Ett bra sätt att mäta återväxten av talanger – det må gälla schack eller vilken ”vanlig” idrott som helst – är att se hur många relativt unga utövare som ligger högt placerade på landets rankinglista. Om vi drar gränsen vid 25-åringar, alltså spelare födda 1983 och senare, hittar vi för svenskt schacks del två spelare, Axel Smith och Hans Tikkanen, bland de 33 främsta på vår nationella ranking.
Jämför vi med världsrankingen visar det sig att 16 av de 33 främsta – alltså nästan hälften – på denna är födda 1983 eller senare. Skillnaden mellan bäste svensk och bäste ickesvensk på världsrankingen för 83:or och yngre är dessutom nästan 350 elopoäng.
Frågorna jag vill ställa under debatt är: Varför är återväxten i svenskt schack inte bättre? Vem bär ansvaret ? Vad kan göras nu?
(Jag har all respekt och sympati för de unga talanger som kämpar på nu – inte minst i LASK. Men statistiken talar sitt tydliga språk!)
Anders Sandström, LASK
Laddar ...
9 augusti 2008 klockan 22:29
Får det ju att låta värre än det egentligen är…Sverige är inget stort land och den högst rankade spelaren i Sverige är 200 p efter bästa 17 åring i världen. Det verkar ju inte helt otroligt att någon eller några kan samla på sig 100-150 poäng de närmaste åren vilket isåfall betyder att återväxten är precis vad den borde vara för att behålla nuvarande nivå.
Det kan naturligtvis bli bättre men tycker nog att det var en lite överdriven beskrivning
10 augusti 2008 klockan 09:03
Jag kanske formulerade mej lite suddigt.
Det problem jag tycker mej ha spårat är att svenska ungdomar är 8 gånger sämre på att
ta sej förbi svenska gubbar på vår nationella rankinglista än internationella ungdomar är
på att ta sej förbi internationella gubbar på världsrankingen.
Det tycker jag ger en rätt mörk bild av återväxten. Statistiken borde rimligen visa 50/50,
om vi var lika bra som övriga världen – efter våra omständigheter – på att få fram talang.
Att de svenska ungdomarna dessutom är 300 elopoäng efter världseliten tillhör mönstret.
Men det är inte det primära – Sverige är, som Jacob säjer, inget stort land inom schack.
10 augusti 2008 klockan 21:11
Sandströms påpekande har mycket av riktighet i sig även om statistiken inte blir så bra med 33 spelare bara. Om man räknar de 100 bästa i stället blir det lite bättre. Då har vi 12 under 25 medan värdsrankingen har 36. När man sedan ser på bästa junior så är en världstopp med Magnus Carlsen inte helt rätt representativ om man ser på det hela över en längre period.
Sandström har ändå väldigt mycket rätt i det han för fram. Sveriges 100-lista sträcker sig från c:a 2250 till 2600 medan världslistan går från c:a 2630 – 2800. På vår lista finns det många som inte satsar särkilt hårt trots att de passiva är bortplockade. Detta gäller tyvärr även några som är under 25 år.
Vi får hoppas att det unga gäng som är ute i Europa och spelar nu kan dra med sig fler unga spelar på dessa äventyr. Bland dessa är det nu flrera som blivit eller är på väg att bli IM och deras ELO passerar 2400 och för Nils Grandelius del är han nu över 2450 och 2500 och GM-titeln tycks vara klart möjlig i det snaraste. Detta gör att vi kan få en liten förändring och få in 1 eller 2 juniorer bland Sveriges 10 bästa lista. Även de Svenska ”gubbarna” rör sig uppåt och Emanuel tycks ha vissa möjligheter att nå Världens 100-bästa lista till nästa notering.
Sverige ligger på 24 plats över de 10 högst rankade i landet med 2545 i medel. När Nils och detta gänget kommer över 2500 och in i landslaget så finns det vissa förutsättningar för en ny våg och förbundet sattsar lite mer pengar på dessa och på de som arbetar med yngre juniorer lokalt runt om i landet.
Detta är viktigt att det sker innan alla helt tröttnar och lägger av.
För övrigt bör givetvis de som sysslar med kontraproduktiv verksamhet på riksnivå snarast bytas ut.
