Schacksnack

Texten är från Mats.
Schack under medeltiden var ett mycket populärt sällskapsspel, speciellt bland dom högre samhällsklasserna. Men vid övergången till 1600-talet hade det förlorat sin popularitet. Marilyn Yalom menar att introduktionen av den långskjutande damen och löparen medförde att spelet inte längre var lika lämpligt som sällskapsspel. Under medeltiden, då damen (”generalen”) kunde gå ett steg diagonalt, och löparen (”fil”) kunde hoppa två steg diagonalt, så var spelet inte lika kritiskt och man behövde inte kalkylera lika mycket. Under medeltiden var schack förknippat med romantiska möten, lutspelande, samt avbrott för dans eller måltider. I jämförelse blev den nya formen av schack mycket brutalare. Om man inte var skärpt hela tiden så kunde man förlora omedelbart. Det nya spelet blev därför mindre socialt och mer tävlingsinriktat (cf. Yalom, Birth of the Chess Queen, pp. 228-9).

För oss moderna människor är den medeltida inställningen svårbegriplig eftersom vi tenderar att bli fokuserade och väldigt ambitiösa. Men det finns en stor nackdel med det. Spelet förlorar allt mer sin karaktär av sällskapsspel. Det blir expertinriktat, tävlingsinriktat och professionellt.

Det är mot denna bakgrund som man måste bedöma schackvarianter av senare datum. Vissa av dom kan fungera bättre som sällskapsspel, eftersom dom är mer avslappnade och inte lika kritiska till sin natur. Jag tror exempelvis att vissa storbrädesvarianter (10×10) hör till den kategorin, såsom Paulovits’ variant (c. 1890) eller min egen Mastodontschack.

För en modern schackspelare så framstår dom stora ytorna på flankerna som enorma öknar där pjäserna kan hoppa omkring utan att möta mycket fientligt motstånd. Det blir aldrig samma ”nerv” i sådana spel jämfört med standardschack. Men det kan vara en bra kvalitet eftersom det liknar en form av avslappnat sällskapsspel där den tekniska kvaliten inte är lika avgörande.

Jag vill slå ett slag för varianter som är mindre tekniska och därför inte lika tävlingsinrktade. Ovannämnda storbrädesvarianter innehåller många finesser, men slutar troligen i remi mellan starka spelare. Utanför tävlingsarenan så är detta inte till nackdel. En ännu mindre teknisk variant är Shatranj Kamil, uppfunnet av Timur Lenk, som det sägs. Det finns också mindre tekniska varianter på standardbräde, såsom Thaischack (Makruk).

Det finns också en annan aspekt att fundera på. Ett spel kan bli mer avslappnat och sällskapligt om det ger utrymme till fantasifulla kombinationer (se min tråd Alternativschack). Man slipper därför gräva ner sig i grubblerier. Det är troligen därför som kinesiskt schack (Xiangqi) är världens populäraste spel. Det är ytligt men händelserikt, spelat med mycket svaga pjäser, tillochmed betydligt svagare än medeltida europeiskt schack.