Det 12:e och sista partiet slutade enligt förhandstipsen inte oväntat med remi men däremot var det oväntat att Carlsen skulle bjuda remi i sämsta tänkbara läge. Han hade ett stort psykologiskt övertag med både bättre ställning och bättre tid så varför bjöd han remi? Jag följde givetvis det dramatiska partiet live samtidigt som jag lyssnade på den amerikanska sändningen med bland andra Garry Kasparov och Vladimir Kramnik och känslan att Carlsen skulle avgöra VM-matchen var påtaglig när det plötsligt meddelades att Carlsen bjudit remi. Detta kom som en chock för mig och många andra som Yasser Seirawan, Vladimir Kramnik och Judith Polgar bara för att nämna några.
Jag försökte hitta en förklaring och drog mig till minnes att Capablanca i New York 1927 blev så besviken på Nimzowitschs spel att han lämnade en lapp till honom under pågående parti där det stod ”Please make better moves. I don’t know how to avoid a win.”. Anledningen var att Capablanca redan var klar och överlägsen vinnare i turneringen men inte ville påverka turneringstabellen så att Vidmar skulle komma ikapp om Nimzowitsch förlorade. Nimzowitsch var till skillnad från Vidmar en tänkbar VM-kandidat vid denna tid.
Här är en av ställningarna i partiet där Nimzowitsch gjort ett dåligt drag.
Capablanca,Jose – Nimzowitsch,Aaron [E16]
New York (19), 1927
[Engqvist]
Vit drar och vinner
Nimzowitsch har just utfört det svaga 20…g6?? (Korrekt var 20…Kf8 med goda remichanser) vilket gav Capablanca chansen att spela på vinst efter 21.Rd6 Kg7 22.Nd5 vilket hade lett till ett positionellt vunnet torn- och springarslutspel då vit står betydligt aktivare än sin motståndare. Istället spelades 21 Kf2?? Kf8 22 Nd5 Rd8 23 Ke3 Nxd5+ 1/2-1/2
Caruana,Fabiano – Carlsen,Magnus
World Championship, London (12), 26.11.2018
[Engqvist]
Vit vid draget
Svart har en liten men stabil fördel eftersom det bara är svart som kan bryta med …b5 i lämpligt läge. Det är omöjligt för svart att förlora denna ställning så varför inte spela optimalt och dra nytta av att Caruana har mindre tid på klockan? Istället kom ett remianbud som efter lite eftertanke fick mig att associera till Capablancas 21 Kf2??.
Leker Carlsen med sin motståndare som katten med råttan? Är han så säker på att vinna de snabbare partierna på onsdag att han kan göra som han vill? Det finns vissa paralleller med Capablanca som började tänka på hur övriga deltagare kunde placera sig istället för att fokusera på att spela optimalt schack enligt en världsmästares värdighet. Carlsen tycktes på ett tidigt stadium i partiet bestämt sig för att remi var målet även om han skulle få press på sin motståndare.
Om Carlsen skulle lyckas pulvrisera Caruana på onsdag så har han ändå satt sitt rykte på spel hos sina många anhängare. Varför vill inte världsmästaren bevisa att han är bättre i just klassiskt schack? Kramnik hade ett intressant, kanske ironiskt förslag, att man skulle kasta om och börja med snabbschack och låta de klassiska partierna kulminera och avgöra VM-matcherna. Kanske detta är framtidens melodi om man inte vill spela 24 klassiska partier som man gjorde på den gamla goda tiden?
Laddar ...
27 november 2018 klockan 03:23
Ett i högsta grad anmärkningsvärt slut på den ordinarie matchen. Carlsen kunde åtminstone ha spelat vidare till tidskontrollen vid 40, om inget annat. Jag har vid flera tillfällen under matchen undrat om han har dåligt självförtroende. Hursomhelst, så tycker jag att den här matchen bara är ytterligare ett bevis på att 12 matchpartier inte är tillräckligt. Det har spelats åtta matcher sedan det här systemet infördes. Fyra av dem har slutat 6-6. Tre av dessa fyra oavgjorda matcher har inträffat i de fem senaste matcherna (och i de 36 partierna har man bara sett fyra vinster). Som en jämförelse hade Kasparov och Karpov alltid runt 1/3 vinster i sina matcher över 24 partier.