11 augusti 2008 klockan 07:26
”Sverige är inget stort land” brukar man dra till med i tid och otid och i alla möjliga sammahang.
Det ett icke-argument! Tänkande människor förstår att inte heller Norge är ett stort land, inte Holland heller. Man brukar ju anföra att ”Sverige är inget stort land” vad gäller fotboll också; däremot aldrig i ishockey. Nej vad gäller ishockey är det ett ”fiasko” om Sverige kommer <3a i något VM eller OS.
Nej, ”Sverige är inget stort land” är en mental ursäkt för att det ”går dåligt”. Inte en analys av varför det går dåligt.
11 augusti 2008 klockan 09:21
Sverige är inget stort land. Sverige är bra på förhållandevis mycket idrott för vår storlek men allt som oftast så faller de sporter där sverige inte är bland de bästa lätt i glömska. Exempelvis så är jag rätt säker på att OS-Handbollen är avsevärt mycket mindre intressant för många svenskar nu när Sverige inte är med. Jag är övertygad om att samma sak gäller för Norge eller Holland (som förvisso inte är stort men europast mest folktäta land). Skillnaden är bara att Norge just nu råkar ha schackvärldens klarast lysande stjärna och Holland har en av schackvärldens mest prestigefyllda turneringar och en tradition som antagligen till stor del kan tillskrivas Max Euwe.
Sverige är inget stort land, det är ingen ursäkt, det är en verklighet. Det betyder bara att det gäller att ta de chanser man får och bygga vidare därifrån.
11 augusti 2008 klockan 10:01
Jag förstår inte din argumentation, Jacob. Vi är 9 miljoner invånare i Sverige, so what? Att Sverige till folkmängden är ett litet land behöver ge någon naturlag att svenska schackspelare är ”sämre” än andra länders. ”att det gäller att ta de chanser man får och bygga vidare därifrån” vilket väl gäller för alla länder och alla sporter? Oavsett folkmängd.
Problemet är inte ”att Sverige är inget stort land” – det är inget argument. Problemet är att jobba upp och behålla intresse för spelet/sporten på en vettig nivå.
11 augusti 2008 klockan 11:36
Sverige var ett av Europas fattigaste länder (och i folkmängd betraktat betydligt mindre än i dag såväl i relativa som faktiska tal) på 1930-talet, men tillhörde då några av världens bästa (låt vara att schackvärlden var mindre då än i dag).
Det finns många anledningar till att vi inte är så bra i dag, men en är otvivelaktigt att livet som schackproffs är en mycket osäker tillvaro jämfört med ett fast, välbetalt jobb (säkert också en av de viktigaste förklaringarna till att 1980-talets schackliga stormakt England har så dålig återväxt – det är helt enkelt för riskabelt i dag, medan det under 70-talets krisår var en karriärväg lika god och säker som någon annan). Alla hyser inte heller samma sorglösa inställning till livet som Nils Grandelius (se senaste TfS!).
En annan är naturligtvis den att vi inte har ett strukturerat nätverk av schacktränare över hela landet på alla nivåer.
11 augusti 2008 klockan 12:38
“Sverige är inget stort land” är en mental ursäkt för att det “går dåligt”. Inte en analys av varför det går dåligt.”
Sverige tillhör om jag minns rätt bland de 70 största av de runt 200 länderna som finns i världen. Befolkningsmässigt sett. Ytmässigt ligger vi ännu högre.Läskunnighet ligger vi på första plats. Vi har bland de mest välrenommerade företagen i världen. Vi har fått fram världsmästare i så olika idrotter som, tungviktsboxning, slalom, tennis etc.
Skälen till att vi är tämligen värdelösa i ex schack har helt andra orsaker än att vi är ett litet land. Vilket vi bevisligen inte är. Uffe var rankad 4a i värdlen och låg högt upp för att få en schackoscar (eller vad det heter) vid ett flertal tillfällen.
Schack är ett litet märkligt spel, det kommer fram en fixstjärna, sällan fler i varje land, Sovjet undantaget. Många länder producerade en stjärnspelare som var överlägsen andra inom landets gränser. Uffe, Bent, Bobby, Mecking, Hubner, Short, Anand etc. En spelare,sällan två. Är inte det märkligt?
