunn menar på att Lasker faktiskt som regel spelade på säkerhet. Däremot kunde Lasker spela provocerande drag men under omständigheter där alternativen inte var bättre, allt för att öka chansen för ett misstag från motståndarens sida.

Det är intressant att Nunn tycker att den nutida spelaren som påminner mest om Lasker är världsmästaren Magnus Carlsen. Precis som Lasker bryr sig Carlsen inte om spelöppningsfinesser och är nöjd med att spela varianter som inte anses kritiska om det innebär att hans motståndare känner sig obekväm. Laskers och Carlsens mittspelsförmåga håller en superb nivå och deras motståndare verkade (och verkar!) förlora utan att göra några fel. En annan likhet är att Carlsen vunnit många remislutspel och det påminner om många av Laskers berömda segrar.

Nunn har med andra ord skrivit en tidlös bok om en tidlös spelare och boken är relevant för alla som vill lära sig spela mittspel i ett praktiskt perspektiv. Köp den!