Enbart det faktum att Carlsen i både denna och denna förra matchen mot Karjakin tycktes vara nöjd med att jogga avstannandes in i mål är i mitt tycke skäl nog att skrota det nuvarande systemet med 12 matchpartier med klassisk betänketid, följt av särspel i snabbschack och blixt. Jag tror inte ett ögonblick på att, som vissa förespråkar som en lösning, lägga särspelet först (det ger ju bara vinnaren av särspelet en fördel i huvudmatchen). Återinför det gamla systemet med 24 partier och att världsmästaren behåller titeln vid oavgjort. Det må vara att det inte är optimalt att ge världsmästaren oavgjortodds, men dels tvingar det åtminstone en av spelarna att försöka avgöra matchen, dels är matchen tillräckligt lång för att spelarna ska våga ta ett visst mått av risker. Dessutom blir matchen också ett fysiskt kraftprov någonstans runt 18:e matchpartiet.
Det går naturligtvis aldrig att åstadkomma riktig lemonadrättvisa, men om man inte kan tänka sig en återgång till formatet med 24 matchpartier så undrar jag om det faktiskt inte vore bäst att skrota VM-matchen helt och nöja sig med att spela en VM-turnering vartannat eller vart tredje år med 14 eller 16 deltagare. Man har ändå lagt ner större delen av det gamla systemet med zon- och interzonturneringar följt av kandidatmatcher till förmån för ett ”kvalificeringssystem” som i extremt hög utsträckning gynnar de spelare som redan befinner sig på topp 10-15. Fide Grand Prix har ett extremt begränsat startfält där två platser i kandidatturneringen står på spel, men samtidigt ger man godtyckliga wildcards till betydligt lägre rankade spelare som egentligen inte platsar, vilket förrycker förutsättningarna i de enskilda turneringarna och tar platser från andra starka spelare som rättmätigen borde fått chansen istället. Vad var exempelvis logiken i att låta Hammer (E2628) eller Salem Saleh (E2656), de platsade inte ens på topp 100, få två av de 24 platserna i Fide Grand Prix 2017, när exempelvis Radoslaw Wojtaszek lämnades utanför? Lägg till detta att ytterligare två platser i kandidatturneringen delas ut på ranking och att Agon har rätt att ge ett wildcard. Till sist delas ett par platser till kandidatturneringen även ut i världscupen (som inte spelas med renodlad klassisk betänketid).
Om vi nu lite godtyckligt räknar E2600 och uppåt som världselit innebär det att världscupen faktiskt är den enda smala vägen för den övervägande majoriteten av världseliten, inklusive ett tjogtal E2700-spelare, att ta sig till kandidatturneringen. Det är nästan 50 spelare som har över E2700 och närmare 150 som har över E2600. I praktiken delas således fem platser till kandidatturneringen ut bland de 24 deltagarna i Fide Grand Prix (inte minst eftersom WCT överlappar FGP starkt, vilket underlättar att hålla rankingen hög) genom två direkta kvalplatser, två rankingplatser och ett wildcard, medan övriga dryga 120-130 spelare i världseliten får dela på de två platserna i världscupen. Ja, inte ens det egentligen eftersom de där dessutom får sällskap av i princip samtliga deltagare från FGP och förra gången också världsmästaren.