Nåväl. det finns givetvis flera skäl till varför vi inte fått fram några riktigt bra spelare de senaste 30 åren. Hellers undantagen. Många talanger har av SSF klantats bort ex Lyrberg, vi får hoppas att Ari inte gör om sina föregångares misstag och tar tag i Nils och andra.
11 augusti 2008 klockan 14:31
Sverige är ett litet land. Det som är relevant måst ju vara hur stor andel av den total befolkningen i världen som bor här och det är inte någon betydande andel.
Kanske att vi kan få fram någon talang med jämna mellanrum men att förvänta sig att vi ska kunna mäta oss med länder som Ryssland eller Kina (som bägge står för en betydande andel av de unga spelarna) är ju knappast realistiskt. Med det sagt så behöver man ju inte dra för stora växlar av detta faktum heller. I sverige är det helt enkelt så att ett ganska stort antal sporter är extremt beroende av en fixstjärna för att det ska finnas intresse. Utan framgångar dör intresset fort (T ex Handboll, Pingis utan JO, etc). När var det senast Sverige hade en stor schacklig framgång? Måste varit under Ulfs storhetstid? Om jag inte är helt ute och cyklar så fanns det ett större intresse då på den tiden (någon som vet kan säkert informera mig om detta). Är då återväxten dålig? Njä egentligen inte, den är ungefär som den borde vara, kanske till och med lite bättre. Sverige verkar vara på god väg att producera ett antal 2500 spelare och några verkar dessutom ha potential att gå upp mot 2600. Vill det sig väl kanske någon kan bli ännu bättre. Sen spelare det naturligtvis roll att vi har det lite för bra. Hade alla unga 2300 spelare tyckt att det var bra utsikter för att satsa på schacket jämfört med ett vanligt jobb så hade det ju varit bra för schacket men antagligen inte för samhället..
11 augusti 2008 klockan 16:37
Helt riktigt, Jacob! Alternativkostnaden vid en schacksatsning är hög – man ger upp en säker tillvaro med stadig lön för ett osäkert liv. Till skillnad från fotboll där man numera faktiskt kan livnära sig i Superettan i Sverige och i engelska Nationwide Conference (den halvprofessionella serie som ligger precis under League 2) måste man prestera hyfsade resultat för att kunna leva på schacket.
I ett land som Sverige är detta svårt på grund av höga levnadskostnader och en god arbetsmarknad där en universitetsutbildning nästan garanterat leder till ett arbete (något som definitivt ännu inte är fallet i stora delar av Östeuropa, i Ungern t.ex. flyr en stor del av de universitetsutbildade utomlands nästan omedelbart efter avklarad utbildning)
Är dock inte helt säker på att lands folkmängd är relevant, det är mycket viktigare att skapa en kultur. Jacob tar upp handboll och pingis (två sporter där vi tyvärr överhuvudtaget inte klarat av generationsväxlingen), friidrotten är ett annat där vi nu har en stark kultur.
Därför håller jag inte med Lars Dock som hävdar att det hela tiden är enstaka spelare i varje land – det stämmer väl inte alls? Short nådde världstoppen tack vare en stor kull av starka engelska stormästare: Miles, Speelman, Nunn m.fl. som också låg i världstoppen och efter Short kom Mickey Adams tillsammans med Matthew Sadler och några till. I Holland kom Donner efter Euwe följd av Timman, van der Wiel och van Wely o.s.v. Ungern har ju ett helt koppel som löper hela vägen tillbaka till arvet efter Maroczy: Steiner, Benkö, Szabo, Barcza, Portisch, Sax, Ribli, Adorjan, Lengyel o.s.v. fram till dagens kull med Leko och Polgar i spetsen. USA dominerade ju OS under hela mellankrigstiden (Kashdan, Marshall, Reshevsky) och Reshevsky tillhörde ju redan världstoppen när Bobby Fischer kom fram (Fine valde att lägga av, annars hade han också legat kvar i världstoppen).
Snarare är det väl så att kull efter kull av starka spelare ökar sannolikheten för att riktiga världsmästarämnen förr eller senare kommer fram? Magnus Carlsen är nog inte heller någon slump. En obestridlig talang, visst, men han tränade ju med Simen Agdestein (på sin tid i stenhård kamp som junior med Shirov, Anand och Hellers och senare i världseliten) sen han var 10-11 år gammal (rentav ännu yngre) och numera åker ju stora kullar med norska schackungdomar regelbundet ut och spelar internationella turneringar med Simen eller andra starka norska spelare som ledare.
