Schacksnack

Hur fortsätter svart vid draget på bästa sätt?

Se lösningen i samband med drag 12 i nedanstående pedagogiska och historiskt viktiga parti.

Réti,Richard – Sclechter,Carl [C68]
Trebitschturneringen, Wien, 07.12.1914
[Anm. efter Hamb. Frem.-b1.]

1.e4 e5 2.Nf3 Nc6 3.Bb5 a6 4.Bxc6 dxc6 5.d4 exd4 6.Qxd4 Qxd4 7.Nxd4 Öppningsdrag är liksom börspapper många gånger underkastade växlingen av hausse och baisse. Réti följer Laskers spelföring i det berömda Petersburgs-partiet mot Capablanca. Vitsen i detta spelsätt ligger i 10.f2-f4, ett drag, som sedan dess stått högt i kurs. Under rubriken ”Sensationspartiet i St. Petersburg” hade vi redan då i ingående undersökningar hänvänt oss mot överskattande av det nya ”geniala” draget f2-f4 vilket till och med hos mästare som dr Tarrasch i första ögonblicket injagade skräck. 7…Bd6 8.0-0 Ne7 De sista båda dragen i förbindelse med 0-0 och f7-f5 har med god framgång använts av Teichmann. Schlechter följer i allt väsentligt partiet Lasker – Capablanca, men med skenbart små, dock i verkligheten betydande avvikelser, som vittnar om djupa undersökningar av det nämnda partiet. 9.Nc3 Bd7 10.f4 0-0-0 Capablanca hade spelat 0-0, Rfe8 jämte f7-f6, varpå (efter förutgånget Nd4-b3) följde f4-f5. (Såsom vi redan då påvisade, kunde svart till och med därefter få ett gott spel även om samtliga av oss kritiker efter f4-f5 höll det vita spelet för strategiskt vunnet.) Textdraget är utmärkt. En noggrann prövning visar nämligen att uppställandet av tornen på d8 och e8 är önskvärt. Och den långa rockaden besparar gentemot den korta fullt ett drag. 11.Be3 Rhe8 Svart är före i utvecklingen och hotar redan …Nd5. Stod vits springare redan på b3, skulle Rhe1 bereda ett gott spel. 12.Nb3 Helt och hållet Laskers ställning. Men Schlechter har manövrerat bättre än Capablanca. De schacklärda angiver på detta ställe Rae1 som förmånligare. Men det kunde efter …Bc5 följa vändningar liknande dem, vi då genomförde. Det hotar sedan i alla fall Ne7-d5! (exd5, Re8xe3 och så vidare) Men Schlechter har ”kuggat” sin motståndare på det ena tempot, som Lasker hade till förfogande. Se diagramställningen. 12…Nd5 13.Nxd5 cxd5 Nu har svart på bra sätt blivit av med sin enda svaghet, dubbelbonden, som i slutspel redan ställt till så mycket olycka, under det att vits båda stolta bönder betänkligt börjar svikta. 14.e5 Bf8 15.Bc5 Bxc5+ 16.Nxc5 Bf5 17.Rf2 b6! Om svart vill göra sin bondeövervikt på drottningflygeln gällande, får han inte spela småaktigt. Vit bör inte få tillfälle till b2-b4, något som förhindras av c7-c5. 18.Nd3 Betänkligt vore 18.Nxa6 c5 19.b4 Kb7 20.b5 d4 emedan svart då fick en figur mer i kampen om den blivande fribonden i hela det ögonblicket när springaren är orörlig. (Jämför här partiet Topalov-Grischuk, Norway Chess Classic (02) 2014 där Topalov fick just en sådan orörlig springare på h6. Red. anm.) 18…c5 19.Rd2 Kc7 20.Nf2 g5 21.g3 gxf4 22.gxf4 Rg8+ 23.Kf1 Rg6 24.Rad1 Kc6 25.Nh1 För att spärra g-linjen. 25…Bh3+ 26.Kf2 f6 27.Rg1 Eller 27.exf6 Rxf6 28.Kg3 Rg8+ 27…Rxg1 28.Kxg1 fxe5 29.fxe5 Re8 I första rummet måste tornet lockas från d-linjen för att kungen ska erhålla rörelsefrihet. 30.Re2 Rf8 31.Ng3 Eller 31.Rf2 Rf5! 31…Kd7 Då bonden efter Ke6 likväl inte kan hållas ger vit den frivilligt för att undanröja tvånggställningen. 32.e6+ Bxe6 33.Re5 Rf6 34.Rg5 Rg6 35.Rxg6 hxg6 36.Kf2 Kd6 37.Kf3 Ke5 38.h4 d4 39.h5 gxh5 0-1

I vanlig ordning har vi en veritabel guldgruva i dessa årgångar som läggs upp av Sveriges Schackförbunds hemsida, men denna guldgruva, tro det eller ej, är gratis precis som solens strålar. Ovanstående parti är bara ett av de många guldkornen som vi kan hitta i årgång 1915. I nummer 1-2 bjuds vi på ett ytterst välkommenterat parti mellan Bernstein-Nimzowitsch, St. Petersburg 1914. Vi bjuds också på partier med gigantiska spelare som Tarrasch, Schlechter, Réti, Aljechin och Capablanca och därtill med mycket kvalificerade kommentarer. Nummer 3 är magrare ur ett internationellt perspektiv men intressantare ur ett nationellt perspektiv. Det bjuds på partier med svenska spelare som Collijn, Englund, Nyholm och så förstås Bertil Rask som väl de flesta har bekantat sig vid vid det här laget. Nummer 4 presenterar samtliga partier från matcherna Köpenhamn – Stockholm och Stockholm – Sydsvenska Schackförbundet. De flesta partierna är kommenterade av Rask. Nummer 5-7 rivstartar med två slutspelsartiklar av Tarrasch varav den första handlar om det mycket komplicerade och svåra bondeslutspelet Lasker-Reichhelm. Det är med hjälp av en matematisk metod av Prczepiorka Tarrasch visar hur man enkelt kan lösa detta slutspel. I övrigt får vi göra bekantskap med bland andra tidigare nämnda svenska spelare i en mängd partier från framför allt vinterturneringar. Nummer 8 handlar främst om problemschack även om det finns ett och annat parti med Tarrasch och Rask. Den stora höjdpunkten i nummer 9 är turneringen i New York med deltagande av den dåvarande världsmästaren Capablanca och det finns också med ett stort antal partier med Capablanca men även Marshall figurerar flitigt. I nummer 10 lägger man tyngpunkten på korrespondenspartier och partier som har spelats med Uppsala i huvudrollen. Fjärroppositionen gås grundligt igenom i det näst sista numret av årgången och kan rekommenderas för den som inte är bekant med detta abstrakta begrepp. I det sista numret gås ett obekant slutspel av Horwitz igenom med löpare och fel kantbonde mot kantbonde. Det finns också ett register där man kan få en total överblick över hela årgångens innehåll. Det är ingen tvekan om att just denna årgång är lämplig för den som vill fördjupa sig i slutspel. Detta är vi tacksamma för då slutspel tyvärr är en bristvara i den moderna schacklitteraturen.