Jag kan bara hålla med Karpov när han säger att det inte är rätt att dela ut platser i kandidatturneringen som inte baseras på direkta resultat uppnådda vid brädet i kvalturneringar. Så varför inte istället utvidga Fide Grand Prix till fyra, fem stora öppna turneringar där alla med E2600 och uppåt är direktkvalficerade och hämta deltagarna i kandidatturneringen därifrån? För att hårddra resonemanget en aning så skulle spelare som Fischer och Kasparov (om vi tänker oss att de båda var 15 år gamla 2013), som formligen exploderade i spelstyrka under sina sena tonår, i dagens system endast ha haft chansen att kvala in till kandidatturneringarna 2014, 2016 och 2018 genom världscupslotteriet.
27 november 2018 klockan 10:25
Carlsen hade ett stort psykologiskt övertag med både bättre ställning och bättre tid så varför bjöd han remi?
– Därför att han vägde risken för ett eget misstag mot chansen att vinna i snabbschack och blixt och bedömde den senare som bättre.
Det är omöjligt för svart att förlora denna ställning så varför inte spela optimalt och dra nytta av att Caruana har mindre tid på klockan?
– Objektivt ja, men i princip samma som svaret ovan. Noterbart är kanske att Carlsen bjöd remi i öppningen men då avböjde Caruana denna dragupprepning. Så det är precis som i matchen med Karjakin något Carlsen redan bestämt på förhand. Undantaget då om man står tillräckligt bra, men den gränsen bedömde han icke som passerad.
Leker Carlsen med sin motståndare som katten med råttan?
– Nä, det gör han ju inte, det står lika utan ett enda avgjort parti.
Är han så säker på att vinna de snabbare partierna på onsdag att han kan göra som han vill?
– Ja, det är så han har kalkylerat. Sen har aldrig denne världsmästares haft någon värdighet det har man ju sätt på hans attityd tidigare att han går runt och kallar sina kollegor för mugglers och här då Caruanas öppningar till viss mån röjts i TV-inslag skrattar han högt och säger ja det ska jag kolla på och vid frågan vilken historisk spelare han uppskattar mest kommer det narcisistiska svaret ”mig själv”.
Carlsen hade på ett tidigt stadium i partiet bestämt sig för att remi var målet även om han skulle få press på sin motståndare.
– Ja, just det och här var för lite press.
Om Carlsen skulle lyckas pulvrisera Caruana på onsdag så har han ändå satt sitt rykte på spel hos sina många anhängare. Varför vill inte världsmästaren bevisa att han är bättre i just klassiskt schack?
– Det är bara en sak som räknas, hur det framstår hos kännare spelar ingen roll.
Kramnik förslag som han inte är först med var f.ö. det som gällde när han spelade mot Leko och vann sista partiet och utjämnade matchen och som regerande mästare behöll sitt bälte. Tiebreak infördes 2006 i matchen Kramnik-Topalov eftersom båda ägde rätten att kalla sig mästare och därför behövdes ett Tiebreake där. Sen skulle man givetvis ha slängt Tiebreak på tippen men det har blivit en osmaklig kvarleva. Knepigt att inte ens Kramnik kan se detta utan även han vilja ha Snabbschack och Blixt. Kanske kan man notera att även Kramnik en gång i tiden var överlägsen i den spelformen och även han sökte särspel mot just Topalov 2006.
– – –
Jo det är nog så att Carlsen har dåligt självförtroende det ser man ju tydligt på hans svar på vilken historisk spelare han beundrar ”mig själv för några år sedan”. Sen har han nog dålig självbild också.
Återinför det gamla systemet med 24 partier och att världsmästaren behåller titeln vid oavgjort.
– Jo det kanske man kan tänka men då var det 4:a år mellan matcherna. Med 24 partier blir det också för långa matcher för dagens TV-publik. Kom ihåg att det inte fanns tidigare och man kollade partierna i tidningen.
Jo kritiken av vilka som kvalificerar sig till Kandidatturneringen håller jag med om men en VM-turnering är i mitt tycke att våldföra sig på schackets traditioner.