11 augusti 2008 klockan 18:48
Ola jag tycker att min tes håller, England undantaget. Jag glömde tyvärr Miles. Holland Euwe givetvis sedan tog det rätt många år innan Timman kom fram. Donner höll inte samma klass. van der Wiel kom långt senare. Jag borde dock skrivit öststaterna istället för bara Sovjet. Vad gäller USA så var det efter 1955 bara Bobby som höll världsklass. Nåväl jag ville inte komma in i detaljfrågor.
Jag finner det rätt märkligt att det oftast finns en fixstjärna som är av högsta klass i varje land. Det tog många decennier innan någon gick förbi eller ens var hyfsat nära Uffe i Sverige. Simen i Norge, Bent i Danmark. Timman i Holland. Bobby i USA. Märkligt nog är det 70talspelare. På den tiden kunde de spelarna verkligen konkurrera om VM-titeln.
Vad man i alla fall kan konstatera är att Svenskt schack under årtionden tagit fel väg och fel beslut.
11 augusti 2008 klockan 21:19
Lars D: Då är vi tillbaka till det jag talar om – schackkultur och alternativkostnaden för en schacksatsning. Huruvida det finns en eller kanske två fixstjärnor är i sammanhanget av underordnad betydelse om den övriga nationella toppen är stark. Jag tycker inte att man kan bara bortse från Östeuropa bara för att den delen av världen inte passar in på en särskild tes. Den utveckling du talar om med enstaka fixstjärnor ”drabbar” endast västländer med relativt sett hög levnadsstandard (med England som lysande undantag, men där genomgick man allvarlig ekonomisk kris som sträckte sig ganska långt in på 80-talet).
I andra sporter med relativt mycket pengar (fotboll, tennis, golf, ishockey, baseboll o.s.v.) ser man inte denna tendens, schacket intar en särställning. Kan det bero på att fler schackspelare är högutbildade och därför är mindre benägna att ta det riskabla steget och bli schackproffs om det inte finns en garanti för en hyfsad och regelbunden inkomst? (Tenderar proffsidrotten i allmänhet att rekrytera från mindre högutbildade grupper i samhället där alternativkostnaden för en stenhård satsning på exempelvis ishockey är lägre?) I Östeuropa fanns denna ekonomiska trygghet under kommunisttiden, medan den ekonomiska situationen i dag är sådan att en schackkarriär alljämt ter sig ungefär lika lovande som ett vanligt civilt yrke. Alternativkostnaden för dem är med andra ord ännu inte så hög att schackproffsbanan ter sig som alltför riskabel.
En sådan situation gynnar naturligtvis framväxten av en stark schackkultur (Central- och Östeuropa hade en stark schacktradition redan innan första världskriget, den stärktes ytterligare under kommunisttiden och står ännu pall för ”hotet” från samhällets ekonomiska tillväxt) och i en stark schackkultur är det lättare att få fram många starka spelare.
12 augusti 2008 klockan 10:44
Mitt exempel om 1 fixstjärna i varje land var enbart en observation inget annat. Det var också mer tillämpligt under 70 och 80 talet.Jag vill minnas att det utgick ett pris när England äntligen fick sin första Miles. På 70 talet så fanns det få GM i världen av en märklig händelse oftast 1 från varje land.
Västeuropaleiten klarade sig mycket bra på schack innan muren föll. Tidigare så betalades det bra apperance money och bra prispengar. När muren föll fick man en super GM för några hundringar.
Nåväl, vad ska vi göra för att vända den negativa trenden? Förslag? Det finns inga dåliga förslag, det som har varit tidigare från SSF har varit genomusel hantering, allt kan bara bli bättre.
Jag fortsätter göra som alltid gjort avsluta med Kopiera Turkiets bevisligen vinnande koncept, NU!
13 augusti 2008 klockan 08:46
Lars D: I slutändan handlar en sådan satsning om pengar. Har SSF resurser för en sådan satsning som Turkiet har gjort? Turkiet måste väl ha fått massiva statsbidrag?