Jun 25

Det finns en tunn liten bok på 136 sidor om ett ovanligt tema som tidigare inte behandlats i litteraturen, nämligen konsten att spela remi i schack. Boken heter DRAW! The Art of the Half-Point in Chess och är av schackjournalisten IM Leonid Verkhovsky. Den publicerades 2014 av Russell Enterprises Inc som för övrigt publicerat många bra schackböcker genom åren. Den öppnar med ett förord på en helsida av Mikhail Tal som skrevs i Riga 1972, så det är alltså en rysk klassiker som blivit översatt till engelska.

Den sovjetiske mästaren Verkhovsky samlade på 1970-talet de mest otroliga remipartierna på olika nivåer som någonsin spelats och de bästa av dessa finns i denna bok. Läsaren kommer också att finna spektakulära ”räddande remier” där den försvarande spelaren lyckas finna både de möjliga och de omöjliga dragen för att ernå den efterlängtade remin. Remin kan i det här fallet ses som en metafor för ett lyckat  försvar och därmed en halv seger. Det finns också en undersökning av författaren angående de rika pattmöjligheterna i schack.

Redan i introduktionen av Verkhovsky, som för övrigt skrevs i september 2014, gör han en historisk utvikning från 1834 till 1964 om remiernas status. Exempelvis nämner han att i den inofficiella VM-matchen 1934 mellan MacDonell and LaBourdonnais räknades inte remierna i det officiella resultatet. Det var först i Baden-Baden 1870 som remier räknades som en halv poäng. Detta blir rätt komiskt när man jämför med dagens turneringar där det ibland ges fotbollspoäng, det vill säga 3 poäng för seger och 1 poäng för remi så remiernas status är nuförtiden ibland på en lägre nivå än om man jämför med 1834! Det verkar som att somliga arrangörer av schackturneringar inte har förstått att remier – trots kampvillighet från båda spelarna – många gånger är ett naturligt resultat enligt den inneboende och obönhörliga logiken i schack. Vi får hoppas att dessa arrangörer återgår till det normala förhållandet en poäng för vinst och en halv poäng för remi för att skipa maximal rättvisa och inte minst lägga grunden för kampfyllda partier! Ur detta perspektiv kommer boken alltid att vara aktuell eftersom den hyllar det korrekta schacket och implicit vill höja statusen för remipartier. Detta är den dolda agendan som bör lyftas fram i dessa kristider med fotbollspoäng och andra diskriminerande system.

Detta är en bok som explicit inte bara vill lära oss att njuta av remipartier utan också har för avsikt att lära ut hur man spelar remi genom att använda olika knep som mellandrag, paradoxer och sist men inte minst mod. Boken avslutas pedagogiskt med 17 övningar där man själv kan testa om man kan hitta remin.

Boken rekommenderas till alla som värdesätter halvpoängen i schack efter en riktigt blodig kamp. Förhoppningsvis inbegriper det samtliga schackspelare på vår planet.

Här är en annan recension.

Läs de 3 kommentarerna till “Recension av Draw! – The Art of the Half-Point in Chess”

  1. Olle säger:

    Bra att du upplyser om att 3p systemet innebär mindre kampfyllda partier och inte mer kampfyllda så som många i sin enfald tror resultatet av det poängsystemet blir. Men innehåller denna bok mest en massa text om remiernas ärofyllda värld blandat med en massa kombinationer och nedbyten till teoretiska slutspel? Boken verkar lite överdriven eller skriven av en fanatiker, för vad är det som är så himla bra med boken då du verkar gilla boken så pass mycket.

  2. Thomas Engqvist säger:

    Det är mig veterligen den enda boken som handlar om konsten att få en halv poäng i schack. De flesta böcker handlar om hur man kan vinna men inte hur man kan spela remi. Remierna har helt enkelt lägre status och då behövs en sådan här bok för att skapa balans. Många spelare är t.ex. av uppfattningen att det är bättre att spela en vinst och en förlust än två remier trots att en förlust tar mycket mer energi från en spelare. Man glömmer också bort att remi enligt schackets inneboende lagar är det naturliga resultatet även om båda spelarna vill vinna. Spelar man för hårt på vinst kan det bli förlust eftersom man då har tagit för stora risker. Konsten är att ta risker och utnyttja sin kreativitet och fantasi utan att rubba den naturliga balansen i schack och om ett sådant parti slutar i remi är båda spelare vinnare. Är inte ett sådant parti det perfekta partiet? Ett berömt exempel är Tal-Aronin, Sovjetmästerskapet 1957.

    Ingen, vare sig spelare eller publik, är intresserad av snabba och färglösa remipartier som slutar i remi därför att ingen av spelarna vill ta några risker eftersom sådana partier knappast kommer att gå till schackhistorien utom för att representera exempel på remidöden. Det kommer däremot alltid att finnas sådana partier tack vare turneringssituationen eller för att spelaren vill spara energi under en dubbelrond eller i slutet av en tävling så även snabbremierna har en viktig praktisk/psykologisk betydelse även om partierna i sig är totalt ointressanta. De så kallade Sofia-reglerna vill motverka detta och det är inte rätt för spelare som är skickliga på psykologiska remianbud men å andra sidan har vi Curacao 1962 där Fischer påvisade att ryssarna utnyttjade snabbremierna i syfte att fokusera på att besegra honom i de individuella partierna. Det finns inget perfekt regelsystem men nog borde väl demokrati råda så att spelaren kan bestämma när det är lämpligt med ett remianbud?

    Verkhovskijs livsuppgift var att fokusera på två slags remier. Den första remin är när angrepp och försvar tar ut varandra och där båda vill vinna och där brädet till slut bara har nakna kungar kvar. Den andra typen av remi handlar om konsten att försvara sig i svåra ställningar. I det stora hela kan man säga att Verkhovskijs bok handlar om den dynamiska balansen och hur man balanserar på en lina som är lite svajig.

  3. Dock säger:

    Håller helt med dig Thomas. Jag söker ofta på Chessbase på ½. Det finns kombinationer som är fantastiskt fina. Svåra att se eftersom man inte alls är van vid det upplägget.

Lämna en kommentar