– – –
25+10 är långa Snabbschackspartier och det är hela fyra sådana. Med tanke på hur öppningarna spelats och partierna utvecklats tror jag Caruana kan spela bra. Så vi kan kanske hoppas på att Carlsen förlorar titeln och sedan stoppar upp pengar för en revanschmatch nu då FIDE har tagit beslut om att spelare får utmana världsmästaren på detta sätt om det kan accepteras av alla parter. Då får Carlsen betala för att behålla sin självbild. Och jo det stämmer nog att han är världens bästa spelare så det är nog inte fel.
27 november 2018 klockan 14:17
Lägger egentligen inga moraliska aspekter på Carlsens eventuella matchtaktik – jag gillar den inte, skulle till och med vilja säga att den är rätt feg (eller kanske snarare är ett allvarligt tecken på brist på energi eller motivation från hans sida), men nu är reglerna sådana och då finns det ingen direkt anledning att kritisera en spelare som följer dem om han anser att de gynnar honom.
Däremot tycker jag att man måste ta sig en allvarlig funderare över ett format som öppnar för den här typen av matchtaktik (vi ser samma sak i världscupen – vissa spelare, bl.a. Rustam Kazimdzjanov – är kallt inställda på att hålla remi i långpartierna och sedan försöka vinna i snabbschack och blixt). Det är därför jag säger att om man inte är beredd att gå över till ett system där man får ett resultat under ordinarie långpartier, utan att ta till snabbschack och blixt (som ju har sina egna VM), så är det antagligen nödvändigt att reformera VM på något sätt.
Dagens spelare verkar vara nöjda med att bara spela 12 partier. Är det så att de inte är intresserade av att spela en längre och mer utslagsgivande match, men ändå vill ha kvar VM-matchen, vad ska man göra då? Det är inte acceptabelt att ha ett format där risken är hög att det slutar oavgjort och går till snabbschacks- och blixtsärspel (det var därför jag föreslog en VM-turnering med ett större antal deltagare).
Den enda lösning jag kan se är att man gör som i de gamla kandidatmatcherna: Vid oavgjort efter ordinarie antal partier spelade man två långpartier till. Om det fortfarande var oavgjort efter det spelade man ytterligare två och därefter lottade man. Lottning är naturligtvis inte heller acceptabelt, men någon form av långpartiförlängning vore enligt min mening den enda verkligt acceptabla lösningen, inklusive lottning om färg och endast ett parti i taget. I ett sådant läge tvivlar jag mycket starkt på att Carlsen inte skulle ha fortsatt i går. Tidigare i matchen fortsatte han ju vid ett par tillfällen att spela till anständighetens och det löjligas gräns, medan han igår med en uppenbar fördel bjöd remi.
27 november 2018 klockan 16:11
Bara en snabb kommentar angående matchens längd. Förr, när man spelade 24 partier så spelades VM var tredje, nu spelas det vartannat år. Jag ser inget större skäl att förkorta matchen med hälften när VM-cykeln (som inte längre är någon riktig cykel) bara förkortats med 33%. Vad beträffar publiken så är inte TV huvudmediet för schack och kommer aldrig att bli det heller. Internet är perfekt för där kan folk ha matchen på i bakgrunden medan de jobbar och gå in och ur när de känner för det. Internetpubliken kan räknas i många tiotals miljoner. Tv-publiken i hundratusental. Tycker det är oerhört svårt att argumentera för att den obetydliga tv-publiken ska styra schackets framtid. Och efter Carlsen, vad händer då? Norge har visserligen talangfabriken full, men inte är någon av dem ett världsmästarämne på långa vägar.
Som jag ser det så står schack-VM inför ett vägval: 1) Man tittar på tennisen och tonar ner VM:s betydelse (det är ju vad Carlsen själv vill har jag förstått) och då behöver man inte uppröras lika mycket över att man laborerar med olika former av handplockning av startfält till Grand Prix-turneringar, även om det förfördelar enskilda spelare som inte får ta del av det generösa guldregnet i WCT och FGP, bara för att de kanske har fel färg på skorna eller slipsen (vad vet jag, uttagningskriterierna är inte direkt glasklara). 2) Man tittar på fotbollen och schackets egen historia och återinför genuina kvalturneringar och ger alla genuint starka spelare chansen att slå sig fram till en VM-final.
