Mitt namn är Malin Andersson och jag arbetar på Svea Television. Jag undrar om du möjligtvis kan hjälpa mig att få tag i ett speciellt schackspel (bilden). Det ska användas under en inspelning till tv-serien Sveriges historia och bara under en eftermiddag, därför undrar jag om du vet var i Stockholmstrakten man kan hyra eller låna ett sådant schackspel eller om du kan tipsa mig vidare till någon annan som kanske kan hjälpa mig? Spelet ska användas nästa vecka, den 17:e.

Vänligen
Malin Andersson

Svea Television
Döbelnsgatan 53
113 52 Stockholm

Tfn: 08-673 11 10
Mobiltfn: 073-930 66 01

Har i dag erhållit en bild via e-mail från en vän som ofta har kontakt med den österrikiske cartoonisten Oliver Schopf.  Schacksnack vill inte undanhålla sina läsare teckningen även om den var mer aktuell för några månader sedan.

Texten är från Mats.
Schack under medeltiden var ett mycket populärt sällskapsspel, speciellt bland dom högre samhällsklasserna. Men vid övergången till 1600-talet hade det förlorat sin popularitet. Marilyn Yalom menar att introduktionen av den långskjutande damen och löparen medförde att spelet inte längre var lika lämpligt som sällskapsspel. Under medeltiden, då damen (”generalen”) kunde gå ett steg diagonalt, och löparen (”fil”) kunde hoppa två steg diagonalt, så var spelet inte lika kritiskt och man behövde inte kalkylera lika mycket. Under medeltiden var schack förknippat med romantiska möten, lutspelande, samt avbrott för dans eller måltider. I jämförelse blev den nya formen av schack mycket brutalare. Om man inte var skärpt hela tiden så kunde man förlora omedelbart. Det nya spelet blev därför mindre socialt och mer tävlingsinriktat (cf. Yalom, Birth of the Chess Queen, pp. 228-9).

För oss moderna människor är den medeltida inställningen svårbegriplig eftersom vi tenderar att bli fokuserade och väldigt ambitiösa. Men det finns en stor nackdel med det. Spelet förlorar allt mer sin karaktär av sällskapsspel. Det blir expertinriktat, tävlingsinriktat och professionellt.

Det är mot denna bakgrund som man måste bedöma schackvarianter av senare datum. Vissa av dom kan fungera bättre som sällskapsspel, eftersom dom är mer avslappnade och inte lika kritiska till sin natur. Jag tror exempelvis att vissa storbrädesvarianter (10×10) hör till den kategorin, såsom Paulovits’ variant (c. 1890) eller min egen Mastodontschack.

För en modern schackspelare så framstår dom stora ytorna på flankerna som enorma öknar där pjäserna kan hoppa omkring utan att möta mycket fientligt motstånd. Det blir aldrig samma ”nerv” i sådana spel jämfört med standardschack. Men det kan vara en bra kvalitet eftersom det liknar en form av avslappnat sällskapsspel där den tekniska kvaliten inte är lika avgörande.

Jag vill slå ett slag för varianter som är mindre tekniska och därför inte lika tävlingsinrktade. Ovannämnda storbrädesvarianter innehåller många finesser, men slutar troligen i remi mellan starka spelare. Utanför tävlingsarenan så är detta inte till nackdel. En ännu mindre teknisk variant är Shatranj Kamil, uppfunnet av Timur Lenk, som det sägs. Det finns också mindre tekniska varianter på standardbräde, såsom Thaischack (Makruk).

Det finns också en annan aspekt att fundera på. Ett spel kan bli mer avslappnat och sällskapligt om det ger utrymme till fantasifulla kombinationer (se min tråd Alternativschack). Man slipper därför gräva ner sig i grubblerier. Det är troligen därför som kinesiskt schack (Xiangqi) är världens populäraste spel. Det är ytligt men händelserikt, spelat med mycket svaga pjäser, tillochmed betydligt svagare än medeltida europeiskt schack.

Intressanta iakttagelser är att kvinnor ofta förekommer i motiven, samt att Schacksnack finns med på ett litet hörn (bakgrundsbilden: Favén Antti 1882-1948 Chess).

Nedanstående tavla (Le Jeu d’échecs) målades 1555 av Anguissola Sofonisba som levde mellan 1531 – 1626.

Nedanstående tavla (Gioco di scacchi) målades under 1800-talet av Giovanni Garinei.