Det nuvarande systemet är enligt min mening fullkomligt ohållbart och helt barockt och jag är oerhört förvånad över att man inte hör några som helst protester mot det.
28 november 2018 klockan 21:50
Jag höll på Caruana men säga vad man vill om Magnus Carlsen.
Att vinna med 3 – 0 i snabbschacket är mycket imponerande…
Man kan tycka att spelformen som VM avgörs på (12 klassiska och därefter snabbschack och blixt
samt som ”sista utväg” Armageddon) är ”helfel” men att vinna med 3 – 0 i snabbschacket…
Det är bara att lyfta på hatten för Carlsen.
28 november 2018 klockan 22:48
Det är bara att hålla med men vem är egentligen världsmästare i klassiskt schack?
28 november 2018 klockan 23:05
Hej Thomas!
Jag håller fullkomligt med dig.
Vem är världsmästare i klassiskt schack?
Jag tycker, precis som du, att 24 partier är optimalt.
Men eftersom ”marknadskrafterna styr” så får vi nog tyvärr vänja oss vid detta upplägg….
(Allt ska ju gå så ”förbaskat fort” nu för tiden…)
28 november 2018 klockan 23:23
Ja, det går så fort att Caruana inte alls hänger med och Carlsen var så överlägsen i snabbschacket idag att det inte ens blev spännande för publiken, eller var det så att Caruana bara hade en dålig dag? Carlsen har ännu inte bevisat att han är bättre än vare sig Caruana eller Karjakin i klassiskt schack, så schackvärlden är i ett skriande behov av en match på 24 partier mot någon av dessa spelare. för annars är det att ge upp mot marknadskrafterna, som tagit över i den så milda grad, att det genuina, kreativa och avgrundsdjupa schacket är ett minne blott.
29 november 2018 klockan 00:04
Om jag förstod kommentatorerna idag rätt – växlat mellan dem och minns inte vilken – har Carlsen vunnit en match över Caruana – under nicknamn – i snabbschack över Internet med 6-0. Kort sagt spöat honom. Med den vetskapen i bagaget förvånar det inte mig alls att han höll igen och spelade säkert i tolv partier. Kungatronen i schack inbringar många sköna slantar i ytterligare två år till team Carlsen! Bra jobbat där chefen!
29 november 2018 klockan 01:13
Det var nog en kombination av att Caruana hade en dålig dag och Carlsen en normal/bra snabbschacksdag.
Gjorde idag en snabb sammanställning av de VM-matcher som spelats över 24 partier. Det har aldrig varit färre än 7 vinstpartier och som mest 15 vinstpartier (returmatchen Botvinnik-Tal). I det stora flertalet av matcherna avgjordes dessutom kampen innan alla partier spelats, vilket innebär att nästan hälften (och ibland mer) av partierna fick ”dödlig” utgång i många matcher.
Naturligtvis har datorernas intåg inneburit att det är svårare att få ett övertag och på allvar överraska motståndaren redan i öppningen, men det är också uppenbart att man med 24 matchpartier utan särspel faktiskt vågade satsa friskare. Under alla omständigheter tror jag att det är en utomordentligt dålig idé att ha snabbschacks- och blixtsärspel när matcherna bara hälften så långa som förr. Det ringa antalet partiet gör redan från början att man måste vara försiktig, medan särspelsklausulen helt enkelt blir en extra sporre till försiktighet, såväl för en så ypperlig snabbschacks- och blixtspelare som Carlsen (han vet ju att han kan lita på sig själv i ett särspel) som för en underdog som Karjakin (mot Carlsen senast) eller Gelfand (mot Anand 2012). Och givetvis vill man ju att VM i långpartischack ska avgöras i långpartier.